I ett iskallt IKEA-land
En väldigt deprimerande dag som började med skolmöte. Där bestämdes inget speciellt direkt, men det var ändå bra. En massa saker blev diskuterade och lite kom vi ändå fram till.
Efter lunchen begav jag mig till Scä (igen) iklädd i ett par gummistövlar och en alldeles för stor regnjacka. Träffade H från barnteamet. Vikten togs i mitten av mötet och den visade +0,7kg. Vidriga jag bröt ihop inne i samtalsrummet. Minns inte sist jag vägde såhär mycket. Pratade en stund om hur värdelös och dålig jag hela tiden känner mig. Berättade även lite om vad jag tyckte om min kropp. Hon blev nästan ledsen på grund av alla hemska saker jag sa om mig själv. Fick med mig en liten mörklila hjärtformad sten hem som hon sa att jag skulle ha som påminnelse om att jag inte är så dålig som jag själv tycker. Väl hemma bröt jag totalt ihop igen. Badrummet är min trygghet. På golvet där genomlider jag minst hälften av alla ångestatttacker, gjorde det även idag.
Hälsodagboken
Ursäkta att alla mina inlägg handlar om skolan, men måste bara berätta det här.
Idag hade vi föreläsning i idrott. Vi ska nämligen föra en Hälsodagbok. Där ska vi anteckna exakt allt vi äter och all motion vi utför under en period av tre veckor. Vi ska planera en kostplan, så att man får i sig rätt energibehov, varken mer eller mindre. Läraren sa att man måste träna mycket för att kunna äta mycket. Förstår vad hon menar egentligen men det blir bara så fel... Man ska äta frukost, lunch, middag och 1-2 mellanmål varje dag ifall man är väldigt aktiv och tränar mycket. Hej hopp, här kommer jag som äter alla dessa måltider plus ytterligare ett mellanmål utan att träna ett skit. Jag har inget val, jag måste äta allt men jag får inte träna. Hur skulle min Hälsodagbok se ut? Jag skulle få betyget F.
Jag kommer inte få delta i den här uppgiften på grund av min situation sa mina behandlare idag, och de ska prata med skolan om det i morgon. Men ändå. Jag tycker inte att någon ska behöva göra den här uppgiften. Huvudsaken är väl att alla mår bra? Har man extrema problem och måste förändra sin levnadsstil tycker jag istället att man ska ta hjälp av specialister. Mina kompisar som tränar och äter bra borde inte heller göra den här uppgiften. Jag tror bara att den påverkar negativt, speciellt om man gör den i sammanhang med skolan. Ifall man redan har mycket tankar om kropp och vikt kan denna uppgift vara rent ut a triggande kan jag föreställa mig. Man ska även börja "tänka" mer på vad man stoppar i sig sa min idrottslärare. Därför ska man se över allt man skriver ner på listan att man har ätit och där efter plocka bort saker som anses onödiga, eller kanske lägga till något ifall man behöver det. Förlåt, men jag blir bara upprörd. Man ska inte behöva hålla på såhär... Kroppsideal är en stor fråga i samhället just nu, men tycker ändå inte att man ska tvinga folk att planera sin kost.
Hellooooo
Att jag inte bloggar längre beror helt på bristen av tid. Jag far mellan skolan, hemmet, scä och massa möten. Jag får helt enkelt aldrig tid över. Nu sitter jag ändå här igen, hemma från dagens alla färder och snart är det middag.
Klockan 14.00 var jag på Scä och pluggade. Det gick så bra! Eller ja... Gjorde ett helt mattepapper. Det är egentligen inte mycket alls, men betydligt mer än vad jag fått gjort på hela veckan. Så det känns bra. Åt även mitt mellis där. Det kändes väldigt konstigt, och måste erkänna att det var jobbigt. Det var tungt att sitta där och äta. Pluggade lite mer efter melliset, fast då gick det inte lika bra. Jag får ändå vara glad för det lilla!
Se vad det blev av mig
Så orolig för allting. Ibland känner jag bara för att släppa allt och helt börja om. Det är vid tillfällen som dessa det bara skulle vara att trycka på en knapp så var allt bra igen. För i korta stunder finner jag modet till att förändra, fast lika snabbt försvinner det igen.
Min tystnad är bara ytterligare ett sätt att dölja smärtan på. Under hela måltider öppnar jag ibland inte munnen. Min familj ifrågasätter då varför jag inte pratar, men jag har inget vettigt svar. Allt är bara så laddat och hela den här situationen är så konstig på något sätt.
290812
Förmiddagen i skolan var kass. Var på en föreläsning i bild, men det var allt. Åkte hem på lunchen men behövde sedan åka tillbaka för att ha redovisnings seminarium. Då blev allt mycket bättre. Jag kände mig på bättre humör och tiden flöt på.
I morgon ska jag till Scä igen för att plugga. Tror och hoppas att det blir bra. Jag måste få hjälp med att hitta koncentrationen nu, annars kommer jag aldrig klara årkurs 9. Jag har väldigt lätt för att påbörja och röra lite i massa olika projekt, utan att slutföra något, istället för att fokusera på ett tills det är klart. Vill så mycket samtidigt som inte ett skit blir gjort. Att tekniken ska lämnas in och redovisas imorgon också känns inte bättre. Jag är inte klar. Allt jag har är en massa osammanhängande texter. Vet inte hur och var jag ska placera allt för att det ska bli så bra som möjligt. Orkar ändå inte ta tag i det nu, så börjar väl lite på svenskan nu istället. Jag borde fixa klart tekniken, men vet att det inte kommer bli så.
På en grusväg mellan fält där ondskans blommor tilläts växa
"Pluggat" hela eftermiddagen. Snarare suttit vid datorn inne på vår skolsida och bläddrat runt bland alla uppgifter som för tillfället känns helt omöjliga. Pratat med några kompisar vi Facebook har jag också gjort. Antar att det inte placeras inom kategorin plugg.
Att koncentrationen kan vara så svår att hitta kan jag inte förstå. Så fort jag ska plugga eller göra något annat ansträngande för hjärnan stänger den liksom av. Tänker egentligen inte på något speciellt istället, utan kan bara inte fokusera på det jag borde. Försökt få ihop något som jag skulle kunna lämna in som teknikarbete, men kan inte säga att jag är nöjd. Varje gång jag vänder huvudet mot bordet där arbetet ligger får jag en klump i magen. Jag kan inte lämna in det. Lärarna kommer tro att allt är ett skämt eller något.
Mardrömmar
Länge sedan jag drömde mardrömmar om just mat faktiskt. Men inatt hände det igen. Drömde att jag var på utflykt med några. Skulle sedan äta mellis, och gjorde det också, helt utan tillsägelse. Åt mer än vad jag behövde. Både en banan och en påse bilar hamnade i min mage. Vaknade helt uppstressad med ett hjärta som slog i 190. När jag insåg att det inte var verklighet lugnade jag sakta men säkert ner mig igen.
Två mattetal
Hemma. Kan inte sammanfatta denna dagen med något annat ord än onödig. Jag vet inte vad jag ska säga, men har egentligen inte fått något alls gjort idag.
Förmiddagen spenderade jag i skolan. Fick två lätta mattetal gjorda på en hel dag, lyckat. Satt annars och stirrade på pappret. Efter lunchen som jag åt hemma, som vanligt, åkte jag till Scä för att träffa läraren där. Vi pratade bara en massa om målen jag hade i alla olika ämnen, planerade även in ett par till tider då jag ska komma dit och plugga på riktigt. Efter det gick jag direkt upp till väntrummet på plan 3. Satt (läs stod) där en stund och väntade på resten av min familj. Jag ville inte sitta. Trots att alla stolar var lediga vandrade jag omkring i väntrummet.Den så kallade intervjun inför multifamilyn var rent ut sagt onödig. Behandlarna som ska leda den terapin satt bara där och frågade oss lite halvt onödiga saker. Skulle presentera mig, bara för att, men det ända jag sa var mitt namn. Herregud, det är min familj. Jaja. Nu är jag hemma i alla fall.
Uppdatering, bara för att
Det går inte så bra just nu... Åker till Scä om 10min, och kommer spendera hela eftermiddagen där. Hemma runt 6 skulle jag tro.
Glass på Montis
Hemma igen, och jag mår bra! Är sådär lagom blöt i håret efter regnet. I alla fall, vi hade det som sagt bra. Åt glass på Montis i Gallerian, jag tog en kula hallon och en citron. Har smakat godare glass, eller så hade jag för höga förväntingar. Citronen var åtminstone godare än hallon. Kör nog på SIA-glass nästa gång ändå. Efter det så gick vi runt i lite olika affärer, kollade på skor, luktade på parfymer och så vidare. Hittade även ett par kängor inne på NK jag skulle dö för. Hittade också dessa gigantiska skor, de på bilden, i en Puma affär som låg i Gallerian. Ett par storlekar för stora för mig skulle jag tro..? Men man vet aldrig.
Kul att träffa den andra Fanny också. Alltid kul med nya människor. Dock väldigt förvirrande att båda heter Fanny. Fanny W och Fanny E. Nej, också för komplicerat, det skulle jag aldrig orka säga. Att sätta första bokstaven i efternamnet efter förnamnet blir som på dagis. Jaja, det löser sig haha.
Vingens flygande vind åker blå
Pappa och jag skriker på varandra hela tiden. Han är mest sur för att jag inte mår bra känns det som. Mamma förstår ändå, eller nej. Skulle istället beskriva det som att hon vill förstå, och hon har ändå lite medlidande för hur jag känner inför mig själv. När pappa är på humör för att stötta mig går det bra, fast just nu är det ett helvete.
