Sista kvällen på avdelningen är kommen, känns väldigt bra även om det känns pirrigt och lite nervöst också. Måste bara se till att inte hamna i destruktiva mönster eller tvångstankar direkt när jag kommer hem. Första veckorna kommer att bli tuffa men jag ska klara det! Bestämmer jag mig så kommer jag att fixa det.

Däremot kommer jag sakna några av tjejerna här enormt mycket. Men vi ska försöka hålla kontakten.

Vad hände? Middagen som jag hade bestämt skulle gå bra gick istället helt åt andra hållet. Gråt och skrik yttrade sig i huset. Så mycket sås jag var tvungen att ta har jag aldrig någonsin fått. Tallriken åkte i golvet och sås rann över hela bordet. Mina tårar landade i den gräddiga såsen och bröt texturen. Nu sitter jag i soffan och känner hur maten fastnar på mig. Jag vill inte leva mer.

Vår lilla minisemester har varit jättebra, verkligen. Att äta på restaurang och frukost från en buffé gick helt över förväntningarna. Skidåkningen var också super, vädret var så fint och det var så mysigt att göra något hela familjen. Sammanfattande har vi haft ett riktigt bra dygn.

Nu är jag tillbaka på avdelningen. Till lunch fick vi lax, potatis, sås och grönsaker. Ni kan se bilden nedan. Det gick också bra! Ja lade till och med upp maten själv utan att bråka och fuska. Dock är pappa och jag helt ensamma här tillsammans med fyra personal, haha, kul.

MEN SISTA HELGEN HÄR OCH DET KÄNNS SÅ BRA.

Trycker naglarna så hårt jag kan in i handens tunna hud. Släpper men gör sedan om samma sak igen. Lite blod sipprar ut ur det lilla sår som bildats. Avskyr läkarsamtal. Alla frågor som kastas på mig svarar jag inte på utan stirrar istället rakt ner i mitt knä.

"Tove, är du där?". Jag vet inte om jag nickar eller om jag inte rör en min. Jag är ju här, men ändå inte. Spänner benen men försöker att inte visa det i ansiktet eftersom jag då kommer bli tillsagd att slappna av. Scenarion från min sjukaste tid spelas upp i mitt huvud och jag skulle mer än något annat vilja ha tillbaka den kroppen, fast vara frisk. Det här med utskrivning skrämmer livet ur mig. Jag vet ärligt inte hur jag ska klara av det, avdelningen är min trygghet. Jag har helt glömt bort den fråga som ställdes till mig för ett par minuter sen så mamma börjar svara åt mig. Det känns skönt att hon sitter där bredvid mig samtidigt som det känns så otroligt tungt att vi bor på ett sjukhus på grund av mig. Äh, varför tänker jag ens på det här nu? Vakna Tove, vakna.

Japp. Vägning imorse och vågen visade exakt ett kilo mer än förra veckan. Känns hemskt samtidigt som det känns så bra. Jag ska ju ändå bli frisk, så en viktuppgång är åt helt rätt håll. Nu är min vikt ännu hälsosammare.

Sitter just nu på bussen på väg hem, ska på permission. Jag och hela min familj åker till Gävle i eftermiddag för att åka skidor på Kungsberget i morgon. Ikväll ska vi äta på restaurang också, utmaning! Men det kommer gå bra. Solen skiner idag och det känns verkligen som vår! Love

Fick frågor om vad som egentligen hände idag, ska jag vara ärlig så vet jag inte. Den här dagen har inte alls varit bra. Ångesten har legat bakom och tryggt hela dagen.

Förmiddagen var fin. Den spenderade jag i skolan och mådde bra. Men så fort jag lämnade skolan kom paniken inom mig tillbaka. Att jag sprang upp och ner för trappen berodde på att känslan av hur vidrig jag var tog upp hela mig, så kunde inte stå emot. Middagen gick heller inget vidare. Moussaka serverades. Åt allt men först bråk om portionen sen en ångest-skrik-panik-gråtattack efter. Stolar fot i golvet och jag försökte desperat springa bort all mat genom att springa omkring i vårt lilla rum. Fan. Jag orkar inte mer.

