Är svullen i ansiktet utav alla tårar jag fällt ikväll. Grät av ångest innan det var dags för kvällsmål. Jag ville verkligen inte, har inte känt så på länge. Fick höra saker som att jag har tagit ungefär 16 steg tillbaka den senaste tiden och att allt bara är trams. Stämmer förvisso, men gör ändå ont att höra. Det är svinkallt i mitt rum, men jag vill ha det så. Fönstret står vidöppet. Varje gång kylan träffar min axel sprids det ändå lite hopp inom mig. Mitt rum har varit kallare, men tror inte jag kan få in mer kyla än såhär nu beroende på temperaturen ute, om vi säger så. Jag fryser ändå. Planerna på att sova är inte särskilt starka. Det skulle inte gå. Jo, det skulle det, men sanningen är den att jag vågar inte sova.