Nu när jag har chansen... Ska jag äta mellis eller inte? Hjälp mig fort!

Något jag fortfarande har en stor skräck för är body lotion, eller feta krämer över huvud taget skulle jag säga. Har inte smörjt in mig med varken ansiktskräm, body lotion eller handkräm på snart ett år skulle jag tro. Har fått för mig att den feta krämen kommer åka in i min hud och sedan lägga sig som ett fettlager på insidan istället. I vintras var mina händer så torra att dem sprack och blödde mellan fingrarna. Ändå envisades jag med att inte använda handkräm. Nu är mina ben helt torra också... Vet inte riktigt hur jag ska göra med tanke på att jag hade planerat att vara barbent under klänningen på skolavslutningen. Det går ju liksom inte att ha såhär torra ben då, men samtidigt vågar jag inte ta en fet kräm över hela mig. Vet dock att jag kommer bli tvungen att smörja in mig i Thailand, både med solkräm och body lotion. Så kanske är det lika bra att öva redan nu..?

I julklapp fick jag en hel present-låda från The Body Shop som innehöll bland annat tvål, scrub och body lotion som doftade jordgubb. Alla produkter har används flitigt utom just body lotion. Om jag ska vara ärlig har jag inte ens öppnat den... Måste våga. Är det någon annan som har eller som har haft samma problem så får ni gärna kommentera eller maila ([email protected]) så slipper jag känna mig ensam om detta konstiga problem. Det är möjligt att jag är ensam om just denna sjuka tanke, men ändå.

Det här är till min lillebror. Min fina, vackra, underbara, perfekta lillebror. Jag älskar dig. Tack för att du finns. Tack för att du ibland kan få mig att skratta när jag befinner mig i de mörkaste tankar. Tack för att du är stark och fortsätter kämpa trots allt jag förstör för dig. Jag vet att du är min lillebror, men du är ändå min förebild. Jag vill vara som dig. Visst, vi bråkar ibland, men det gör väl alla syskon? Tack för att du kikar in i mitt rum och ler eller gör en rolig min de dagar då jag mer än gärna skulle försvinna. Du hjälper mig att hitta kraften till att fortsätta. Tack för att du tar en glass till kvällsmål med mig. Det får mig att känna att man faktiskt kan vara en fin människa trots att man äter glass och godis ibland. Tack fina du.

Förlåt för att jag är en dålig förebild. Förlåt för att jag förstör ditt liv, dina helger, din semester. Förlåt för att jag skriker och gråter när du hör. Förlåt för att jag alldeles för sällan säger hur mycket du faktiskt betyder för mig. Förlåt för att jag aldrig pratar med dig om hur allt ligger till. Förlåt för att jag stal mamma och pappas uppmärksamhet fast du behövde den minst lika mycket. Förlåt för min otillräcklighet. Men glöm aldrig att jag älskar dig min bästaste Adam!

Jag tror att jag försöker bli frisk. Eller gör jag det..? Jag äter maten men vågar inte gå emot alla tvång och andra tankar. Kan man ens bli frisk ifall man inte jobbar på att byta tankesätt? Nu har jag följt matschemat i snart sju månader men mår inte psykiskt bättre alls. Visst, jag har gått upp 10kg och jag orkar mer nu. Det gör jag. Men gång på gång frågar jag mig själv om det verkligen är värt allt slit, allt som händer är ju bara att jag blir mer missnöjd med min kropp. Men hur gör man för att bli frisk? Jag vet inte och det är det som är det jobbigaste. Jag vet inte hur jag tar mig dit.