Både frukosten och förmiddagsmelliset har varit hemskt. Fått i mig allt men en hel del tårar har det blivit även idag. Jag fattar inte vad jag håller på med. Känslan av att jag inte borde äta är så stark nu.
Det har regnat i princip hela morgonen men nu börjar det spricka upp lite faktiskt, hoppas. Efter lunchen ska jag in till stan och träffa Fanny en sväng. Kommer även en annan Fanny (höhö) dit, hon har läser båda våra bloggar och var därför lite sugen på att träffa oss. Kommer nog bli bra! Tänkte bara informera om ytterligare en sak, det blir ingen bloggträff. Det var många som ville komma vilket var väldigt kul, men vi kände att det nog kommer bli konstigt att träffa alla samtidigt. Möjligt att vi har fel, men båda fick den känslan.
Jag är inte rädd för mörkret
Är svullen i ansiktet utav alla tårar jag fällt ikväll. Grät av ångest innan det var dags för kvällsmål. Jag ville verkligen inte, har inte känt så på länge. Fick höra saker som att jag har tagit ungefär 16 steg tillbaka den senaste tiden och att allt bara är trams. Stämmer förvisso, men gör ändå ont att höra.
Det är svinkallt i mitt rum, men jag vill ha det så. Fönstret står vidöppet. Varje gång kylan träffar min axel sprids det ändå lite hopp inom mig. Mitt rum har varit kallare, men tror inte jag kan få in mer kyla än såhär nu beroende på temperaturen ute, om vi säger så. Jag fryser ändå. Planerna på att sova är inte särskilt starka. Det skulle inte gå. Jo, det skulle det, men sanningen är den att jag vågar inte sova.
Vinddraget från gatan känns
Jo. Allt känns bara så svårt just nu.
Statistiken ökade med ett tjugotal läsare igår, kan inget annat än att hälsa er välkomna och hoppas att ni hänger kvar. Idag ska jag utmana mig själv. Har tänkt att slänga in lite kommentarer på era bloggar. Läser inte så många utav era bloggar om jag ska vara ärlig beroende på att jag inte har någon koll på adresserna, men ni som har kommenterat relativt ofta, era bloggar läser jag! Har så många gånger velat kommentera, och i vissa fall även skrivit en kommentar men struntat i att posta den. Jag vet inte varför egentligen, men är rädd för min otillräcklighet. Rädd för att skriva en dålig kommentar. Ja jag vet, konstigt. Ytterligare en utmaning väntar ikväll. Det ska bli godis som kvällsmål. Inte ätit det på evigheter. Senaste gången jag skulle utmana mig med det gick det inget vidare... Vi behhöver inte gå in på va som hände, men godiset hamnade inte i min mage i alla fall.
Idag har jag annars absolut inga planer, antar att hela dagen inte kommer ta slut av att kommentera lite bloggar. Vet å andra sidan inte vilka jag ska kommentera... Får se vart dagen leder mig. Ytterligare en dag att spendera stirrande rakt in i väggen? Med lite matpauser emellan förstås. Ha det bra allihop!
Att synas utan att verka ser enkelt ut på håll
Jag kan inte berätta hur det känns för någon... Varje gång jag ligger under täcket, på golvet eller inlåst i badrummet och desperat hoppas på att få försvinna och aldrig mer återvända så får jag frågan om hur det känns och vad det är som är jobbigt. Mitt svar blir alltid detsamma, jag vet inte. Fast såklart att jag vet.
Efter en rejäl ångestattack med en massa tårar klarar jag nu av att stå upp igen. Hela tiden satt pappa bredvid min säng och höll mig i handen trots min vädjan om att han skulle gå. Varför jag bad han om det vet jag inte, för jag behövde honom just där och då. Han är så fin och det gör ont att se han förstörd. Alldeles nyss tog vi en väldigt kort promenad, bara för att få lite frisk luft och få mig på bättre tankar. Det känns lite bättre nu, men ändå så önskar jag att jag inte fanns. Allt vore så mycket bättre då. Å andra sidan förtjänar jag inte att få försvinna, det skulle vara en för lätt utväg och innebära alldeles för lite lidande för mig.
"Pluggat"
Har suttit här vid dator hela dagen och "pluggat". Kalla det vad ni vill, men ordet plugga beskriver inte det jag gjort särskilt bra. Jo visst har vi kollat på videoklippen vår lärare skickade till oss i början på den här veckan för att försöka förstå något, men jag kan inte säga att jag blivit klokare. Har skrivit i princip en hel sida svammel som jag ändå inte kommer ha någon användning av. Känner mig så bra.
För en stund sen åkte min vän hem. Vän låter som om det är en person som egentligen inte existerar haha, men väljer att inte nämna hennes namn beroende på att jag inte har frågat henne om det. Vi åt både lunch och mellis ihop. Lax, potatis och kall sås först, och sen lite senare fil med flingor. Jag testade att ha frysta hallon i filen, lagom skumt sådär men måste erkänna att det var riktigt gott! Nu ska jag väl plugga vidare antar jag... Uppgiften skulle egentligen vara klar idag, men jag är inte ens halvvägs. Wiho.
Pluggis
Nu ska jag plugga Teknik. Eller jag sitter här och väntar på en vän som ska komma hit och plugga med mig, hoho. Blir nog bättre att samarbeta med någon än att sitta här ensam en dag till och hoppas på att tiden ska gå fortare. Så vi pluggar hemma hos mig idag, sen äter hon även lunch här och lite så. Bara så ni vet så fryser jag så mycket att jag skakar just nu och har gjort det hela morgonen, vet att ni bryr er. Ha en fin dag!
A-M-A-Z-I-N-G
Runt halv sju åkte (läs gick) jag hem till Linnéa där alla fyra tjejer satt och åt middag när jag kom. Åt hemma innan beroende på lite allt möjligt. Dels för att jag får ångest av att äta i sällskap med många andra, men också för att mina föräldrar inte litar på att jag äter. Givetvis var allting lite stelt i början med tanke på att vi inte träffats på över 3 år, men det släppte väldigt fort!
När middagen var klar gick vi till en lägenhet och kollade på film. Abduction tror jag den hette om jag inte minns fel. Den var nog bra skulle jag tro, men ingen var särskilt koncentrerad. Vi hade så mycket att prata om så det var helt sjuk. Var inte tyst i över två sekunder haha. Skrattade massor och hade det bäst. Det pinsammaste under kvällen var mitt eget del. Snälla som de är hälldes det självklart upp läsk åt mig med. När vi sedan skulle gå hem var mitt glas fortfarande orört medan dem hade fyllt på ett antal gånger.
Idag insåg jag hur mycket jag faktiskt saknat mina tjejer. Hur många minnen vi hade ihop och hur mycket de betyder för mig. Så fina allihop så att jag dör lite halvt.
Utvecklingssamtal
Det gick väl bra antar jag... Vi satte som sagt upp målen för terminen i alla ämnen. Sänkt målen betydligt jämfört med vad jag hade i exempelvis sjuan. Känns inte alls bra, men antar att det var nödvändigt. 282 i meritvärde kommer jag gå ut 9:an med ifall jag skulle nå alla målen. Vilket jag nog inte kommer göra med tanke på att jag för tillfället suger på att plugga...
Vi pratade en sväng med rektorn också. Hon skulle ringa folket på Scä och försöka boka in ett möte med alla inblandade på skolan samt dem så fort som möjligt. Kommer kännas konstigt att mina behandlare ska komma till skolan, och faktiskt prata med mina lärare. Skumt. Juste, under utvecklingssamtalet gick brandlarmet på skolan också. Lyckat, regnet öste ner utanför och det ända jag kände var, nej. Som tur var behövde vi inte ens gå ut, det var kemiläraren som hade gjort ett experiment i NO-salen. Haha.
Kusten är vindens hållplats
Tyvärr är inte måendet på topp idag heller, men det ska bli bättre nu. Jag ska samla kraft och vända allt till det positiva istället, jag ska.
Idag klockan 10.30 har jag utvecklingssamtal på skolan. Inget jag ser fram emot direkt, men tror det blir genomlidligt. Vi ska sätta upp mål för hela terminen, prata om hur vi ska lösa skolan på bästa sätt, boka in en tid då Scä kommer till min skola osv. Fick en kommentar för ett par dagar sen där frågan om vilken Kunskapsskola jag gick i kom upp. Jag går i Kunskapsskolan Tyresö haha, nu vet ni det!
Man måste vara frisk för att bli sjuk
Tills stormar lugnat
Nu är jag där igen, tror det kallas botten. Psyket är åt helvete, känner mig så instabil. Allt bara händer innan jag ens hinner reflektera över det.
Borde plugga nu men det går verkligen inte. Grät och skrek så att hela kvarteret förmodligen hörde innan lunchen. Fick panik när jag hörde vad som skulle serveras, köttfärslimpa, potatis, lingonsylt och en massa brunsås. En av de värsta måltiderna, jag tycker inte ens att det är gott. Mamma var helt förbannad, stod och skrek åt mig som aldrig förr. När hon gick ner sparkade jag foten ett flertal gånger in i väggen, kastade saker omkring mig och slog handen så hårt i trappräcket att det fortfarande gör ont. Pallrade mig tillslut ner, gråtandes, och åt upp maten som vid det här laget hade kallnat. Wiho, lyckad dag. Jag vill dränka mig själv.
