Solen skiner, himlen är blå och jag mår bra. Igår träffade jag Fanny på stan. Vi gick runt och drömde om Primeboots och Odd Molly kläder.

Nu sitter jag i bilen på väg till Eskilstuna. Där ska jag träffa min mormor, morfar, kusiner och moster. Kommer bli bra dagar!

Hade vägning i morse, två dagar tidigare än vanligt, men ändå visade vågen + 0,6.

Ställde mig på vågen och såg hur de digitala siffrorna rusade upp. Utan att säga ett ord klev jag av och drog på mig de grå mjukisbyxorna som jag levt i de senaste månaderna. Även fast paniken inom mig var hög skrek jag inte, för det hade jag lovat dig. Du skrek inte heller vilket hjälpte mig mycket. Jag är så glad över att vi äntligen är på rätt spår. Det är svårt och många dagar till kommer att bli svåra, men desto fler dagar vi kämpar på desto närmare är vi friheten.

Spaghetti med köttfärssås till lunch. Första gången jag fick den rätten här åt jag ingenting, förutom en spaghetti. Gången efter det den rätten serverades var jag på Multifamily vilket gjorde att jag missade den. Idag vill jag inget hellre än att komma härifrån, så därför ska jag äta allt. Hur jobbigt det än är.

Bästa tiden på dygnet är lätt nu. Då alla måltider är avklarade och man myst ner sig i sängen med dator och telefon. Svar ja, jag går och lägger mig väldigt tidigt, men blir helt drogad av min medicin.

Som sagt försöker jag att utmana mina tankar hela tiden. När impulserna kommer om att jag ska dela kycklingbiten en extra gång, att jag ska ta ytterkurvorna på promenaden och att jag ska röra på mig precis hela tiden försöker jag göra tvärtom. Faktum är att det ibland går bra, men det är så svårt. Jag vet att ni förstår, och det gör mig så glad. Jag kan skriva precis vad jag vill här och det finns alltid någon av er som förstår hur jag tänker. Samtidigt blir jag självklart ledsen över att så många tänker i samma banor som mig, eftersom jag precis insett hur sjukt och destruktivt det är.

Vi lagade falafel som jag i övrigt är helt förälskad i. Så jäkla gott!

Dagen har varit bra men nu börjar ångesten komma ikapp. Jag ligger stilla i fosterställning på badrummets varma golv. Utanför hörs glada röster och musiken står på hög volym. Det är lördagskväll, vilket brukade vara den mysigaste kvällen på hela veckan, tillsammans med fredagen förstås. Fast just nu är det den mest ångestfyllda, sorgligt nog.

Hjärtat slår snabbare och jag kryper ihop ännu mer. Försöker tänka på varför jag krigar mot anorexin, försöker tänka på varför jag inte bråkar, skriker och gömmer mat. Försöker tänka på allt jag vill göra, men det är svårt.

Idag är det fredag! Åker på permission i kväll och är hemma hela helgen. Vi ska fira min lillebror som fyller 13 år, sen bara vara hemma och ha det allmänt bra. Det här veckan har gått bra, inte bråkat så mycket även om det ibland blivit för jobbigt. Är ändå nöjd med min insats.

Känns så trist att vara på avdelningen nu, vill bara hem. Sen jag kom hit har alla bytts ut. Jag hoppas att jag också får åka hem snart, men det tror jag nog. Min motivation går i perioder och kan skifta flera gånger på en dag, men oftast är den hög.

Var nyss och kollade på tavlan vilken lunch som skulle serveras. Det stod med krokiga bokstäver, fiskgryta med ris. Känns helt okej, det ska gå bra!

Hade vägning i morse och vågen visade + 0,3kg. Även om det egentligen är för lite skrek jag. Försökte först kontrollera mig, men snabbt kom ångesten och jag kunde längre inte hålla emot.