Jag som mådde så bra idag. Men nu är helvetet tillbaka. Fyfan för det här alltså. Tog 2 timmar att dricka Calshaken idag. Mår illa nu. Nu är allt bara svart igen, ser igen mening med någonting. Mina föräldrar fattar inget, de ger mig inte det stödet jag egentligen behöver just nu. Era fina kommentarer och mail får mig att orka lite till. Allt snurrar omkring i mitt huvud, är faktiskt imponerad av mig själv att jag ens lyckas få ner denna simpla text. Jag har fått nog nu, frisk eller sjuk? Vet inte åt vilket håll jag är beredd att kämpa åt. Så som jag håller på nu fungerar inte i alla fall, jag kommer ingen vart. Varken mer åt det sjuka eller friska. Står och stampar på samma ställe. Ena timmen kämpar jag för att hålla kvar i anorexin och andra timmen gör jag allt för att bli frisk. Jag är för feg helt enkelt. Så dålig.

Familjen spelar musik och myser där nere, själv ligger jag i mitt kolsvarta rum under täcket helt ensam. Jag vill inte vara med dem, jag orkar inte mer. Har ätit choklad och det gick bra, inte mer ångest än ett vanligt mellanmål. Känns okej, jag klarade det ändå.

Jag måste hitta mig själv. Jag måste veta vem jag är innan jag kan gå vidare och bli den jag vill vara. Har bestämt mig nu, men det första steget är att hitta mig själv. För just nu vet jag inte vem jag är, känner inte igen mig själv. Tankarna och allt, det är inte jag. Det är inte såhär jag vill att mitt liv ska vara. Men vad vill jag? Det vet jag inte ens, men det är det jag ska lista ut.

Har inte lagat mat på hur länge som helst. Dels för att jag inte har velat men också för att jag inte har fått lov. Men alldeles nyss så skulle jag bara göra marinaden till köttet ikväll. Hjärtat slog hundratals slag i minuten kändes det som. Illamåendet och ångesten smög sig sakta men säkert på, men ändå stod jag kvar där och rörde i alla kryddor. Tillslut orkade jag inte mer. Sprang därifrån, in på toaletten och spolade ansiktet i kallt vatten så att tårarna inte skulle komma. Nu sitter jag här på mitt rum med stängd dörr och mår mer illa än någonsin, kräkas är vad jag vill. Såklart ska jag inte det, måste stå emot. Snart är det mellis också...

Jag är så rädd, rädd för allt och ingenting. Kvällen har varit hemsk, värsta kvällen på länge. Haft panik. Efter middagen fick jag sådär ont i magen, nästan kramper. Inte haft det på väldigt länge... Då gick jag upp på mitt rum, låg där ända tills det blev dags för kvällsmål. Då brast allt. Mamma kom in och sa att Calshaken och mackan var färdiga och att jag skulle komma ut. Började gråta. Grät och panikade i ca 20min innan pappa kom in och bokstavligen drog upp mig ur sängen. Tårarna forsade ner och sminket rann längs mina kinder. Sen kom ångesten. Skakade, grät, sparkades, slogs, dunkade huvudet i väggen, rev i panik på väggarna och skrek lite till. Kallade mamma för idiot.

Mina föräldrar förstår verkligen inte det här med ångest. Och jag har så svårt för att säga att jag har just ångest. Nu har pappa precis varit här inne i mitt rum och pratat med mig. Vet ni vad han sa? "Har du några fler cirkuskonster du vill visa upp innan du går och lägger dig?". Alltså seriöst. Cirkuskonster..? Han menade min ångest-attack då jag typ hoppade upp och ner i sängen liggandes i fosterställning. Han ville inte heller tro på mig när jag sa att jag inte kan kontrollera mig själv när det blir sådär. Åh, herre. Vill inte prata med mina föräldrar, funderar seriöst på att rymma istället. Rymma från verkligheten ett tag. Fast jag vet att det inte fungerar. Allt är bara svart nu. Är så jävla rädd för att det är natt nu också. Längtar inte ens tills det blir morgon. Dör hellre än att leva det här livet. Jag måste bli glad, jag måste.