Stockholms Centrum För Ätstörningar
Såhär glider jag runt idag, i en stor stickad tröja och ett par svarta strumpbyxor. Försöker att synas så lite som möjligt och gömma mig i den här mysiga tröjan. Ser ut som jag förtjänar. Äckligt.
Är i alla fall hemma nu efter mötet på Scä. Det gick bra. Träffade H och läraren därifrån. Vi pratade mest om skolan och försökte planera in hur jag nu ska göra. De trodde inte att jag hade kapacitet till att gå heltid så det blir inget av med det. Ska istället åka in dit och plugga vissa dagar och eftermiddagar, så jag kan få stöd och hjälp av dem. De dagar då jag kommer vara där från morgon till eftermiddag kommer jag tvingas äta med en behandlare i matsalen där eller på en restaurang i närheten. Mellis kommer också att intas där i sällskap av en behandlare. Eftersom att jag bara är 15år kan jag inte börja dagvård. Redan på måndag ska jag dit igen för att plugga med henne, och på måndag eftermiddag är det samtal med hela familjen, H och någon annan jag inte vet vem det är. Efter mötet åkte mamma och jag till en Levi's butik inne i stan för att hon skulle byta två klädesplagg hon fick av pappa i födelsedagspresent. Nåväl, idag har jag hemstudiedag vilket betyder att vi ska plugga hemma. Vi fick en massa uppgifter igår som jag måste sätta igång med nu. Har egentligen ingen ork till att plugga idag, men måste man så måste man.
Juste, det var vägning idag också. Det gick väl bra.... Stillastående, alltså helt på pricken stilla. Det känns skönt för mig även om jag inte skulle tacka nej till att väga 10kg mindre igen. De andra blev dock rätt så upprörda. Blev utfråga återigen och kräkningar, tjuvträning, gömmande av mat... Ja, ni förstår. Har inte fått i mig alla måltider den här veckan, det har jag inte, men det är heller inget jag förnekar. Mamma och pappa vet också om exakt vilka måltider jag missat, så fattar inte grejen.
Bloggträff
Tillsammans med Fanny ordnar jag nu en bloggträff! Vi är så sugna på att träffa er alla, så om du har tid och lust att komma så skulle vi bli obeskrivligt glada! Vi kommer befinna oss någonstans inne i Stockholm City, men vi återkommer senare om exakt plats. Ifall du är intresserad, vill komma, eller bara veta mer så maila mig på [email protected]. Kom igen nu, jag vill att du kommer!
När? Lördagen den 1:a September 2012, klockan 14.30
Var? Återkommer som sagt om exakt plats, men någonstans i Stockholm.
Första skoladagen avklarad!
- Åh hej Tove! Hur mår du?
- Jodå, jag mår bra!
Egentligen är det onödigt att fråga hur någon man inte står speciellt nära mår. Alla, åtminstone jag svarar att jag mår bra fast jag egentligen menar motsatsen. Jag menar, vem svarar "Åh nej, jag vill inte leva, mår så jävla dåligt, hatar mig själv... Hur är det själv?". Jag frågar samma sak, så det spelar ingen roll. Nåväl. Första skoldagen avklarad och jag kan inte beskriva hur bra det känns. Haft en massa föreläsningar och genomgångar idag, men det känns ändå okej. Direkt när vi kom på morgonen fick vi skriva in alla tider för alla Nationella prov som kommer äga rum under nästa termin. Kommer bli ett tufft läsår säger jag bara.
Skolstart imorgon.
Imorgon börjar skolan. 09.00 har vi samling med klassen, det är då det börjar och ingen återvändo finns. Ätstörningen är en trygghet när man inte orkar ta itu med det som egentligen är jobbigt. En trygghet som alltid finns där. Att börja skolan igen ger mig blandade känslor. Självklart ska det blir kul och mysigt att träffa alla igen, komma igång med vardagen och allt det där. Så skönt att åtminstone komma iväg en liten stund på förmiddagen, det gör att resten av dagen liksom flyter på lite fortare.
Tror att jag kommer få börja med halvdagar. Äta lunch hemma, för ingen litar på mig. Fast det är inget dem borde göra, för jag litar inte på mig själv heller. Men bara tanken på att behöva gå hem vid 12 varje dag ytterligare en termin gör mig illamående. Jag vill vara som alla andra. Å andra sidan lockar det inte alls att sitta i skolans kala matsal och äta mer än vad alla andra gör, mer än vad som är normalt. Även fast det finns en del trevliga minnen från matsalen, som när vi stoppade flingor i elutagen, åt äckliga kryddblandningar eller slog rekord i köttbulleätande så är det hemska övervägande. Skulle inte klara av pressen det skulle innebära. Alla vill att jag ska visa att jag kan och vill, samtidigt som jag själv är förvirrad och inte vet vad jag vill. Folk förväntar sig helt enkelt att jag ska göra det rätta, trots att det är oerhört svårt och innebär en hel del ångest. Jag inbillar mig att alla andra elever i matsalen kommer titta på min tallrik och hånskratta innombords. Alla kommer tycka att jag är vidrig som äter så mycket.
Plugga då. Göra skolarbetet klart i tid, inte överarbeta men samtidigt inte göra för lite, orka ta tag i saker, kunna fästa koncentrationen på rätt saker... Det kommer bli tufft. Jag är medveten om det, och det är det som skrämmer mig. Jag måste plugga och jag måste få saker gjort. Jag går i årskurs nio nu, alltså funkar det inte att slösa bort ytterligare ett år. Jag måste jobba tillbaka mina betyg. Pressen jag kommer ställa på mig själv är enorm, alla tårar jag kommer fälla över att skolarbetet jag gjort är så dåligt skulle kunna fylla hela medelhavet. Men jag måste, kan inte fly från allt längre, kan inte stänga ute verkligheten mer.
Måste väcka mig själv till liv
Idag mår jag inte alls bra. Känner att boggen blivit mycket mer negativ den senaste veckan, men jag kan inte hjälpa det. Jag mår sämre nu än för ett par veckor sedan. Tror faktiskt att det har med skolan att göra, jag ororar mig så mycket för hur allt kommer gå.
Skulle träffat tre kompisar i stan idag, så skulle vi äta lunch och shoppa. Fast så blev det inte. Alldeles nyss så avbokade jag, orkade helt enkelt inte vara social idag. Bestämde mig för att istället stanna hemma, försöka väcka mig själv till liv och förhoppningsvis få i mig alla måltider. Har redan brutit ihop tre gånger nu på förmiddagen, så har inte så mycket krafter kvar. Mamma satt med mig till melliset och sa att hon var helt slut, att hon älskar mig över allt annat men att hon snart inte orkar mer. Det gjorde ont. Jag älskar henne också även fast jag håller på med allt och inte visar att jag bryr mig om henne på något sätt.
Funderar på vad jag ska göra med den här dagen för att få tiden att gå lite fortare... Måste ändå göra något. Om jag bara sitter här på mitt rum och stirrar in i väggen, vilket jag kan tänka mig att det kommer sluta med, så går tiden så långsamt. Plus att jag kommer få ångest för att jag spenderat dagen alldeles för passiv. Har redan varit på Ica Maxi och handlat lite, det gick ändå bra för det var inte så mycket folk en måndagsmorgon. Mamma jobbar kväll idag också... Undra ifall jag måste äta eftermiddagsmelliset själv? Jag skulle kunnat klara det ifall det var en sån dag då jag kände mig stark, motiverad och peppad, men nu vet jag inte. Kan inte tänka mig själv sitta där och tugga på en macka eller likannde som jag förberett själv. Men tanke på att mamma hade något i stil med panik när jag berättade att jag skulle äta med mina kompisar på stan så tror jag ändå inte att hon låter mig ta ansvaret själv. Ni skulle sett henne i morse när jag berättade... Hon tänkte ringa till mina kompisar och be dem kolla så att jag åt ordentligt och allt. Jag orkar inte. Jaja, antar att hon bara bryr sig men det är inte direkt så att jag känner att jag kanske skulle kunna klara mig själv när hon håller på så.
Solsidan!
Är fortfarande helt stört mätt från middagen. Det borde inte kunna stämma med tanke på att jag åt för över två timmar sen, men mättnadskänslan hänger fortfarande kvar. Har precis kollat ett avsnitt av Solsidan, kärlek alltså. Snart är det kvällsmål också... Att det är dubbelt känns inte direkt lättare. Vet inte om jag klarar det. Men jag ska, jag måste. Har redan ställt till nog med bråk idag så mina föräldrar är lagom less på mig. Bland annat middagen blev kaos då jag ställde till en scen för att de andra hade fått mindre laxfiléer jämfört med mig. Spillde ut mjölk över bordet och det blev inte trevligt alls faktiskt, orkar inte med mig själv.
Jag vill
Jag vill vara fri. Jag vill vara glad. Jag vill äta utan ångest. Jag vill må bra. Jag vill sluta kompensera. Jag vill vara mer spontan. Jag vill vara fin. Jag vill vara mig själv. Jag vill vara bra.
Idag fyller min mamma år. Lovar att det blir fika på eftermiddagen eller något annat ikväll. Jag får se om jag tar det som ett mellis eller om jag väljer något annat istället. Just nu känner jag bara för att fly. Fly långt bort från allt. Att skolan börjar snart skrämmer livet ur mig, jag vill att den ska börja men samtididgt är jag allt för rädd.
