Ris över 3/4 av tallriken. Förstår inte varför pappa gör såhär mot mig, även han vet att det är mer än vad man fick på scä. Ändå står han bara där och säger att det är en normal portion. Att berget av ris, sjön av sås och alla kycklingbitar är en lagom mängd kan han försöka lura i någon annan. Ser vädjande på mamma. Ser i hennes blick att hon egentligen håller med mig, ändå skakar hon på huvudet. Pappa drar igång hela sin ramsa jag hört så många gånger nu att jag inte behöver släppa in ett endaste ord, jag vet redan allt som kommer ut.

Nu ska jag på Kent, invigningen av Tele2-arena. Varför är jag inte ens det minsta taggad?

Det var tufft igår. Jag insåg att jag inte har några vänner. Jag har många med ätstörningar, men bara en endaste frisk vän kvar. Jag har hela tiden förnekat det för mig själv. Nu har jag insett, jag är ensam.

Alldeles stilla i sätet sitter jag medan bussen passerar hållplats efter hållplats. Kollar in i området där jag sprang omkring hela förra hösten och tränade under skoltid. Jag kastas tillbaka i tiden och ser mina vita converse plaska runt i snöslasken, det är jobbigt att springa med både väska, hängselbyxor och jacka med regnet piskande mot ansiktet.

Bussen åker vidare och vi åker förbi den väg jag promenerade hem, trots att jag skulle ta bussen. Ser backen pappa såg mig småspringa uppför. Minns de sekunderna så väl, när hans blick mötte min innan han körde vidare i bilen. Ser mig själv öka tempot och säga till mig själv att det som hände inte var på riktigt. Hela världen var grå och jag var så trasig. Kniper ögonen hårt och kommer tillbaka till verkligheten, till den röda sl bussen. Till sätena i blågrönt mönster och till alla människor omkring mig. Alla människor ser ut att ha en mening med att existera, men vad är min? Hon där på tredje raden efter dörren, jag ser hennes mening. Den lilla pojken framför mig, jag vet att han har en plats. Frågan är bara om dem vet om sin plats, eller om dem är lika vilsna som mig. Jag är bara så less på att vara den jag är.

Men vad spelar allt för jävla roll, det kommer aldrig bli bra ändå.

Jag ska försöka sluta sakna så mycket. Så mycket sjukt. Men har inget liv att sakna, allt är så meningslöst bara.

Hemma efter en eftermiddag på stan där jag åt yoghurtglass. Det står "fettfri" eller "sockerfri" på skyltarna ovanför smakerna, men jag vet inte om man kan tro på det.

Klockan närmar sig 18.30 och pappa säger att maten är klar. Tar tag i den vita tallriken i porslin, håller den så hårt att mina fingerspetsar börjar skifta i rött. Mina lår går ihop och jag får panik. Lägger ändå upp ett par potatisklyftor, några skivor kött och en grillad majskolv. Sätter mig vid bordet, fyller tallriken med gröna salladsblad för innerst inne vet jag att mängden potatis är för liten. Just därför fyller jag tallriken med sallad, det minskar risken för att dem ska se. Pappa kommer fram och säger åt mig att lägga på mer. Tar en till potatis och går och sätter mig, tillslut slänger mamma på två köttbitar till och pappa ytterligare en potatis medan de fortsätter klaga på mig. DEM HAR INGEN SOM HELST KOLL. Allt dem vill är att jag ska gå upp det jag tappade så snabbt som möjligt. Litar inte på någon. Ingen.

Så mätt att magen värker. All denna mat.

Innan den här dagen har jag i princip ätit aktivt flerkorn eller naturell yoghurt till alla mellanmål i några veckor. Har fått höra från mina föräldrar "snälla, kan du inte ta en glass eller något igen, det kunde du ju förut". Sen idag äter jag en glass, en vanlig glass, för att vara exakt en Magnum. Men inte är dem nöjda? Direkt när jag kommer hem klagar dem på mängden dryck jag häller upp i glaset, klagar på mängden smör vid kvällsmålet, klagar på att jag aldrig äter utöver. Kan ni inte nöja er någon jävla gång. Berättar för dem att jag åt glassen idag och får till svar "men var det utöver? Nej". Jaså, så han vill att jag trycker i mig tre glassar utöver varje dag. Det ät inte det dem menar men jag är så less på deras ord som inte betyder något för mig. Allt är bara så irriterande och det känns som om dem inte lyssnar på mig för en jävla sekund.

Haft en bra dag annars.

Rädd. Ensam. Trött. Rädd.

Säger att det är bra. Kastar i mig det dubbla kvällsmålet innan jag springer in på mitt rum. Under det ljusrosa täcket ligger jag tills syret är helt slut. Vill bara skrika ut allt det onda, skrika hur jävla hemskt allting är. Jag börjar gymnasiet på måndag, säger till alla hur jävla pepp jag är. Men vad är sanningen egentligen, vem ljuger jag för? Jag är så rädd. JAG VET INTE ENS VAD JAG VILL. Spendera hela hösten/vintern på avdelningen igen, bråka om mat och skrika av ångest eller om jag vill gå gymnasiet. Låter helt stört, men det är sant. Jag vet inte. Tankarna snurrar och jag kväver mitt gråt med duntäcket. På måndag börjar jag heltid, sen får vi se hur det utvecklar sig.