Nu är allt svart igen. Jag mår speciellt dåligt över min kropp. Kan man ens bli frisk? Ja, såklart man kan. Men vill jag ens bli frisk? Ja, såklart jag vill. Jag måste våga, våga släppa taget. Det är svårare än vad det låter som. Orkar inte mer nu. Måste ta tag i mig själv innan allt brister. Vill må bra samtidigt som jag är livrädd för att må bra. Åh. Måste försöka gå vidare nu även fast jag inte trivs ett dugg med mig själv, min kropp och den jag är. Men jag ska acceptera det, jag måste.

Att bli fri från ätstörningar är inte lätt. Det krävs betydligt mycket mer vilja, mod och styrka än vad många tror. Alla som lever med Anorexi eller någon annan slags ätstörning kan ta sig ur det, man måste bara bestämma sig. Att ta steget och våga vilja bli frisk är nog det svåraste, klarar man väl det så är man en bra bit på väg. För att svälta sig själv krävs det en otrolig styrka, jag tycker att alla vi ätstörda borde vända den styrkan till något positivt istället. Använda styrkan och kraften till att försöka hitta oss själva igen. Själv vill jag självklart bli frisk innerst inne, men allt för ofta tappar jag motivationen helt. Vid dessa tillfällen kretsar mina tankar runt saker en frisk människa aldrig ägnar en seriös sekund åt. Jag tänker att det kanske ändå är tryggare där jag står nu. Men när jag tänker efter och låter den riktiga Tove komma fram så vet jag egentligen att det inte stämmer. Ingenting är tryggt här. Jag vet inte hur många kvällar och nätter jag spenderat i fosterställning under täcket gråtande och full av självhat. Morgonen efter mina ångestfyllda nätter frågar jag mig själv ifall det verkligen är såhär en 15årig tjejs liv ska vara.

Nu ska jag bli frisk! Ja, jag ska faktiskt bli det. Jag orkar inte ligga såhär på mitten längre. Att nästan se normal ut men ändå ha alla sjuka tankar kvar. Ja, ska sluta göra helt onödiga saker som gör att jag fortfarande sitter fast här i anorexins helvete. Jag offrade allt jag hade för att ta kontrollen, känna mig vacker och bli perfekt. Men nu börjar jag inse att jag kanske offrade allt jag hade för ingenting. Allt jag strävade efter var perfektion, men jag fick aldrig känna på en gnutta av det. Att vara lycklig och må bra betyder faktiskt mer än att vara så smal att folk vänder blickarna efter en på stan. Ja, när jag vägde som minst var det faktiskt så. Folk vände sig om och granskade mig noga innan de vände bort blicken igen.

Det är jobbigt... Jag tänker för mycket. Allt tänkande omvandlas sedan till ångest, och jag får panik. Jag känner mig så misslyckad. Jag klarar ingenting längre. Att jag inte är tillräckligt bra är orden som gång på gång ekar genom mitt huvud.

Bara för att jag inte gillar mig själv kan jag inte tro på när folk säger att de faktiskt gillar mig och vill vara med mig. Det går liksom inte ihop. Varför skulle någon vilja spendera lite av sin tid tillsammans med mig? Åh, jag är bara i vägen för allt och alla. Varför finns jag ens..? Men hur kul är det att umgås med någon som avskyr sig själv egentligen? Jag tycker mycket mer om att vara tillsammans med människor som ärligt kan säga "Fyfan vad jag ser bra ut idag!", eller "Åh vad jag bara älskar mitt hår!". Så coolt med människor som vågar säga så, vara ärliga. Stör mig dock mycket på folk som säger "Vad ful jag är idag.." och så vidare fast dem egentligen tycker tvärtom. Alltså säger dem så bara för att få uppmärksamhet.

Kom ihåg: Ingen kommer älska dig ifall du inte älskar dig själv!