Nu åkte våra gäster precis hem vilket betyder att jag får rum att andas i utan att behöva gömma mig, det känns sköt. Visst, det har ändå varit trevligt att dem varit här på besök. Kvällen igår blev ändå riktigt mysig. Snart ska hela familjen till idrottsplatsen här i närheten för att kolla på min lillebrors fotbollslag som har match. Bra sätt att fördriva tiden på ändå, det går så mycket fortare ifall man åker iväg någonstans en liten stund.
Kom änglar, kom älvor det börjar bli kallt
Jag vet inte vad som händer med mig. För bara några dagar sedan var jag så motiverad till att bli fri, ångesten visade sig inte alls lika mycket och allt kändes helt okej. Men nu. Jag får ångest efter varje liten måltid, försöker slippa allt jag kan. Anorexin har makten och jag är så svag att jag inte kan hålla emot vid varje drag.
Mitt kvällsmellis ska egentligen vara dubbelt, men ikväll blev det inte så. Jag sa till mamma att jag inte tänkte ta dubbelt. Faktum var att hon knappt brydde sig. Det enda hon sa var "Jaha, det är ditt liv. Vi har försökt sååå länge nu. Du gör som du vill". Då tog jag heller inte dubbelt. Nu undrar ni säkert varför det blev såhär ikväll, och det beror på att jag tycker att jag fick en alldeles för stor portion mat till middag. Ville därför kompensera lite. Jag vet att det är dumt och att kompensation enbart är sjuka tankar, men det är så svårt. Jag vet inte vad jag ska göra längre. Alla är uppgivna, men jag klarar mig inte själv. Det funkar inte.
Svar till Anonym
vad är multifamily? ska du gå på det eller inte?
Hello! Multifamily är en slags familje och gruppterapi. Man blir en grupp på ca 4-6 familjer. Sen träffas man vid totalt 10 tillfällen utspritt över ett år. I den här gruppen ingår det även ett gäng behandlare. Tillsammans med de andra familjerna och sin egen familj träffas man, äter ihop, har samtal, gör olika utmaningar ihop, peppar varandra, får stöd och så. Eftersom att behandlingen är till för hela familjen får även föräldrarna och syskon andra föräldrar och syskon att prata med som går genom samma sak. Jag vet faktiskt inte exakt vad man ska göra, så mer än såhär vet jag inte. Som sagt ska man vara helt oförberedd, därför får man inte veta så mycket mer.
Jag ska gå på Multifamily. Vet inte om jag vill för det känns så läskigt, men alla tror att det kommer bli bra. Jag får väl hoppas och våga lita på de andra. Det jag är mest rädd för är måltiderna. Vet inte hur jag kommer klara att äta ihop med behandlare och andra tjejer med ätstörningar tillsammans med deras familjer. Hoppas att svaret blev okej!
180812
Idag har vi faktiskt inte gjort så mycket alls. Dagen började med att mamma väckte mig ganska tididgt, som vanligt, för att äta frukost. Vägrade dock att gå upp, så inte förän 9.30 gick jag upp och åt frukost. När frukosten blev försenad blev det inte heller något mellanmål. Allihopa tog sedan en liten promenad runt i området. Annars så har vi ätit lunch, varit och köpt skor, vi tog en sväng ner till stranden och så vidare. Nu har vi precis fikat. Eller alla tog bullar och så medan jag fick äta en tallrik fil med jordgubbar och flingor samt en müslibar. Dubbelt mellanmål alltså för att jag inte åt något mellis imorse. Till middag ikväll så ska vi grilla. Hoppas att det blir någorlunda fint väder så att vi kan sitta ute.
Jag står inte ut med alla dessa kommentarer den här lilla 7åriga flickan ger mig under alla måltider. "Värför tar du så små tuggor?", "Varför äter du så långsamt?", "Vill du inte ha maten?", "Varför pratar du aldrig när vi äter?", Vad länge du ätit nu!". JAG. ORKAR. INTE. Sen så sitter jag där som värsta miffot och låtsas att inte höra eller kollar ner i marken tills någon annan byter samtalsämne. Varför kan jag bara inte få äta ifred...
Ett samtal från Scä
I förmiddags berättade mamma för mig att min läkare från Scä hade ringt till pappa igår. Han hade sagt att jag inte alls fick börja träna ännu. Det kändes som om hela min värld rasade. Jag hade längtat efter att få gå ut och springa snart, längtat efter att få vara med på skolidrotten, men nej. Anledningen var att min kroppsvikt fortfarande är för låg i förhållande till min längd och att man ska vilja träna för att man mår bra utav det, inte för att förbränna. Fast jag, Tove, vill också träna. Såklart att jag tänker på förbränning såfort jag går eller såfort jag rör mig, men jag mår ändå bra utav att röra på mig.
Allt jag vill är att springa och få bra kondition igen. Jag vill bli vältränad, och få muskler. En dag ska det vara jag som tar en springtur på morgonen.
Yes
Bara ett dygn kvar tills alla åker hem. Wiho... Deras mista dotter står och stirrar på mig när jag skriver nu, hoppas hon inte kan läsa.
Överlever varje dag
Jodå, jag har överlevt kvällen. Gästerna är fortfarande kvar, alla sitter där nere och pratar, lyssnar på musik och bara umgås medan jag är här uppe på mitt rum. De ska sova över, och åker inte hem förän på söndag. Även fast det varit riktigt tungt ikväll igen så klarar jag att stå upp. Efter middagen serverades det efterrättt. De flesta av barnen tog kladdkaka med grädde eller glass och jordgubbar, och de vuxna tog kaffe och några chokladbitar. Själv tog jag ingenting. En halvtimma senare tvingades jag i alla fall ta en macka och en tallrik fil, jordgubbar och flingor.
Pappan i familjen som är här nu var även här tididgare i våras då jag inte hade gått upp så mycket. Han kom fram till mig och sa att jag såg ut att må riktigt bra nu. Svarade tack och låste sedan in mig i badrummet ett bra tag. Satt på badrummsgolvet med händerna över huvuvdet och frågade mig varför. Ganska så många gånger under den här kvällen har jag dragit mig undan, inte orkat prata.
Familjens yngsta dotter frågade även mig när vi var själva om hur smal jag hade varit. Vad svarar man på det? Hon berättade att hennes pappa sagt att jag blivit sjuk och inte ville äta, men att jag nu gått upp i vikt igen. Jag sa till henne att jag inte rikitgt visste vad jag skulle svara. Berättade att jag vägde cirka 10kg mer nu, men tror det är svårt för ett litet barn på 7 år att rikitgt förstå. Hon fortsatte visa med armarna och gång på gång fråga, "Var du såhär smal?".
Lek med Webcam
Bara för att jag inte har något liv bjuder jag på dessa urdåliga bilder med min WebCam. Snart får vi gäster så då gäller det att vara social hela kvällen. Får se hur det går... Ska även dricka cider till maten. Wiho... Lalala vet inte ens varför jag skriver här nu eller varför jag lägger upp fula bilder. Där fördrev ni lite tid genom att läsa det jag skrev i alla fall, ha det bra!
Och nu hänger det på varje kvist en solskensoptimist
Alla pratar alltid om mig. De försöker ta sig in för att förstå. Har ni någonsin förlorat er själva för att få vad ni vill? Har ni någonsin tryckt iväg de människor ni borde ha hållt nära? Har ni någonsin ångrat allting? Jag ska inte ge upp, men kommer jag någon gång att finna allt det jag tappat? Det här var inte min plan, men jag ska göra allt som krävs för att få det bra igen. Jag måste. Ska ta tag i mitt liv och vända det åt rätt håll snart: Jag samlar mod till det stora steget. Någon dag blir den stora dagen, då jag vågar vända, då jag vågar hoppa.
Men hur vet jag om det är värt allt kämpande? Hur kan jag veta? Tänk om det inte blir bättre utav att hoppa...
Dagen på Grönan
Förlåt för att jag inte bloggade igår kväll, men vi kom hem strax innan 23.00 och då var jag helt slut. Det blev verkligen en heldag på Grönalund, från öppning till sent på kvällen. Kul hade vi i alla fall. Vi åkte massa karuseller, åt mat, umgicks med kusinerna, vann choklad på marabou-hjulet och så vidare. Slutföljde dock inte en enda måltid igår utom frukosten. Jag borde vara besviken på mig själv vilket jag nog är innerst inne men det känns ändå bra på något sätt. Känns som en seger fast det var en förlust.
Idag ska Jag hem till en kompis igen, och ikväll får vi gäster. Får se vad vi hittar på men nu måste jag faktiskt gå så att jag hinner träffa henne vid den tidpunkt vi bestämt. Jag vet att bloggningen suger och jag ska försöka bättra mig men känner mig så ointressant. Vilket jag är å andra sidan, men men.
Godmorgon!
Godmorgon på er! Ätit frukost ännu? Om du inte har gjort det tycker jag verkligen att du ska göra det! Jag åt frukost för cirka två timmar sen haha, äckliga matschema. Blev två mackor, en med skinka och en med ost. Sen en tallrik naturell filmjölk med AllBran och en massa kanel. Snart ska jag åka till Grönalund, och kommer spendera hela dagen där. Mina kusiner kommer nämligen på besök hit till Stockholm, så då passar vi på att hitta på något kul! Idag känns det helt okej, mycket bättre jämfört med igår.
Skrev faktiskt ett brev till mina föräldrar igår... Tänkte lämna det ikväll men vet inte ifall jag vågar. Det är väldigt konstigt här hemma för mamma pratar i telefon hela tiden med bland annat folk från Scä. Ibland gråter hon till och med. Vad är det som händer? Är nyfiken på vad dem pratar om, men varje gång någon person därifrån ringer stänger hon in sig i ett rum så att jaginte ska höra. Ha en bra dag fina människor, så uppdaterar jag när jag kommer hem!
