Innan jag blev sjuk grät jag nästan aldrig, det var inte på det sättet jag valde att hantera jobbiga situationer. När jag var i riktig svält grät jag heller nästan aldrig, jag hade ingen ork till att orka uttrycka några känslor alls. Då varken grät eller skrattade jag. Idag gråter jag rätt så ofta. Jag verkligen hatar det, men det bara kommer. Jag kan ha så mycket saker inom mig, tillslut svämmar det över och då kan jag börja gråta över att någon inte tvättat min tröja jag tänk ha i morgon eller liknande. Då är det självklart inte det jag egentligen är ledsen utav, utan det är den lilla detaljen som gör att det svämmar över. Förstår ni?

För att fokusera på något annat än ätstörningen då, något annat som får mig att gråta... Jo, när andra människor tar illa vid sig av någonting jag har gjort. Eller gråta kanske jag inte gör då, men jag blir ledsen innombords, svårt att förklara. Jag blir även ledsen när jag ser människor som inte mår bra, både de som mår fysiskt eller psykiskt dåligt. Jag blir ledsen av att se människor slösa bort sina liv på onödiga saker, så som alkohol, droger eller andra missbruk. Som jag alltså, fast det rör mig mer när jag ser andra. Jag missbrukar dock inte alkohol eller droger men ni förstår principen. Som sagt, dessa saker får mig inte att gråta en massa tårar kanske, men jag blir berörd. Jag tycker synd om människorna.