Vet inte om du redan har svarat på frågorna. Men jag frågar på ändå!
1: Hur gammal är du? :)
Jag år 15år gammal. Född 1997 i februari.
2: Hur ser ditt matschema ut?
Jag äter enligt SCÄ:s matschema fast med en extra calshake (näringsdryck) på kvällen. En vanlig dag skulle kunna se ut såhär:
07.00 – FRUKOST – 1 macka med smör och ost, en macka med smör och skinka, en tallrik yoghurt/fil med flingor och sen 2dl juice att dricka.
10.00 – FÖRMIDDAGSMELLIS – 1 macka med smör och skinka och 2dl mjölk att dricka.
12.00 – LUNCH – En normalportion av både kolhydrater, kött och grönsaker. Till det dricker jag 2dl mjölk.
15.00 – EFTERMIDDAGSMELLIS – Brukar oftast dricka en smoothie här. I min smoothie har jag i så fall en banan, frysta jordgubbar, 1 kiwi och yoghurt/filmjölk. Annars brukar jag ta en tallrik frukt med fil och flingor.
18.00 – MIDDAG – En normalportion av både kolhydrater, kött och grönsaker. Till dricker jag 2dl vatten.
21.00 - KVÄLLSMÅL – Här på kvällen måste jag dricka en Calshake, men också äta antingen en macka eller en müslibar. Calshaken innehåller massa saker så som fett, kolydrater, salt och socker så att jag ska gå upp i vikt. Efter svälten klarade min kropp inte att återhämta sig med hjälp av bara mat, därför behöver jag den nu.
3: Dricker du ND´s?
Jag dricker Calshake som är en typ av näringsdryck. Är dock något större och innehåller mer än en vanlig…
4: Har du långt kvar till ett normal BMI?
Just nu ligger mitt BMI på 17,18 vilket betyder att jag fortfarande är lite underviktig men inte något extremt. Men jag har gått från ett BMI på 13,72 till 17,18 vilket känns rätt så hemskt nu när jag tänker på det… Fast egentligen är det bra, för jag måste gå upp i vikt för att kunna bli frisk!
5: Favoritmat?
 Definitivt thaimat måste jag säga! Älskar stark mat och sen kyckling, ris och grönsaker, det kan knappast bli bättre! Men gillar också grillat väldigt mycket, och sen tacos såklart ;)
6: Bästa frukosten?
 Nu tänker jag utanför matschemat… Då skulle den bästa frukosten vara massa gott bröd med olika pålägg, en stor tallrik yoghurt med flingor, apelsinjuice, frukt och massa saker! Frukost har alltid varit mitt favoritmål på dagen, även nu är frukost det jag har lättast för.
7: Vad ska du göra i sommar?
 I sommar ska jag försöka njuta så mycket av livet som möjligt. Måste fokusera på att glömma alla jobbiga tankar så att jag förhoppningsvis kan börja skolan fullt ut till hösten. Sen ska jag även åka till Thailand om inte så lång tid, det blir även sommarlandet, Gotland och umgås med vänner skulle jag tro! Hoppas på en fin sommar med massa bad, sol och glass.
8: Hur länge har du vart sjuk?
 Jag har inte riktigt insett att jag är ”sjuk” ännu måste jag ändå säga, men det är jag och jag måste bara våga inse det snart. Tidigt våren 2011 började allting lite smått, men det blev inte extremt för än hösten 2011, det var då jag gick ner mer än 10kg på bara några månader. Så ungefär ett år har jag spenderat med anorexin. Läs mitt första inlägg som jag tror att jag döpte till ”HEJ” ifall du vill veta mer exakt.

Det här är kanske en lite konstig fråga, men jag undrar hur du ser på andra människor? Tänker du att dem ser tjocka/normala/smala ut osv, även om dem är större än dig?
Och sen, hur gör du med det du missar i skolan? Du går väll inte hela dagar (eller jag kanske har missuppfattat det?) så tar du hem och jobbar med allt, eller hur gör du?
Kram!
 Inte alls en konstig fråga, jag förstår verkligen! Jag ser nästan aldrig en människa som jag verkligen tycker är tjock. Jag äcklas aldrig utav någon annans kropp än min. Alla är fina på sitt sätt och exempelvis när jag går på stan ser jag verkligen hur fina alla är. Men sen när jag kommer hem kan jag gråta över hur ful, äcklig och tjock jag själv är. Det är tyvärr så sjukdomen fungerar, man har väl en skev bild av sig själv.