Springer ner och upp för den smutsiga trappen om och om igen. Läser med "SCÄ" överallt och jag påminns om var jag befinner mig. Helvete. Vad gör jag? Ändå fortsätter jag, upp och ner. Flåsar men fortsätter. Möter folks dömande blickar, men bryr mig inte om vad de tänker om mig.

Kollar omkring mig för att se om någon annan än okända människor ser mig. Kanske mamma eller någon behandlare, men nej. Vad jag kan se är det ingen som ser mig. Helt plötsligt stannar jag, sätter mig i ett hörn och väntar på att tiden ska passera. Vad håller jag på med? Jag skulle ju bli frisk.

Strax innan middagen kom min behandlare in till mig för att berätta att jag blir utskriven på tisdag, om exakt en vecka. Vet inte hur jag känner, det är blandat och känslan är svår att nudda. Gråtit massor. Egentligen vet jag inte varför, för utskrivning är det jag strävat efter så länge nu. 12 hela veckor, 3 månader. Är nog mest rädd. Rädd för att falla tillbaka. Tror jag hade behövt ca 2 veckor till på avdelningen, som planerat, för att jobba på det sista. Visserligen klarar vi oss hemma om det fortsätter gå såhär, men jag litar inte på mig själv alls. Helt plötsligt kan det brista och då är man tillbaka på ruta 1 igen. Ändå känns det bra. Utskrivning är ett steg närmare livet.

Idag ska jag få börja lägga upp maten själv. Känns så himla bra. Skulle egentligen börjat för drygt fyra veckor sen men då gick det inte alls bra. Känner mig däremot mycket mer redo nu jämfört med då. Det skulle vara ett stort steg mot friheten! Är så taggad på att det här ska gå bra!

Denna bok är så himla bra. Känner igen mig i väldigt mycket. Definitivt värd att läsa!

Sitter nu i väntrummet på PRIMA i Haninge. Ska göra någon slags utredning eftersom jag varit sjuk så pass länge. Vill verkligen inte vara här, funderade på att vägra åka i morse. Men nu sitter jag här.
#SNÄLLALÅTMIGBARAVARA

Vandrar planlöst omkring i huset. Ångesten är överallt, men jag försöker må bra. Jag låtsas fixa med saker så att mina föräldrar inte ska be mig att sitta ner, för det klarar jag inte nu. Jag har suttit i princip hela dagen vilket jag inte gjort på hur länge som helst. Vi har varit på bio, pappa och jag. Filmen var riktigt bra men det var en utmaning att sitta still i hela två timmar.

Fläskfilé i kokosmjölk och chili med nudlar till middag. Jobbigt, men åt.

Det har varit en bra lördag än så länge. Var ute och joggade 15 minuter efter frukost (Yes, jag är normalviktig nu så två gånger i veckan får jag ge mig ut en kvart). Utmanande nog åt jag pasta till lunch. För bara ett par månader sen skulle jag aldrig tillåtit mig själv att fylla magen med vit pasta, aldrig.

Nu sitter jag på bussen in till stan där pappa och jag ska se en bio. Kommer bli bra tror jag. Mellanmålet har jag med mig, så det ska intas där. Ikväll är det melodifestivalen. Egentligen inget jag tycker om, men lite kul är det allt, speciellt när det är final.

Mitt ansikte är helt stelt av alla tårar som runnit ner för min kind. Trodde jag mådde bättre än såhär. Trodde att allt skulle ordna sig bara jag försökte, men nu försöker jag verkligen men ändå känns det tungt. Kanske mår jag dåligt på riktigt.

En av mina allra närmaste vänner här på avdelningen blev utskriven idag. Kommer sakna henne så obeskrivligt mycket. Självklart är jag överlycklig för hennes skull, men det kommer ändå bli tomt här utan henne. Fina du. Hon lämnade ett litet meddelande på min dörr innan hon åkte, blev så glad. Ni ser det på bilden nedan.

Hade vägning i morse och vågen visade exakt samma som förra gången. Det betyder att jag varit helt stillastående i drygt en vecka. En otrolig lättnad. Har ju gått upp så mycket på de senaste veckorna att jag inte hade klarat av ytterligare en stor uppgång. I morgon har jag läkarsamtal, får se vad som bestäms då.