Kliver in i det stora röda huset för första gången efter Gotlands vistelsen. Låter inte blicken möta receptionistens, men säger mitt namn och vem jag ska träffa. Kollar på klockan, 4 min kvar tills möte. Går in på den minsta toaletten nere hos mobila. Känner på låren, slår mig själv i ansiktet och spottar i handfatet innan jag glider ner längs väggen. Det tunga huvudet lägger sig mot mina knän och jag sluter händerna om det. Kollar på klockan och inser att mötet skulle börjat. Låser upp dörren där mamma står utanför. Vi går upp för stentrappan, jag tar ytterkurvan och hon går längre in. Varför jag börjat göra det igen vet jag inte, eller såklart jag vet. Läser "familjevårdsavdelningen" på skylten och kliver in. Mitt hem hela vintern och början på våren. Läkarsamtalet börjar men jag lyssnar inte. Sitter där i stolen, spänner ryggen och magen samtidigt som jag skakar på knänen. Dem ber mig slappna av, jag fräser tillbaka att jag redan gör det. Allt jag har i huvudet är vilka siffror den digitala vågen kommer visa. Sen är det dags. Läkaren, M, reser sig och ber mig följa med. Vi går upp en trappa och in i vägningsrummet som känns så dystert även fast det är betydligt ljusare än mobilas. Tar av mig kjolen men frågar som alltid om det är okej att behålla tröjan på, men samma svar som alltid kommer ur hennes mun. "Nej, ta av dig den med".

Andas djupt, släpper ut luften igen och sen kliver jag på. Den visar ner och kan inte låta bli att le trots att jag vet att det är så jävla fel det kan bli. Hon ber mig sätta mig ner. Jag försvarar mig, säger att jag ätit allt men hela hon visar att hon inte tror mig en sekund.

"Tove, hade du ätit det du ska hade siffrorna inte varit i närheten av det här. Jag har varit med om exakt det här förut. Nu går vi ner, berättar för dina föräldrar, sen diskuterar vi hur vi ska lösa det här. Ändrar du dig inte nu, väntar avdelningen igen och det vet du. Går vikten inte upp till nästa vecka är det ett bevis på att du inte klarar att ta eget ansvar. Jag vet att du vill börja gymnasiet fullt ut, men det kommer du inte kunna då. Som sagt, nästa vecka ser vi, går den inte upp ska jag prata avdelning med dina föräldrar på allvar igen. Bara en kort period."

Alltså nej? Jag ska börja gymnasiet fullt ut så nu är det upp till mig att bevisa. Jag vägrar vara instängd igen, speciellt de första veckorna i gymnasiet. Samtidigt är jag så osäker. Vill jag vara frisk eller blir jag lyckligare av att få bekräftelse genom att vara sjuk? Jag vet inte. Men ska jag vara sjuk vill jag vara riktigt sjuk, inte såhär.

Springer upp för trappen med pappa efter, skriker att alla har fel och att det inte är som dem säger. Kastar mig i vår nya grå soffa, som är något för hård. Han står bredvid mig och frågar gång på gång om vi måste börja om nu, om vi har tagit ett steg till ett halvår tillbaka i tiden. Mitt ansikte som är helt stelt av alla tårar knöglar ihop sig och samtidigt som jag gråter skjuter jag fram ett ändå starkt nej.

Nu är det morgon igen. Hade bestämt att dagen skulle bli bra idag men självklart kritiserar han mig vid frukost, säger att jag tar för lite och att mängden inte är okej, så är karusellen igång igen. Springer ut till hallen i panik, han kommer efter och vi står där och pratskriker innan det brister för mig och jag sätter mig ner och vrålar allt jag kan komma på. Släpad tillbaka till köket och där sitter min lillebror ihopsjunken. Tårar rinner för hans kind och han känner att det som är nu liknar den värsta perioden i hans liv. Fan för mig.

Jag är hemma igen. Jobbade sista arbetspasset idag, 09-16, sen tog jag båten från Visby vid 19.10. Ligger nu i min säng och det är så skönt att vara hemma.

Nu är det skärpning med allt. Från och med i morgon ska jag äta exakt allt igen.

Den tår som länge legat och tryckt släpps ut. Den rinner sakta ner för min kind och drar med sig mascaran som jag inte orkat tvätta bort.

Ligger på golvet, fingrarna river i kanten på den blå mattan. Kyckling och ris till middag. En rätt jag lärt mig att hantera för ett bra tag sen, men varför blir det så sinnessjukt jobbigt nu? Gör några situps, som blir till några fler och ännu några till. TA MIG HÄRIFRÅN SNÄLLA JAG ORKAR INTE MER VILL INTE HA DET SÅHÄR IGEN.

Allt jag ätit under dagen klottras ner på den skrynkliga pappret som ligger på mitt nattduksbord. Nu har jag allt framför mig, så vidrig. Stirrar mig blind på mackor, kassler, gräddsås x2 och ris. UT OCH SPRING DITT ÄCKEL LIGG INTE BARA HÄR. Andas. Klockan är tolv, du ska inte ut nu. VADÅ INTE UT SÅ KLART DU SKA.