Jag har missat en hel del i skolan under den här terminen, måste nog ta igen det nästa termin om jag mår bättre vilket för tillfället känns väldigt jobbigt. I början av denna termin hade vi ett möte med skolan där vi skulle bestämma hur mycket jag skulle göra i skolan och så. Själv är jag en väldigt prestationsinriktad person vilket gjorde att jag vägrade att göra mindre än alla andra, kände att jag fortfarande måste prestera på topp. Jag var inte heller ”värd” att få ta det lugnare ett tag. Jag pluggade alldeles för mycket, hela nätter ägnade jag åt det ibland. Men jag kom ingen vart. Hela tiden svävade mina tankar åt fel håll, matmatmat. Så nu i slutet har vi dragit ner på allt skolarbete, gör inte ens hälften av vad mina klasskompisar gör. Det är skönt men samtidigt har jag sån sjuk ångest över det… Kraaam!

Kommer inte ihåg om du skrivit detta, men jag frågar iallafall! :)
Hur började din ätstörning?
Din blogg är superbra!!!
Kämpa på! Du klarar det! :) vet hur det känns...
Min ätstörning började nog med att jag ville vara bäst på allt. Jag ville ha bäst betyg och prestera bäst på träningarna. När jag märkte att det inte alltid funkade fick jag panik. Efter träningarna kunde jag gråta bara för att jag inte riktigt fick till löpsteget i kurvan och så vidare. Tyckte att allt jag gjorde var hemsk, och vad jag än gjorde så skulle jag kunnat göra bättre. Min lillebror är också väldigt väldigt väldigt duktig på fotboll. Han började i ett bättre lag och utvecklades en massa inom sin idrott. Hela tiden önskade jag att jag var lika bra som han fast på det som jag höll på med. Allt var kaos i mitt liv. Sen såg jag öppningen, maten. Jag kunde ju ta kontroll över den. Tappa några kilo, bli lite bättre, lite finare, lite mer vältränad. Allt skulle bli perfekt. Sen var jag fast, och 15kg senare var det inte lika roligt längre.
Åh vad glad jag blir att du tycker om min blogg, det får mig att vilja fortsätta! Jag ska kämpa på tills det sista, det lovar jag. Tolkar din sista mening som att du också har ätstörningar, kämpa på du också i så fall. Kram!

Hur länge har du gått på behandlingen nu? Och hur många kilon är det kvar till din målvikt? Vad är din målvikt? Kram på dig älskar din blogg!!
 Jag har gått i behandling i 6 månader nu. Började i början av december 2011. Min målvikt ligger mellan 54-57kg. Så får se vart jag landar! Kul att du älskar min blogg :D Kram på dig.

Hej!
Jag kämpar för samma som du och jag vet hur jobbigt det är önskar att man skulle kunna ställa upp för varandra, men du har inte lust att lägga upp vad du äter om dagarna? Tror de skulle va dom ett peppande att visa att vi andra också kan äta de utan att känna ångesten . Du peppar med mat bilder och vi peppar dig med kommentarer , ha de bra och styrke kramar till dig !
 Åh vad tråkigt att höra att du kämpar dig genom samma helvete som jag. Men jag vet att det kommer bli bra en dag för oss båda, det måste det bli. Det gäller bara att hitta modet, kraften och viljan så klarar man det. Jag jobbar på det just nu!
Jag har börjat lite mer med matbilder nu på sista tiden men jag ska verkligen försöka lägga upp ännu mera. Tack, styrkekramar till dig också!