Stolar vältes omkull, jag sprang runt i cirklar i rummet, skrek ord jag längre inte minns. När den värsta ångesten lagt sig kunde jag andas normalt igen. Dock började mamma gråta. Hon satte sig i dörröppningen medan hennes tårar rann. Det gör så ont att se hur illa jag gör henne, så jäkla ont.

Har du någon aning om vad du vill gå på gymnasiet sen?

Jag är fortfarande helt förvirrad, för jag vill gå allting på många skolor. Kan låta konstigt, men vill så mycket. Nu är jag nog mest inne på att gå Ekonomi med inriktning Juridik men problemet är att den linjen inte finns på den skola jag vill gå på. Så troligen kommer det sluta med att jag börjar Sam-media på Fredrika, även om det inte är det jag vill.

Vad är ditt BMI?

Kan meddela att jag ligger på BMI 18 nu, högsta på snart två år.

Hur länge har du gått hos mobila?

Ditt lägsta BMI under hela sjukdomsperioden?

Hur mycket har du kvar att gå upp i vikt?

Favoritklädesbutiker?

Länder du varit i?

Jag går inte hos mobila längre. Började där i december 2011 och gick där i lite drygt ett halvt år, sen började jag hos scäs barnmottagning där jag gick i 7 månader innan jag flyttades till slutenvården.

13,8 är det lägsta BMI jag haft. Har gått upp i princip all vikt jag en gång tappade nu, men har ca 4 kg kvar till min målvikt.

Jag älskar kläder, så gillar att kolla runt i diverse olika butiker. Salt har mycket fint.

Jag har varit i Thailand många gånger, tappat räkningen på hur många dock. Sen har jag varit i Spanien ett par gånger, Österrike osv.

Varför är du så bäst? / Din hemliga beundrare (du vet vem, hehehehe)

För att du är bäst!

Hejsan Tove.

Jag har en fråga om du blivit kompis med någon på behandlingen du är på?

Ska du gå dagvård sen?

KRAM

Några av de som är inlagda nu samtidigt som mig har jag fått väldigt bra kontakt med. Sen har jag även lärt känna massor av olika personer under mina år som sjuk, så kallade internet-kompisar.

Hur var det när du va mindre gillade du osv eller har du alltid haft tankar om mat osv? Hur var du annars när du va liten hade du mkt vänner isf? Ngn bästis?

Jag hade en relativt problemfri uppväxt. Många fina vänner och en bra familj, inget jag kan klaga på. Tankar om mat hade jag inte, jag var heller inte fixerad vid utseende. När jag var liten var jag väldigt social även om jag i vissa sammanhang kunde bli blyg. Bästis hade jag också.

Vad föredrar du, regn eller snö?

Vilken är din favoritfärg?

Vad ser du mest fram emot?

Har du någon utmaning som du vill berätta om på gång?

Jag älskar snön precis i början, men nu måste jag erkänna att jag är jävligt trött på den. Snälla vita äckel försvinn. Fast föredrar nog ändå snö, fast helst sol.

Min favorit färg är nog röd, om jag inte får säga vit förstås.

Jag ser mest fram emot att få börja träna mycket igen, att umgås mer med kompisar, rädda det

sociala livet och resa.

Den mest konkreta utmaning jag har är ju fikan med dig och de andra två från avdelningen. Till er andra så kan jag berätta att jag och tre tjejer jag lärt känna på avdelningen planerat in en utmaningsfika i maj. Faktum är att jag ser fram emot det också.

Brukar du läsa någon bok?

Vad har du för iPhone skal?

Hur skulle du vilja att ditt liv såg ut om 10 år?

Ha det bra oxh kämpa på !!

Jag läser aldrig, men ska börja. Snart. Fast så säger jag alltid, sen blir det aldrig av. Jag äger bara två skal till min Iphone, ett vitt och ett glittrigt.

Om tio år vill jag givetvis vara helt frisk. Jag vill ha hunnit med att gå ut gymnasiet med bra betyg, vara iväg på en långresa tillsammans med en nära vän, plugga några år på universitet, skaffa världens finaste pojkvän och leva. Om tio år är mitt liv perfekt, det lovar jag.