Multifamily - Informationsmöte
Den här dagen har varit den värsta på länge, Anorexin har haft en av sina starkaste dagar på väldigt länge. Ingenting har blivit som planerat idag, när det blir så får jag panik på grund av mitt starka kontrollbehov. Jag måste hela tiden veta olika tider, vart jag kommer befinna mig, när folk kommer hem och hur alla dagar kommer se ut helt enkelt. Jag sitter här hemma och planerer minsta lilla minut för att veta hur allt ska gå till. Jag kan bara inte ta en dag som den kommer. Idag hade ju mamma och jag planerat lunch i stan innan mötet, men det blev inte heller av, dock var det mitt fel. När vi nästan precis skulle åka bröt jag ihop igen. Kände att jag inte klarade av att gå på restaurang för tillfället, att äta bland massor av folk innebär fortfarande för mycket press. Att välja en rätt från en meny är även något jag helst undviker. Så vi åt lunch hemma och åkte sedan in till stan lite tidigare för att kolla i butiker. Fick faktiskt med mig tre saker. Ett par svarta jeans i märket Dr.Denim från Salt, en stickad tröja från Salt och ytterligare en stickad tröja fast från BikBok. Efter den lilla shoppingen åt vi mellis i Gallerian. Blev en smoothie (bilden nedan) och en halv müslibar.
Tänkte även berätta lite om informationsmötet. När vi först steg in så mötte någon behandlare oss och pekade vart vi skulle gå. Inne i föreläsningssalen satt det redan ett par familjer, och efter ett tag droppade det in några fler. Totalt var vi medlemmar från sju olika familjer där inne, samt några behandlare och en pappa som tidigare varit med i Multifamily. Vi fick börja med att presentera oss, sen så startade behandlarna en powerpoint-presentation som beskrev lite om terapin. I slutet berättade pappan lite om sin egen och hans familjs väg till friheten. Han hade en idag en glad och positiv 19årig dotter beskrev han. Hon hade själv varit sjuk i Anorexia men var nu frisk.
Egentligen fick vi inte veta så mycket om vad vi skulle göra på träffarna med gruppen, tydligen ska man vara helt oförberedd. Sånt gillar jag inte. I vilket fall så ska vi äta 3 måltider ihop och sen hitta på olika saker samt prata om jag förstod rätt. Är fortfarande väldigt skeptisk till det här. Vet inte alls om jag kommer trivas med att umgås med såhär många sjuka åt gången. Vi har inte bestämt ifall vi ska börja behandlingen eller inte, vi får helt enkelt se. Måste bara påpeka att alla tjejer såg hur fina, söta och snälla ut som helst!
Inställt möte och en kaosig morgon
Morgonen har varit riktigt kaos. Jag vet inte ens vart jag ska börja. I alla fall. Tidigt imorse så ringde min behandlare G från Mobila-teamet på Scä. Han sa att både M och min läkare var frånvarande idag. Då bestämde mamma och han att vi skulle boka in ett nytt möte nästa vecka, då alla kunde vara med så att vi kunde bestämma allt istället. Här har jag legat vaken halva natten och haft ångest över ett möte som ändå bara blir inställt... Känns tungt att mötet fortfarande inte kommer vara avklarat i eftermiddag.
Till en början klarade jag inte av frukosten. Tog två små tuggor på min ena smörgås innan jag reste mig från bordet med tårana rinnande och gick och duschade istället. När jag kom ut var jag givetvis tvungen att äta ändå... Åt båda mackorna men vägrade att äta upp gröten, sa att jag var alldeles för mätt. Mamma tvingade istället i mig en portion fil med flingor. Bara för att det tog över en timme med frukosten så sabbade jag förmiddagsmelliset.
Idag ska mamma och jag ändå åka in till stan som bestämt. Äta lunch på någon mysig restaurang och sen kanske kolla i lite butiker innan det är dags att åka till Scä. Som jag redan sagt är det ju informationsmöte för Multifamily där i eftermiddag. Är sjukt nervös för det. Vill inte komma dit fet som jag är nu och visa upp mig för alla andra ätstörda. Är väldigt skeptiskt till just multifamily, men tror det mest beror på att jag är rädd. Rädd för att vara fetast, rädd för vad folk ska tycka om mig, rädd för att säga fel saker... Rädd för att vara fel helt enkelt.
Jag är grym som en grekisk gud bara grymt mycket fulare
Kommer bryta ihop eller någonting snart, vet inte hur länge till jag klarar det här. Ångesten är hög just nu coh jag är så orolig för imorgon, vad vågen kommer visa, och vad som kommer hända. Har ätit som jag ska hela den här veckan vilket känns otroligt skrämmande... Jag är nästan säker på att vågen kommer visa uppåt. Känns som att den kommer visa så mycket uppåt att jag inte kommer klara av att leva med mig själv längre. Vad som än händer kommer ett helvete bryta ut efter vägningen. Frågan är bara ifall jag kommer bli lättad och mina anhöriga och behandlare förbannade, eller om det är jag som kommer vara hjälplös och ännu mer hatisk mot mig själv medan mina anhöriga blir lättade. Hoppas inte på någonting faktiskt... Skulle göra vad som helst för att få krypa ur min kropp nu. Bara inte vara jag längre. Skulle kännas obeskrivligt skönt att få försvinna helt så allt bara får ett slut. Så jävla skönt skulle det vara.
140812
Dagen har varit bra!
Ung08 var däremot inte något för oss haha. Trodde dock inte det heller, men ändå kul att se. Det vara bara en massa små fjortisar som sprang runt där. Fem lager foundation i ansiktet, maskara så att ögonfransarna hänger och lockat eller plattat hår. Inte så att jag kommer längta tills nästa festival.
Vi köpte sallad och dricka istället, satte oss i en mysig park i solen och åt. Gått runt i hela stan typ, pratat och inte gjort något speciellt. Letade efter toaletter men allt var kaos, så tillslut kom vi in på hennes pappas jobb haha. Nu är jag trött och har ont i fötterna efter allt gående i Converse.
UNG08
Idag börjar festivalen UNG08 i Kungsträdgården. Jag som är lite efter har aldrig visat mig i stan under den här perioden tidigare år, men idag är det dags! Drar in med en kompis, äter lunch och driver runt lite. Måste ju åtminstone vet hur det är. Har hört från många håll att det är rätt så lame, men men. Jag får skapa mig en egen åsikt efter, haha. Någon mer som ska dit?
Just nu har jag världens klädångest. Jag vet inte vad jag ska sätta på mig idag, verkligen ingen aning. Är det varmt? Kallt? Trivs inte i några kläder just nu... Jaja, jag kommer säkert på något ska ni se! Ha en bra dag allihop!
* * *
- Jag är inte alls imponerad av dig, du försöker ju fan inte ett dugg längre.
Tack, det där behövde jag verkligen... Du kan inte förstå hur jävla ont det gör att få höra det där när allt jag gör är att försöka. Jag försöker men misslyckas väldigt ofta, men jag försöker ändå så säg inget annat. Jag är inte bra, jag är inte bäst, jag är inte perfekt, men det vet jag redan. Faktum är att jag klagar och kritiserar mig själv mer än tillräckligt, så jag behöver ditt stöd. Behöver din uppmuntran. Jag behöver känslan av att veta att du tror på mig. Jag behöver dig.
Jag ska bli som vatten
Tiden går så fort. Jag kan inte förstå att jag varit sjuk i över ett och ett halvt år. Jag drömmer om att fly, men jag har inte styrkan till att komma iväg. Om jag hade haft vingar skulle jag varit borta för länge sen. Jag drömmer om kraften till att våga, men den infinner sig inte i min kropp. Jag drömmer om styrkan till att hoppas, men det känns för svårt. Kanske ska jag bli till vatten? Om det nu gick. Då kunde jag vara så gott som osynlig tills jag torkade bort. Jag kanske redan är som vatten förresten. Genomskinligt grå. Då finns det åtminstone hopp om att kunna försvinna, slippa tänka och slippa känna.
Scä
Mötet gick bra. Jag överlevde. Blev lite tårar men sånt händer. Ingen vikt idag heller, H sa att K ville ta den på onsdag istället. Fråga mig inte varför, men tydligen var det så.
Ny vecka
Frukosten gick segt att tugga i sig, men jag jobbade på. Har nu tagit en dusch och funderar på att ta min promenad redan nu. Skulle vara skönt att komma ut lite. I övrigt är jag nervös inför den här veckan, och har varit det väldigt länge. Det är nämligen vädigt mycket som händer. Har bland annat 3 möten inbokade på Scä varav det första är idag klockan 13.30. De sista två har jag på onsdag, ett på förmiddagen och ett på eftermiddagen. Det på onsdag eftermiddag är dock inget vanligt möte, utan det är någon informationsgrej om multifamily--terapin som jag kanske ska börja till hösten. Sen så kommer mina kusiner på torsdagen, och då ska vi gå på grönan. Och förmodligen så får vi gäster hela helgen, fast det är inte bestämt. Kanske inte låter så mycket för er, men för som i vanliga fall inte har något på schemat är det mycket.
Åter till sak. Mötet idag är som sagt 13.30... Jag ska träffa min behandlare H från barnteamet själv. Jag vet inte om det är vägning idag och vet inte vad jag hoppas på heller. Är det inte idag så är det ju på onsdag. Lika bra att få det överstökat kanske?