Jag undrar:
Hur gammal är du? (ja vet att du är 15 men 96 eller 97?)
Jag är som sagt 15 år, och är född 1997 i februari.
Va gillar du för musik? :)
Jag gillar Melissa Horn, Kent, Markus Krunegård, Håkan Hellström, Laleh och så vidare. Lite i den stilen alltså. Men sen gillar jag såklart lite mer party-musik ibland vid rätt tillfällen. Men dem ovanstående är det jag lyssnar på på vägen till skolan, när jag har ångest, behöver känna trygghet och så vidare.
Va tycker du om att göra på fritiden? :)
Den här frågan ska jag verkligen försöka svara på utan anorexin. På fritiden gillar jag att umgås med fina människor, shoppa, fika, baka, skratta, vara ute, promenera, träna, sola, resa, måla naglarna (haha) och massa andra saker!
Vad vill du gå för linje på gymnasiet?(hah svårt att veta men om du är 96 har du ju valt nu :)
Kram :)
 Har lite smått panik över det här faktiskt, för jag har verkligen ingen idé om vad jag vill gå. Tror att jag kommer välja någon bred linje där man sedan kan bli vad som helst. Men när jag blir stor vill jag nog jobba med att hjälpa andra människor. Tror jag vill hjälpa ätstörda killar och tjejer till ett friskare liv! Det är mitt mål i livet i alla fall.

Har vart sugen på att prova den baren från Wasa. är den god? :))
Tycker absolut att du ska prova den. Jag har testet två olika smaker, den här med äpple och kanel och sen en med tranbär. Äpple och kanel är min absoluta favorit, super tycker jag. Både god och lätt att ta med sig!

Tack för alla kommentarer! Om ni undrar något mer är det bara att fråga. Vill ni ha kontakt eller mer personlig-stöttning så kan ni maila mig på [email protected]. Där kan jag möjligtvis säga hela mitt namn så kan ni adda mig på facebook eller likande om ni känner för det, och så kan vi prata och stötta varandra! Vi klarar det här, tillsammans.

Jag vet inte hur länge till jag står ut. Som vanligt låter jag mörkret och tankarna sluka mig i ett. Har precis återhämtat mig efter en jobbig halvtimme. Har gråtit ner i kudden så att ingen ska höra. Jag vill må bra. Därför försöker jag spela glad under dagarna. Jag ler och skrattar fast det innerst inne gör så jävla ont just nu. Jag vill inte leva i den här kroppen. Vad händer när man inte orkar mer? Kan man ge upp? Jag vet inte, men jag är så nära på att bryta ihop totalt nu. Allt är mörkt, vart tog ljuset vägen? Jag måste hitta upp till stigen igen för just nu vandrar jag genom helt okänd mark. Vet inte vart jag befinner mig. Kan man ens må bra?

Oroar mig inför i morgon också. Hemma är det självklar att jag ska äta, har ingen chans att slippa. Men nu, en dag med eget ansvar. Hur kommer det gå? Kriget i huvudet är tillbaka som förut, ska jag äta eller inte? Jag orkar inte. Vill äta för att inte göra alla besvikna igen, men jag vet inte om jag klarar det. Jag är ju redan alldeles för stor... Fan.

Ta min själ - jag vill ändå inte ha den.

Berättade för mamma om bloggen precis. Jag kan inte direkt säga att hon lät nöjd. Sådär som en vanlig överbeskyddande mamma sa hon en massa saker om att allt jag skriver nu kommer ligga på internet för alltid och komma att påverka mig om kanske 10 år. Får se hur jag gör.... Blir lite rädd när hon säger sådär. För det är ju sant, jag har ingen aning om vilka som läser det här egentligen. Jag skriver anonymt, och vill absolut inte att det ska komma ut i skolan eller så om min blogg. Splittrad. Vill blogga men blev ganska rädd nu ändå.