 Vad ser du fram emot att göra när du blir frisk? Vad motiverar dig i nuläget?

Berätta om en dag du minns! <3

Styrkekramar.

Jag ser fram emot att börja gymnasiet, sommarjobba och resa till Portugal, London och New York. Det som motiverar mig är att tänka på framtiden, tänka på vad jag går miste om genom att vara instängd på ett sjukhus. Jag vill inte bo här hela mitt liv, jag vill inte hamna på vuxenavdelningen efter att ha firat min artonårsdag.

En dag jag minns, hm. Vet inte om jag ska ta en positiv eller negativ dag, men tror jag tar en positiv. För lite pepp behövs här i bloggen. Det var en dag i våras, en dag då jag för första gången skulle träffa min bestie. Fanny alltså. Vi hade skrivit med varandra väldigt länge, men tillslut bestämde vi träff. Jag kommer ihåg hur nervös jag var innan, men det gick så bra! Det kändes som om vi hade känt varandra längre än vad vi egentligen hade. Den dagen speade vi minigolf i Tanto, åt glass och gick en promenad längs vattnet. Super mys.

Vad är din favoritmat?

Jag älskar riktigt stark thaimat. Givetvis inte för stark. Senaste gången i Thailand bad jag om en extra, extra stark gryta. Kan säga att jag fick ångra mig, för grät nästan och kunde knappt andas. Inte värt, haha.

Vad väger du?
Vad är din målvikt?
Vad vägde du som minst?
Vad vägde du som mest?

Jag kom upp till 50 förra veckan, känns hemskt men samtidigt var det ett nödvändigt steg. Så förvirrande, förstår inte själv. Inte kan jag väl krympa? Som minst vägde jag 38,8. Som mest vägde jag 54, fast det var innan jag blev sjuk. Målvikten är någonstans runt 54, så jag har inte så lång bit kvar nu.

Hur lång är du?

Jag har alltid trott att jag var 168, det är vad alla hela tiden sagt till mig, men nu är jag tydligen bara 166. Förstår ingenting, så förvirrande. Jag kan väl inte krympa?

 #härkommerlitestödfrågor
Vad vill du göra i sommar?
Favoritmaooot?
Hur vill du att ditt liv ska se ut om 1 år?
Vad anser du om justin bieber?

#Tacksåmycketdetbehövdejag

I alla fall, i sommar vill jag må helt bra. Jag vill sommarjobba på ett mysigt fik, resa utomlands och umgås med människor jag mår bra av, det vill säga mina kompisar. Om ett år hoppas jag innerligt att jag blivit friskförklarad, hoppashoppas. Kanske ett stort steg, men skulle vara överlycklig. Då ska jag göra allt som tonåringar ska göra, festa, ha kul, shoppa, fika osv. Inte bara ligga inne och deppa.

Justin Bieber… Hm, har inget emot honom men är inget fan. Han är väl söt I guess.

 Är det något särskilt som har påverkat dig mycket i ditt liv (förutom anorexin) ?
Vilka länder/ städer/ platser vill du besöka?
Om du kunde äta vad som helst under en dag utan att anorexin styrde, vad skulle du välja då?
Vad skulle du vilja jobba med i framtiden?

Inget jag kan komma på faktiskt, tyvärr. Jag skulle gärna vilja veta, kanske skulle anledningen till att jag från första början fick anorexi komma fram genom det också.

Om jag var helt fri från anorexin, bara en dag, då skulle jag inleda dagen med en brunch bestående av mackor med goda pålägg, juice, yoghurt, frukt och amerikanska pannkakor . Sen på eftermiddagen skulle jag gå ut och fika med en fin vän, välja det jag var sugen på och bara njuta. Till middag skulle jag nog beställa en pizza med skinka och ost, en vesuvio alltså. Även dricka cola till den. Skulle avsluta kvällen med godis. Alla dessa saker saknar jag något enormt, för att inte nämna rostade mackor och oboy. Haha. Oj, nu blev Ana arg. Men drömma får väl alla?