Dagens utmaning blev soppa och pannkakor till lunch. Vi hade planerat för längesen att åka hem på en permission idag för att äta det. Tidigare har det serverats på avdelningen, men då har jag inte klarat av att äta det. Men nu är det gjort, det gick helt okej dessutom även om det var svårt.

När jag i förmiddags lämnade avdelningen stod det "Lasagne" på tavlan. Hela jag jublade inombords när jag insåg att jag skulle missa det, tyvärr. Men snart ska jag klara av det också.

Att mitt på Hornsgatan stå och vråla åt sin mamma för att hon går för sakta, är det så det ska vara? Är det normalt? Jag vet inte längre.

Klockan är strax efter 18 och jag spatserar rakt fram på Hornsgatan. Mellanrummet mellan mamma och mig växer för varje sekund som går. Jag förstår inte vad hennes problem är, jag går ju inte ens fort. Jag vänder huvudet bakåt och blicken riktas mot hennes fötter som knappt lyfter sig från marken när de sakta flyttas framåt. Helt plötsligt brister det. Jag har redan många gånger stannat för att hon ska hinna ikapp, men nu orkar jag inte mer. "SERIÖST" säger jag med en anklagande ton. Hon svarar något jag inte minns, men något som irriterade mig. Sen står vi där, bilarna kör förbi fyllda med stressade människor. Jag skriker på henne samtidigt som tårarna rinner. Kan hon inte bara gå i normal takt.

Fick en kommentar för ett tag sen, angående om hur behandlingen ser ut här på avdelningen, som jag tänkte svara på nu.

Ska jag vara ärlig händer inte så mycket här. Man vaknar på morgonen, äter alla måltider och går och lägger sig igen. Nejdå, riktigt så tråkigt är det faktiskt inte. Det finns olika grupper man kan gå på, som avspänning, kroppskännedom, musikterapi, berättarstund och liknande. Tre dagar i veckan är det även skola mellan 11-12. Så mycket mer händer inte, förutom massa läkarsamtal och terapeutiska samtal vill säga. Det innebär att det finns en hel del dötid. Då brukar jag roa mig med att bygga pärlplattor, pyssla med något eller umgås med de andra tjejerna.

Till dig Hanna, när ska du läggas in?

- Jag har aldrig druckit frapino

- Jag älskar ljudet från regn

- Mina fötter har en konstig form som gör att jag sällan passar i skor

- När jag börjar skratta har jag ofta svårt att sluta

- Jag är rädd för många saker. Åska, djupt vatten, hajar, getingar (!!!) osv.

Min dörr är prydd med pärlplattor, det får allt det mörka att bli lite ljusare.

Idag har verkligheten hunnit ikapp mig och ångesten ligger och trycker. Två jobbiga maträtter idag. Köttbullar, potatis, gräddsås och lingonsylt till lunch och pasta med ost - och skinksås till middag. Även fast lunchen var extremt jobbig åt jag allt. Middagen ska ändå gå bra, det har jag lovat Hanna.

Jag minns hur jag sakta gick hem från busshållplatsen. Varje gång jag gjorde minsta ansträngning svartnade det för ögonen och jag var tvungen att ta tag i något för att inte tappa balansen helt. Jag vred om nyckeln i dörren till vårt hus och klev in. Klockan slog precis halv fyra, om en halvtimme skulle jag äta min enda måltid på hela dagen. Den stunden var helig. Det var viktigt att jag var ensam, ingen fick ta den stunden ifrån mig.

I kylen stod en matlåda som mamma hade förberett åt mig. Kyckling och potatismos var den fylld med. Minns hur jag tog kycklingbiten och tvättade den noggrant under rinnande vatten för att få bort de fett som den hade blivit stekt i. Jag la den på en tallrik och delade den i exakt 153 bitar. Varför just 153 vet jag inte, det hade bara blivit så av någon anledning. Potatismoset hällde jag över i en annan påse och stoppade i min skolväska, så mina föräldrar skulle tro att jag hade ätit upp allt. Klockan slog fyra, då kunde jag äntligen börja. Jag tuggade varje bit tills den knappt fanns kvar.

--
Det var ett och ett halvt år sen nu. Idag är jag normalviktig och äter 6 mål om dagen. Visserligen är jag inlagd, men äter och är fast besluten om vart jag vill komma.