Hur fort kunde det vända igen? Bara 20min efter att jag publicerade det förra inlägget smög sig ångesten på. Hade panikångest i 3 omgångar under natten. Sista gången jag tittade på klockan slog den 04.37. Antar att jag somnade där någon gång precis innan 5.

Ångesten yttrade sig värre än någonsin. Jag kan inte ens beskriva, ni som själva varit med om det förstår nog. Är fortfarande helt slut och matt i kroppen. Pratade precis lite med pappa vilket resulterade i en hel del tårar. Han sa: "Du mår ju verkligen inte bra utav det här, det vet jag att du själv vet också. Så varför vill du vara kvar här? Prova en helt annan väg istället, våga. Du kan ju knappast må sämre av det än vad du gör nu. Stäng dig inte inne med dina tankar. Bara du kan egentligen styra över dem, så nu måste du ändra på det. Låt inte dina tankar nedvärdera dug själv hela tiden, för du har ingen anledning till det. Du är så mycket finare än vad du tror. Och det gör så ont i mig att se dig så ledsen."

Jag vet att det är jag som måste ändra på mitt beteende. Ingen annan utom jag kan göra det åt mig. Men rädslan stoppar mig. Tryggheten med en ätstörning är alldeles för stor. Allt jag gör blir fel. Jag är fel. Så nära på att ge upp nu, men det är just det allt handlar om. Jag kan inte bara ge upp, jag måste resa mig igen och fortsätta hur jobbigt det än är.

Har sovit helt grymt bra idag jämfört
med de senaste nätterna. Sov 6 timmar, eller kanske 5 med tanke på att jag vaknade en gång på natten. Då låg jag vaken i cirka en timma. Det känns i vilket fall skönt nu. Mina ögon svider inte!

Nu har jag ätit frukost för ett tag sen. Idag blev det havregrynsgröt med äppelmos, en macka med smör och ost, en macka med smör och skinka samt ett glas mjölk. Gröt är så mättande... Jag längtar tills jag får börja välja själv vad jag vill ha till frukost. Nu står allt på lappar, det står exakt mängd, exakt antal. Det står till och med hur mycket smör jag behöver på mina mackor.
Idag åt jag inte upp frukosten ens, men måste ta igen det senare under dagen. Jag lämnade bara en halv macka. Tyckte att pappa hade tagit för mycket smör på den, vilket det var enligt mig. Jag kunde inte ens äta upp.

Idag regnar det igen, men jag gillar det faktiskt. Självklart gillar jag sol mer men regn är väldigt fint det också. Jag älskar alla väder. Idag väntar en stor utmaning på mig, mer om det senare!

Att vara död eller att leva utan känslor är väl ändå samma sak? Jag lyder alla röster i mitt huvud. Rösterna och tankarna slukar mina dagar och upprepar ständigt alla fel jag gör. Hur mycket bättre jag skulle kunna vara. Jag ljuger om allt. Men just nu undrar jag ifall lögnerna ändå är bättre än sanningen. Alla vill veta vad jag känner, men ingenting känns.

Jag drömmer mardrömmar om att jag kommer sitta fast här för alltid, ändå är jag livrädd för att släppa anorexin och komma härifrån. Det här är jag, men ändå känner jag knappt igen mig själv nu. Jag vill vara tunn som luft. Jag vill nästan inte finnas, i princip osynlig men ändå inte. Jag vill vara perfekt. Ja, det är det jag eftersträvar. Perfektion. Fast just nu är jag så långt från perfektion man kan komma. Egentligen finns det inte ens något begrepp som heter perfekt. Alla är bra, det vet jag.

- I can't eat that.
- Why?
- I'm allergic.
- Oh, to what?
- Calories.

OBSERVERA ATT DETTA ÄR FRÅN OKTOBER 2011

Idag är det kaos, eller kaos kanske jag inte skulle kalla det för jag känner ändå att jag har kontroll över så folk inte tvingar mig att äta... Hm.

