Kliver in i det stora röda huset för första gången efter Gotlands vistelsen. Låter inte blicken möta receptionistens, men säger mitt namn och vem jag ska träffa. Kollar på klockan, 4 min kvar tills möte. Går in på den minsta toaletten nere hos mobila. Känner på låren, slår mig själv i ansiktet och spottar i handfatet innan jag glider ner längs väggen. Det tunga huvudet lägger sig mot mina knän och jag sluter händerna om det. Kollar på klockan och inser att mötet skulle börjat. Låser upp dörren där mamma står utanför. Vi går upp för stentrappan, jag tar ytterkurvan och hon går längre in. Varför jag börjat göra det igen vet jag inte, eller såklart jag vet. Läser "familjevårdsavdelningen" på skylten och kliver in. Mitt hem hela vintern och början på våren. Läkarsamtalet börjar men jag lyssnar inte. Sitter där i stolen, spänner ryggen och magen samtidigt som jag skakar på knänen. Dem ber mig slappna av, jag fräser tillbaka att jag redan gör det. Allt jag har i huvudet är vilka siffror den digitala vågen kommer visa. Sen är det dags. Läkaren, M, reser sig och ber mig följa med. Vi går upp en trappa och in i vägningsrummet som känns så dystert även fast det är betydligt ljusare än mobilas. Tar av mig kjolen men frågar som alltid om det är okej att behålla tröjan på, men samma svar som alltid kommer ur hennes mun. "Nej, ta av dig den med".

Andas djupt, släpper ut luften igen och sen kliver jag på. Den visar ner och kan inte låta bli att le trots att jag vet att det är så jävla fel det kan bli. Hon ber mig sätta mig ner. Jag försvarar mig, säger att jag ätit allt men hela hon visar att hon inte tror mig en sekund.

"Tove, hade du ätit det du ska hade siffrorna inte varit i närheten av det här. Jag har varit med om exakt det här förut. Nu går vi ner, berättar för dina föräldrar, sen diskuterar vi hur vi ska lösa det här. Ändrar du dig inte nu, väntar avdelningen igen och det vet du. Går vikten inte upp till nästa vecka är det ett bevis på att du inte klarar att ta eget ansvar. Jag vet att du vill börja gymnasiet fullt ut, men det kommer du inte kunna då. Som sagt, nästa vecka ser vi, går den inte upp ska jag prata avdelning med dina föräldrar på allvar igen. Bara en kort period."

Alltså nej? Jag ska börja gymnasiet fullt ut så nu är det upp till mig att bevisa. Jag vägrar vara instängd igen, speciellt de första veckorna i gymnasiet. Samtidigt är jag så osäker. Vill jag vara frisk eller blir jag lyckligare av att få bekräftelse genom att vara sjuk? Jag vet inte. Men ska jag vara sjuk vill jag vara riktigt sjuk, inte såhär.

Hopkrupen i det som för tillfället är min säng. Det är mörkt på hela övervåningen och jag trycker mig mot den vita väggen. Liksom klamrar mig fast. Ögonen är slutna, eller en bättre beskrivning, jag kniper ihop dem för att slippa existera för stunden. Mina händer är iskalla, ändå lägger jag den ena mitt på magen. Nyper tag kring det som bildats av allt fett jag ätit under dagen, såserna, köttfärsen, gräddsåsen till middag, oljan på pastan och smöret på mackorna. Får skylla mig själv att jag mår som jag gör, jag förtjänar ångest för tillfället.

Vill springa flera mil och gymma tills mina krafter tagit slut i tre omgångar. Istället äter jag lugnt och sitter stilla efter. Jag ska må bra till gymnasiet och jag vägrar uppleva en liknande höst som den förra, därför fortsätter jag kämpa.

Ensam. Jag har folk runt omkring mig men ändå känner jag mig så jävla ensam.

Ligger ute på terassen och låter de kalla vindarna resa mina tunna solblekta hårstrån på armarna. Solen träffar mitt ansikte och genast blir hela jag lite varmare. Känner hur magen veckar sig och trillar över byxkanten. Hur blev jag såhär vidrig? Jag mådde så bra för ett tag sen, i Portugal älskade jag livet. Nu viskar Ana åt mig vad jag ska göra, för inget blir väl lika ensamt med henne? Då har vi ju varandra och jag slipper gråta mig till söms.

Vägde mig på Visby lasarett för några dagar sen. Vågen visade -0,6 och jag vände mig om för att inte visa sköterskan mitt leende som snabbt hade spridit sig över min mun. Jag har förklarat dessa lyckorus för så många, och hela tiden förklarat att det är så falskt det kan bli. Vilket det är, men när det är det ända man för tillfället kan le åt känns det så bra. Inte ätit allt jag ska idag men det går. Ångesten blir inte riktigt lika påtaglig då även om jag får ångest om jag skulle äta mer i morgon. Behöver min läkare, behöver min terapeut. Jag ska bli frisk, så jag ska skärpa mig.

OBSERVERA ATT DETTA ÄR FRÅN OKTOBER 2011

Idag är det kaos, eller kaos kanske jag inte skulle kalla det för jag känner ändå att jag har kontroll över så folk inte tvingar mig att äta... Hm.

Idag gick jag upp vid halv 7. Min lillebror gick in till våra grannar för att äta frukost medan jag sa att jag var tvungen att stressa till skolan idag, och därför inte hade tid att äta med dem, lögn. När min brorsa gått åkte mina löparskor på. Sprang oavbrutet i över en timma, mina ben var så slut de aldrig varit förut.

Kom sent till skolan också, åt ingen lunch sen vilket var bra. Hihi. Sa att jag åt sen frukost beroende på att jag vakna så sent. Folk tror på mig också! Efter skolan hände det en ganska konstig sak. Jag gav mig ut i skogen för att springa en runda innan jag åkte hem. Men min kropp var helt slut av morgonens löptur. Fattar inte... Jag åt ju ändå en apelsin till frukost. Dåliga kropp. I vilket fall så ramlade jag ihop och hade ingen kraft till att resa mig. Låg där i en halvtimme tror jag, kan ha varit längre, tappade helt kontrollen på tiden.

Mamma var redan hemma när jag kom hem, klockan var väl 4 då eller något. Behövde äta middag vid 5 för hade ju friidrottsträning idag. Åt middag och har sjuk ångest över det. Dödödö. I alla fall, på träningen mådde jag bra! Tränade med världens finaste tjejer, Vera och Ellen. Är grymt imponerad på de båda, fattar inte hur långt de orkar springa... Stört. Vill också vara så bra. Längtar till nästa gång jag får träffa dem!