En dag i November jag så väl minns
Det var en dag i november. Jag vaknade när klockan ringde och det svartnade som alltid för ögon när jag reste mig upp. Jag var tvungen att hålla i mig i skrivbordet för att inte ramla ihop, ändå älskade jag det. Att vara på gränsen till att svimma gav mig ett lyckorus som snabbt spred sig genom hela kroppen. Jag hade ingen aning om vart dagen skulle leda mig, ändå var jag rädd för allting. Fast jag var alltid rädd, varje dag, så det var inget ovanligt. Inget som skrämde mig mer den här dagen jämfört med alla andra, ingenting alls.
Mamma var hemma så jag tvingades ta frukost. Kokade havregrynsgröt, en rejäl frukost. Om man gör det på rätt sätt vill säga. Tog en halv deciliter gryn och lite vatten, men när mamma frågade sa jag självklart att det var en hel portion. Ingen sylt och ingen mjölk på det. Inte gott, men det var det som var "tillåtet" ifall det någon gång krisade. Sprang sedan till bussen i hopp om att förbränna lite extra. Tittade hela tiden på klockan jag hade på armen medan jag sprang så att folk skulle tro jag var stressad till bussen, hoppas det funkade.
I skolan satt mina kompisar samlade vid samma bord som vanligt, där vi alltid brukade mötas. Jag kramade alla och pratade lite innan det var dags för samling med klassen. Helt förvirrad klottrade jag ner en planering över dagen i min loggbok som jag egentligen visste att jag inte skulle följa. Hade ingen lust med plugget, hjärnan kändes halvt död och den kraft som fanns kvar valde jag att använda till annat. För lite mer än en månad sen, innan resan till Barcelona, pluggade jag gärnet för att ligga före med allting. Fast nu fanns ingen kraft kvar... Jag var däremot bergsäker på att det inte hade med maten att göra. Hela förmiddagen spenderade jag vid en dator i skolan, helt ensam. Folk kom fram och pratade med mig ibland men kan inte påstå att jag var vidare social. Såg mina kompisar sitta i rummet mitt emot och plugga ihop. Om de fick så mycket gjort har jag ingen aning om, men det spelade ingen roll för dem hade åtminstone roligt. Och jag fick ju heller inget gjort, trots att jag var ensam. Jag ville också vara med. Fast ändå inte... Jag förtjänade inte så bra och fina kompisar. Jag skulle vara ensam, för jag var en tråkig, ful och fet tjej som ingen egentligen ville vara med trots att de påstod motsatsen.
När det var dags för lunch kom allihop och frågade om jag skulle med och äta. Min mage kurrade som jag vet inte vad, kändes nästan som om den åt upp mig inifrån. Äsch, inte rikitgt, men tror ni förstår vad jag menar. Ändå svarade jag nej. Jag skulle äta senare för tänkte ju gå på en föreläsning nu. Ursäkten fungerade och jag kände mig nöjd. Efter den där föreläsningen eller lektionen som ens inte alltid existerade gick jag till matsalen och drack en massa iskallt vatten. Det var tillåtet. I matsalen stötte jag på ett gäng killar från årskursen över. Den ena tog med sin ena hand runt min överarm. Han nådde givetvis runt utan problem, det gjorde ju till och med jag. Han utbrast högt, "Fyfan vad vidrigt! Jag lovar att jag skulle kunna nå med min ena hand runt ditt lår också". Orden ekade i mitt huvud men jag visste inte hur jag skulle uppfatta det. Komplimang? Eller var han äcklad på riktigt? Kanske var han ironisk och menade att jag blivit fetare?
Efter skolan stack jag ut och sprang en stund innan mina föräldrar kom hem från jobbet. Tvättade mina träningskläder själv och lät dem torka upphängda i min garderob så att ingen skulle märka. Smart, tänkte jag.
Österrike - Saalbach 2011
Tidigt våren 2011 var min familj tillsammans med en annan familj på semester i Österrike och åkte skidor. Det här är det sista minnet jag har av total frihet. Nästan direkt när vi kom hem började alla tankar smyga sig på, men här var jag frisk. Ine en tanke på att gå ner i vikt. Jag brydde mig inte ett dugg om vad folk tyckte om mig, min kropp, utseende och allt det där. Drack läsk eller jucie till nästan alla måltider. Nästan varje lunch beställde jag någonting med pommes. Bara för att det var gott och det var det som jag var sugen på.
Fet äcklig ångest
Back on track. Ber om ursäkt för att jag är otroligt dålig på att uppdatera, men vi kom precis hem från middagen. Innan vi skulle åka dampade mamma lite på mig när jag sa att jag inte tänkte ta en drink med deras familj och resten av vår familj där på middagen. Eller det var inte ett sånt litet ryck hon fick, både pappa och mamma blev faktiskt väldigt sura. Jag stängde in mig i tvättrummet och vägrade till en början att föja med, vilket ledde till att mamma skulle stanna hemma med mig. Fast nej.... Tillslut valde jag att gå ändå. Drack ett pyttelitet glas cider med de andra när vi väl var där, inte ens en deciliter men ändå. Light var det också.
Middagen gick bra! Pappan i den andra familjen la upp mat fint åt alla. Det serverades grillad lax med risotto. Gott var det absolut! Åt även efterrätt, som kvällsmål då såklart. De hade gjort Apfelstrudel med vaniljsås. För er som inte vet vad det är så är det som en Österrikisk variant av äppelpaj skulle jag vilja säga. Pappan i familjen vi var hos är nämligen österrikisk.
Nu tyngs jag av en fet äcklig ångest som inte verkar vilja lägga sig. Säkerligen beror det på det lilla glaset cider och efterrätten. Åt inte en vaniljsåsen till efterrätten, men det känns ändå tungt.
Bortbjudna på middag
Ikväll ska min familj hem till en annan familj på middag. Skulle göra vad som helst för att slippa, har ingen lust alls. Kommer säkert bli helt okej när jag väl är där, åtminstone genomlidligt. Har precis fixat mig genom att byta kläder och sminka mig lite lätt. Skulle väl tro att vi åker och cirkus en halvtimma.
Jag vet inte ens vilken mat som serveras ikväll. Kommer jag kanske bli tvungen att smaka efterrätt också? Jag som åt glass igår...
Saknar friidrotten
Saknar allting så mycket. Allting som då var på riktigt känns på låtsas nu. Det gjorde ont att se friidrottsbanan där jag brukade springa och vara lycklig. Det var där jag mådde bra. Om jag hade sett några från min gamla friidrottsklubb, Österhaninge IF, hade jag nog inte orkat. Tror allt hade brustit, var till och med nära på att börja gråta nu trots att jag inte ens såg Sara eller någon av min fördetta tränare. Tiden i Österhaninge var så underbar. När jag tänker efter på hur kul vi hade vill jag återuppleva allt det igen. Att jag bytte till Hammarby innan jag slutade är heller inget jag ångrar, för där träffade jag ytterligare en massa fina människor. Men ändå... Torvalla, Österhaninge, vänner, skratt, träning, tävling, ingenting kan ersätta den platsen i mig. Alla där betydde allt, tror att jag började må ännus sämre när jag lämnade även fast det redan hade startat då.
Joggingturen som blev en springtur var åtminstone skön. Min pappa följde också med och sprang. Höll ryggen på pappa ett tag då min lillebror och mamma joggade allt för sakta för att jag skulle stå ut. Sen fick pappa ont i ena knät igen och var tvungen att stanna vilket betydde att jag var tvungen att fortsätta ensam. Tankarna och paniken spred sig i min kropp, ensam med tvång om att hela tiden springa fortare. Jag sprang och sprang, ganska fort gick det också. Ingen joggning i alla fall. Tryckte på i alla backar. Stannade inte någon gång trots att jag var slut. Fast det berodde inte enbart på Anorexin. Jag har ett huvud för löpning tack vare mina år i friidrotten, jag ger inte upp bara för att det blir jobbigt, utan jag fortsätter tills jag är framme. Nu är vi hemma igen och har precis ätit lunch. Lammfärsspett, klyftpotatis, tzatsiki, sallad och mjölk att dricka!
2,5km
Åh, idag är det den stora dagen. Jag har lyckats övertala mamma till att jag ska få jogga 2,5km idag. Visserligen är inte sträckan alls lång och min mamma samt lillebror ska springa med mig, men jag får vara glad för det jag får. Vi har inte pratat med mina behandlare om det här, alltså jag har inte fått tillstånd att träna ännu. Fast jag tror att jag kommer må så mycket bättre av det här. Vill springa en hel dag. Bara springa, aldrig stanna.
Jag minns ett berg dit jag brukade gå
Hela tiden står jag inför så många val. Saker jag enkelt kan välja bort om jag vill, men saker jag borde göra. Alla dessa val gör mig galen. Jag vill så mycket samtidigt som jag inte vill någonting alls. En konstig känsla. När jag bestämt mig för något ångrar jag mig direkt efteråt och tänker att jag ändå borde gjort tvärtom. Det kan handla om vad som helst egentligen. Allt det här ger mig ångest. Missförstå mig inte nu, för det är inte den typ av ångest då man ligger på golvet, sparkar, slår och skriker. Inte den där okontrollerbara, inte alls. Utan det är mest en ångest jag inte släpper ut, en form som finns inom mig. Som finns där inne, gnager och oroar. Det är då jag blir sammanbiten, slutar prata, slutar kolla folk i ögonen. Trots att det är kaos inuti mig så håller jag mig samlad på utsidan. Det är skönt med en form jag på ett sätt kan hålla för mig själv och ändå kontrollera trots att det gör ont.