Idag gick jag upp vid halv 7. Min lillebror gick in till våra grannar för att äta frukost medan jag sa att jag var tvungen att stressa till skolan idag, och därför inte hade tid att äta med dem, lögn. När min brorsa gått åkte mina löparskor på. Sprang oavbrutet i över en timma, mina ben var så slut de aldrig varit förut.

Kom sent till skolan också, åt ingen lunch sen vilket var bra. Hihi. Sa att jag åt sen frukost beroende på att jag vakna så sent. Folk tror på mig också! Efter skolan hände det en ganska konstig sak. Jag gav mig ut i skogen för att springa en runda innan jag åkte hem. Men min kropp var helt slut av morgonens löptur. Fattar inte... Jag åt ju ändå en apelsin till frukost. Dåliga kropp. I vilket fall så ramlade jag ihop och hade ingen kraft till att resa mig. Låg där i en halvtimme tror jag, kan ha varit längre, tappade helt kontrollen på tiden.

Mamma var redan hemma när jag kom hem, klockan var väl 4 då eller något. Behövde äta middag vid 5 för hade ju friidrottsträning idag. Åt middag och har sjuk ångest över det. Dödödö. I alla fall, på träningen mådde jag bra! Tränade med världens finaste tjejer, Vera och Ellen. Är grymt imponerad på de båda, fattar inte hur långt de orkar springa... Stört. Vill också vara så bra. Längtar till nästa gång jag får träffa dem!

Jag har funderat lite på vad ni helst skulle vilja läsa om. Vill ni ha frågestund, se mer bilder på maten jag äter, mer pepping och motivation till friheten, inlägg med djupa tankar..? Skulle bli hur glad som helst om ni skulle kunna kommentera vad ni är sugna på. Det skulle bli mycket lättare för mig och även roligare för er att läsa! Kommentera nu så vet jag vad jag ska skriva om senare idag!

3 och en halv timmas sömn inatt, det här fungerar inte längre. Gick och la mig i sängen vid kvart i elva, då kollade jag facebook, bloggade, kollade andras bloggar och så med min Iphone. Försökte sedan somna. Vid två satte jag in musik i öronen i hopp om att känna lite trygghet. Blev tröttare då men kunde fortfarande inte somna. Sista gången jag slängde en blick på klockan var vid 03:04, antar att jag somnade strax efter det.

Vid 04:37 vaknade jag igen. Kallsvettades som aldrig förr, min T-shirt var helt blöt och när jag satte mig upp och kände efter i sängen var det alldeles blött där också. Jag bytte snabbt till en ny tröja och la mig istället på täcket och sov med en filt över mig. Jag kan inte heller berätta för mina föräldrar eller behandlare om mina nätter för då skulle de tvinga i mig ångestdämpande. På ett möte berättade jag att jag sovit lite halvdåligt några nätter, direkt skrev de ut lugnande/ångestdämpande tabletter. Undra vad de skulle göra ifall de visste hur illa det faktiskt var.. Alltså, jag har redan ett recept på ångestdämpande jag kan hämta ut men som jag vägrar ta. Jag vill inte ha medicin, ska klara mig utan det.

Nu ska jag alldeles strax gå till skolan. Mår inte alls bra idag, kanske har det något att göra med vädret? Jaja, ska försöka börja se allt mer positivt nu. Jag ska verkligen försöka. Men det känns inte så kul när jag precis har ätit världens mest gigantiska frukost, det regnar ute, jag vet inte vad jag ska ha för kläder på mig, jag är trött, känner mig fet och misslyckad... Ska hitta fokus nu!

Nu är det natt igen. Jag vet inte ifall jag gillar natten eller dagen mest. Båda känns rätt så meningslösa nu. Det jag roar mig med under både dagen och natten är att vänta på att tiden ska passera.

Förlåt för ett alldeles för tråkigt inlägg. Nu ska jag samla lite kraft och inspiration så lovar jag att vara tillbaka i morgon med bättre och intressantare bloggning.