Dag 17 - Någon jag skulle vilja byta utseende med och varför
Det första mitt huvud söker efter är en rikitgt mager och alldeles för tunn människa när den här frågan ställs. Det första som kommer upp är att det är vackert, inget annat. Alltså måste jag nu hitta en mager persons namn att skriva här. Fast egentligen är det inte så jag, Tove, vill se ut. Finns många människor jag gärna skulle byta utseende med. Det kan vara en tjej som sitter bredvid mig på bussen, någon i min skola eller någons blogg jag klickar mig in på. Kan inte säga ett specifikt namn. Eller såklart att jag kan... Jag skulle inte ha något emot att byta utseende med Vanessa Hudgens, Emma Watson, Megan Fox, och så vidare. Finns många som ser helt stört bra ut.
Jag kan gå förbi en tjej på stan som jag ser är sjukligt smal. Men jag kan inte hjälpa att jag tycker det är vackert, jag kan inte. Ibland så knyter det ihop sig inne i min mage för att jag också vill se ut så. Jag vill också. Kändisarna jag nämnde ovan är inte onaturligt smala, ingen av dem. Alla har friska kroppar, men snygga. Så mycket snyggare än ett vandrande skelett med blek hy och påsar under ögonen. Så jävla mycket vackrare.
Födelsedag!
Idag var det Fannys födelsedag, 15 år! Nu får du äntligen cykla utan hjälm! Grattis finis! <3
Mitt tåg kom fram till Tumba strax efter 11, på stationen mötte Fanny mig och vi åkte hem till henne. Idag har vi gått en promenad, fotat, ätit pastagratäng till lunch, fotat lite mer, bowlat i Heron City och ätit god glass! Dagen har varit så bra, verkligen! När vi satt där och åt glassen kändes det inte ens jobbigt för stunden, det gick bra. När jag satt på tåget hem kom däremot allt över mig. Glassen låg i min mage och jag kände hur jag bara växte och blev större, kändes som om alla kollade på mina ben och skrattade lite lätt inombords. Måste återigen bara påpeka att glassen var så god att det nästan var värt känslan. Fanny, du är bäst, glöm aldrig det! Så otroligt glad att jag fick träffa dig idag, och vara med på din födelsedag!
Mobilblogg
Tänkte bara uppdatera er lite! Sitter just nu på pendeltåget på väg till Fanny med musik i öronen och väntar på att mättnadskänslan ska lägga sig lite. Jag tror att den här dagen kommer bli toppen!
Att jag som alltid varit stum behövde ord
Känns som om alla mina senaste inlägg blivit så tråkiga och ointressanta. Kan bero på att jag är rätt så tråkig och ointressant kanske..? Skriver åtminstone. Egentligen är jag så förvirrad man kan bli nu. Nyss skrev jag ett brev till pappa som jag planerade att lägga på hans kudde, men lika snabbt som brevet var klart ångrade jag mig. I brevet bad jag om förlåtelse för att jag är jag och allt jag ställt till med. Bad om förlåtelse för att jag är sämst. Min pappa är så fin, men just nu är han så obeskrivligt ledsen. Det gör ont att se i hans blick hur dåligt han mår... Han är uppgiven och allt är mitt fel. Jag önskar att jag bara kunde säga förlåt till honom och alla andra, men ett jäkla ord räcker inte. Fan för mig. Ska snart gå och sova tror jag trots att klockan inte är så mycket. Eller sova vet jag inte, men försöka. Hela nätterna ligger jag under täcket och hatar mig själv. River upp mina ben för att jag är så vidrig, slår mig själv i magen samtidigt som jag hoppas på att allt bara är en dröm och att jag ska vakna snart. När jag upptäcker att allt som händer faktiskt är verkligt vet jag inte vart jag ska ta vägen. Om jag hade haft vingar hade jag flugit iväg för länge sen.
Glöm inte att alla ni är så sjukt fina! Läser era kommentarer, kollar era bloggar och ser vilka fantastiska människor ni är allihop. Det är ofta som jag klickar mig in på era bloggar utan att lämna en kommentar. Det beror på att jag inte vet vad jag ska skriva. Skulle vilja få med så mycket i en liten rad. Jag blir rädd för att inte räcka till. Tänker att ni såklart inte vill ha en kommentar av mig... Jag skulle på riktigt vilja träffa er alla och bara ge er en stor kram. Ni är så fina. Precis, du med!
Dag 16 - En person jag skulle göra vad som helst för att få träffa nu
För tillfället vill jag inte träffa någon. Jag vill vara själv. Förtjänar i vilket fall inte att få umgås med någon nu med tanke på allt jag förstör, allt jag gör är fel. Jag är fel.
Egentligen skulle jag vilja träffa många människor, vänner och allt. Fast just nu tror jag inte att jag är så rolig att umgås med.
Jeans som passar igen
Jeansen som senast i våras hängde som en säck på mina ben passar nu. Det gör ont att tänka så. Nu ser mina ben ut så som de gjorde innan jag blev sjuk, innan jag tänkte på vad jag åt. Jag vill inte. Allt känns så onödigt nu när jag inser vad jag gav upp hela mitt liv för. Nu passar jeansen i alla fall, och ni har bildbevis. Det gör så ont, men det är fakta, alltså inget som går att avvika från. Det är så det är och jag måste acceptera det även fast jag hatar det så mycket.
Yeyeye
Godmorgon alla fina! Idag vet jag inte alls vad jag ska hitta på för att få tiden att passera. Har en tid hos frisören i eftermiddag men det är allt. Annars ska jag väl försöka med att inte låta ångesten komma över mig.
Vilka är ni förresten? Runt hundra olika människor klickar sig in på den här sidan varje dag och läser det jag skriver. Det skulle vara grymt kul att få se vilka ni är. Skulle inte ni kunna lämna en rad om er själva i kommentarsfältet? Nu när jag ändå inte har något att göra så skulle det vara kul att läsa! Ni får självklart vara anonyma. Massor av kramar!
Askan är den bästa jorden
Ångesten har varit relativt hög hela kvällen. Till middag blev det lax, potatis och en massa sås vilket nog bidrog till ångestattacken efteråt. Begravde mig i sängen, djup ner under täcket och mellan kuddarna samtidigt som jag försökte hitta fokusen igen. Det var svårt, men efter en stund lyckades jag. Har fortfarande ångest men nu kan jag åtminstone andas normalt igen, och jag får inte känslan av att jag kommer kvävas.
Nu är jag proppmätt igen efter ett kvällsmål bestående av en macka och en stor smoothie. Bröt ihop i badrummet alldeles nyss då jag såg min egen spegelbild. Jag bara äter och äter, knappt något motstånd gör jag ens längre. När ska det här sluta, och hur mycket mat kan folk tvinga mig att äta egentligen? Märker att mina föräldrar är så sjukt trötta och irriterade på mig hela tiden, speciellt pappa.Han suckar så fort jag fäller en tår vid matbordet eller så fort jag begraver huvudet i knät. Enligt dem borde jag nog blivit frisk efter en vecka i behandling eller något. Kommer ihåg när jag skrevs in, då sa mamma "Att i påsk får det här bara vara över", och här sitter jag en vecka in i Augusti och det är fortfarande inte över.
Laddad med ny energi
Picknick sa vi, och picknick blev det. När det var dags att äta regnade och åskade det så mycket att vi inte kunde gå ut. Istället gjorde vi picknick inne i vardagsrummet, haha. Funkade precis lika bra! Vi tog en fil, hämtade en massa kuddar, tog några krukväxter och tände alla ljus vi kunde hitta. Supermysig! Sen satt vi där på golvet och åt våra kycklingsallader, pratade och lyssnade på spotify.
Dagen har varit hur bra som helst! Vi har köpt mat, ätit, skypeat med några andra vänner, försökt döda alla getingar, skrattat, sjungt högt till gamla High School Musical - låtar och bara varit. Sånna här dagar behövs verkligen ibland. Att bara släppa allt för en stund och bara vara normal, så skönt! Nu är jag laddad med ny energi igen till att våga mer och utmana mig ännu mer.
Dag 15 - Min favoritårstid
Svårt. Jga gillar att vi har årstider måste jag säga, det är kul med lite variation. Tycker dock att sommaren är lite för kort samtidigt som hösten och vintern är lite för långa. Måste nog säga att våren och sommaren är de årstider jag ändå gillar mest. Finns så mycket mer att göra då, man blir piggare, känner sig friare och mår allmänt bättre. Under vinter-halvåret är allting så mörkt, fast det är ju också mysigt. Finns det något bättre än att gosa ner sig i soffan med en massa täcken och kuddar framför en bra serie eller film när regnet öser ner utanför?
Min slutsats blir ändå våren och sommaren tror jag. Men som sagt, alla årstider har sina positiva sidor!
Picknick planer
Hello! Idag skiner solen och jag har ätit frukost för ett tag sedan. Måendet är helt okej idag, så bra som det skulle kunna vara tror jag. Panikade lite över mina lår imorse men jag får leva med det. Kör på shorts ändå och ska istället försöka att inte fokusera så mycket på hur feta mina lår faktiskt blivit.
Idag ska jag i alla fall träffa en fin vän. Ska ta bussen till henne om lite mindre än en timme. Vi ska då handla lite saker så att vi kan göra picknick, haha! Tror det kommer bli hur mysigt som helst. Dock har vi inte bestämt vart vi ska ha picknicken någonstans, blir nog till att slå oss ner på något random ställe. Kanske mitt i vägen eller varför inte på ett tak. YOLO, you know. Hoppas att ni också får en bra dag, för det ska jag ha!
Att leva eller existera
Alla människor som idag tagit ett steg och just nu andas kan man ju kalla för levande. Eller? Kanske finns det en tjej som just nu sitter i sitt mörka rum, helt ensam och önskar att döden var nära. Kanske har hon så ont inombords att hon tvekar på om livet är värt att leva. Hon har inte gått utanför dörren på flera veckor men hon andas, alltså lever hon. Kanske sitter det en kille fylld av ångest vid köksbordet hemma hos sig och just nu blir i tvingad sin middag som tagit snart två timmar. Paniken som finns i hans kropp kan han inte förklara, han vill ju vara fin och perfekt och därför kan han ju inte äta. Hans familj förstår inte, men han kan inte heller förklara. Men han andas, alltså lever han. Kanske springer det just nu runt en kvinna inne i Stockholms stad i hopp om att förbränna den lilla äppelbiten hon åt till middag. Allt snurrar inuti henne samtidigt som hon är livrädd för att stanna, livrädd för sig själv, livrädd för att gå upp i vikt och livrädd för mat. Men hon andas, alltså lever hon.
Det är stor skillnad på att leva och att existera. Människorna jag beskrivit ovanför lever inte, de existerar. De andas, tar flera steg om dagen och de sover men inte lever dem. Eller vad tycker ni? Ett riktigt liv kan ändå inte se ut så. Om man lever mår man bra, man kan njuta av saker, och våga visa känslor.
Dag 14 - Mitt favoritplagg
Får nog döpa om denna dag till "Mina favoritplagg". Jag har flera plagg som jag trivs mer än bäst med men här är mina 3 favoriter!
Jofama by Kenza 3. Bästa jackan jag någonsin ägt!
Glansiga svarta Hunter stövlar!
Vit klocka med strass från märket Jetset, ett plus är att bandet är i skinn!
Att acceptera sig själv
Att se min egen spegelbild gör bara ont. Jag fattar inte att man kan äcklas av och hata en människa så mycket som jag gör med mig själv. Paniken som uppstår när jag hela tiden märker att det inte längre är något problem att få låren att nudda varandra ifall jag pressar ihop går inte att beskriva. Det är rent hat mot mig själv. Jag kan inte låta bli att sakna de dagar då låren inte kunde nudda varandra, det spelade ingen roll hur mycket jag pressade. Nu är det inte längre svårt, inte något problem alls.
Jag måste acceptera mig själv säger alla. Får kommentarer om att jag visst är fin och liknande. Jag tar åt mig, det gör jag och faktum är att det ibland kan kännas bättre. Visst, jag kan acceptera mig själv även fast jag hatar mig över allt annat, och såklart att jag kan leva i den här kroppen men jag vet inte ifall jag vill. Acceptera var nog en liten överdrift också, för det gör jag inte. Jag accepterar inte mig själv ännu. Men en dag så...
- - - - -
Allting började som en känsla som sen växte till ett hopp, som sedan ändrade sig till en tyst tanke, som tillslut blev ett tyst ord. Det där ordet växte sig sedan starkare och starkare tills att det var ett ihållande skrik.
Jag är Lucy in the sky, jag är högt över molnen
Jag kan inte somna... Vet inte vad som händer, vad jag vill med allt och om jag ska vara ärlig vet jag inte ens vart jag vill komma med det här inlägget. Allt snurrar och så fort jag stänger ögonen flyger mardrömmarna över mig och jag vaknar fylld med panik igen. Jag är så rädd för det här, rädd för allt som mörkret för med sig och rädd för mig själv. Längtar tills solen går upp samtidigt som det är en händelse jag fasar för. Men jag är livrädd för natten. Nu ska jag stänga av datorn, och försöka somna igen. Kanske lyssna på Håkan eller Kent för att hitta någon form av trygghet igen... Tror det.
Dag 13 - Det här får mig att gråta
Innan jag blev sjuk grät jag nästan aldrig, det var inte på det sättet jag valde att hantera jobbiga situationer. När jag var i riktig svält grät jag heller nästan aldrig, jag hade ingen ork till att orka uttrycka några känslor alls. Då varken grät eller skrattade jag. Idag gråter jag rätt så ofta. Jag verkligen hatar det, men det bara kommer. Jag kan ha så mycket saker inom mig, tillslut svämmar det över och då kan jag börja gråta över att någon inte tvättat min tröja jag tänk ha i morgon eller liknande. Då är det självklart inte det jag egentligen är ledsen utav, utan det är den lilla detaljen som gör att det svämmar över. Förstår ni?
För att fokusera på något annat än ätstörningen då, något annat som får mig att gråta... Jo, när andra människor tar illa vid sig av någonting jag har gjort. Eller gråta kanske jag inte gör då, men jag blir ledsen innombords, svårt att förklara. Jag blir även ledsen när jag ser människor som inte mår bra, både de som mår fysiskt eller psykiskt dåligt. Jag blir ledsen av att se människor slösa bort sina liv på onödiga saker, så som alkohol, droger eller andra missbruk. Som jag alltså, fast det rör mig mer när jag ser andra. Jag missbrukar dock inte alkohol eller droger men ni förstår principen. Som sagt, dessa saker får mig inte att gråta en massa tårar kanske, men jag blir berörd. Jag tycker synd om människorna.
Hemma igen
Åh vad skönt att vara hemma! Det har varit helt okej på landet, rätt så jobbigt med maten men det roliga i att umgås med kusinerna och resten av släkten har ändå vägt över. Vi har solat, badat, fiskat och allt det där. Har fikat två gånger också! Nu har jag precis ätit middag som bestod av Chilli con Carne med ris, tagit en lång dusch och satt på mig myskläder. Funderar på att se Wallander ikväll igen, om jag inte redan sett den förstås. Som sagt, det är otroligt skönt att vara hemma igen. Nu saknar jag alla mina vänner helt sjukt mycket, vill träffa allihopa! Jag längtar faktiskt till skolan börjar, även fast skolan bidrar med ytterligare ångest så trivs jag ändå där. Jag kommer hemifrån ett tag, slipper mina föräldrar samtidigt som jag får träffa mina kompisar. Ha en bra kväll allesammans!
Dag 12 - Mitt störtsa misstag
Att jag från första början tvivlade på mig själv, att jag lät mig slukas av anorexin, att jag valde att bli smal framför att leva. Alla dessa beslut kommer jag få ångra livet ut, men samtidigt är det försent att ändra det nu. Man ska inte älta beslut som redan tagits. Trots alla nya erfarenheter jag fått och trots allt som kommer göra mig till en starkare människa i framtiden så ångrar jag mig så in i helvete nu. Jag ångrar att jag inte sa till någon och bad om hjälp så fort livet började bli jobbigt. Kanske hade jag inte sjunkit så djupt ner i ätstörningen som jag faktiskt gjorde då... Kanske.
Dag 11 - Tre bloggar jag dagligen läser
Dag 10 - Vad som finns i min väska
Innehållet i min väska varierar mycket beroende på vart jag är på väg någonstans. Dock finns det en del saker som alltid har en plats där i, så som en kofta, min plånbok, Iphonen, tuggummi (som jag inte tillåtit mig att tugga på snart 10 månader), nagellack, lypsyl, nycklar och en borste till håret.
När jag ska till skolan är väskan proppad med olika papper därifrån, när jag ska ut och resa har jag alltid en bok och kanske det nyaste nummret av VeckoRevyn!
Dag 9 - En sak jag gillar med mig själv
Okej... Den här har jag fasat för väldigt länge. Men som utmaning tänker jag ändå göra den, trots att det gör ont att ens tänka tanken på att jag snart ska skriva något bra om mig själv. Jag har många gånger uttalat mig om att det finns något bra med alla människor, alla är fina på sitt sätt. Så varför skulle inte det gälla mig? Återigen, nu kör vi! Jag gillar min hårfärg. Den är fin för att det är naturliga ljusare slingor i samtidigt som det är ganska mörkt i botten. Kanske inte världens bästa sak, men jag sa åtminstone något.
Nu ska ni få en utmaning av mig. Kommentera något som ni gillar med er själva. Det kan vara vad som helst, att du tycker om dina ögonfransar, att du är en bra vän, att du ofta är glad. Precis vad som helst alltså! Det skulle vara så kul att få läsa era kommentarer när jag kommer hem, så kör nu. Tveka inte! Jag skulle bli så glad! Tänk på, det finns något positivt med alla, jag lovar dig det!
Dag 8 - Vad jag vill jobba med när jag blir stor
Jag har länge funderat över just det här, vad jag ska göra med mitt liv sen. Vad vill jag?
När jag var som allra minst ville jag bli tandläkare, sen ville jag bli dagisfröken, efter det kom jag in i en lång period då jag bestämt mig för att bli antingen advokat eller elit-friidrottare. Nu vill jag inte bli något av dessa yrken, möjligtvis advokat ifall jag skulle bli tvungen att välja något. Det jag vet att jag vill göra när jag blir stor är att hjälpa andra människor, helst med psykiska problem. Jag skulle kunna tänka mig att bli psykolog. Hjälpa andra ätstörda människor tillbaka till livet med hjälp av mina egna erfarenheter. Jag säger inte att jag absolut tänker jobba med ätstörningar även fast det är det jag är mest inne på nu, kanske vill jag hjälpa andra missbrukare så som alkholister eller knarkare istället. Är åtminstone säker på att jag vill hjälpa andra människor. Vad vill ni bli?