I framtiden vet jag inte riktigt vad jag vill jobba med, något viktigt bara.

Är "k" och "r" samma som jag hade på sca/löwet för 10-11 år sedan? "R" (a....d, manlig) och "K" (e....n, kvinnlig) och herregud, ja, resten.. fråga hur länge dom jobbat där :) M, ssk, mörk, är hon kvar? Gud, det var hundra år sedan jag var där som 12-13 åring och dom hade inte ens börjat lägenhetsbehandling då! Var nog den sista som hade familjeplatsen på löwet... Eller näst sista. Men än är jag inte frisk, tyvärr. Långt ifrån.. funderar på att söka till scä igen men vågar inte. Är rädd att det är för mycket fokus på vikten och fysiskt. Jag har levt såhär från och till (mest till) i princip tio år. Och nu är väl inte vikten nån höjdare, men jag behöver inte den sortens hjälp för den vägrar jag bara och min problematik är alldeles för komplex för att sådan behandling ska funka...måste ta det i min takt, och det kan alla runt omkring mig inkl. läkare, terapeuter osv, skriva under på... därför vågar jag inte söka... Hjälp.

R är definitivt samma, K tror jag dock inte är det. Kallades det löwet förut?

Jag tycker verkligen du ska söka hjälp. Vilken klinik du ska vända dig till får du välja själv, men hjälp behöver du, det är ingen tvekan om. Du har varit sjuk väldigt länge vilket jag tycker är sorgligt. Du måste bestämma dig för att bli fri, en gång för alla. Kram och lycka till!

Känner du någon gång extrema skuldkänslor över att ha matvägrat eller fuskat? Jag får otroliga skuldkänslor men alla kansk int får det, skulle va lit intressant o veta:)

Skuldkänslor är något jag lider mycket av. Vissa kvällar har jag gråtit mig till söms, senast igår, för jag inser hur illa jag faktiskt gör alla dem jag älskar. Så jobbigt.

Favorit film?
Vad är din favoriträtt?
Vad heter din behandlare?
Vad finns det att göra på avdelningen?
Är du fortfarande bra vän med Fanny?
Favoritämne i skolan?
Fortsätta kämpa, du klarar det!!

Den bästa film jag sett är nog Seven, otroligt bra. Min favoriträtt är thaimat.

Vet inte om jag får säga deras namn såhär egentligen, men min terapeut får kallas R. Och mina behandlare S och M. R är lätt bäst.På avdelningen finns inte så mycket att göra egentligen. Jag gör ungefär samma sak som man gjorde på fritids, haha. Bygger pärlplattor, spelar spel, bygger pussel, målar osv. Sen umgås jag relativt mycket med några andra tjejer på avdelningen, vilket är kul.

Fanny är som sagt en av mina bästa vänner. Har inget direkt favoritämne i skolan, gillar mycket. Däremot hatar jag fysik, bokstavligen. Förstår ingenting. Men gillar att skriva.

Vad hade du tänkt söka in till på gymnasiet?:)

Läs tidigare fråga!

Bästa Kent-låten?
Har du någonsin blivit rädd för dig själv, över att ha tappat kontrollen och över att du utsatt dig själv för sådan fara?
Var handlar du helst, eller mest, kläder?

Isis&Bast.

Rädd för mig själv har jag blivit många gånger. Mest för att jag inte riktigt kunnat kontrollera mina handlingar. Det är som att man arbetar som slav för Ana, man lyssnar och följer hennes ord slaviskt. Gör man inte det blir ångesten istället så stark att man tror att döden är närmare än någonsin. Tragiskt men sant.

När du började gå ner mycket i vikt, var det någon av dina skolkompisar som reagerade och gjorde någonting åt det då?

Jag har pratat med några kompisar nu i efterhand och då har de berättat att de misstänkte att något inte stod rätt till, men de vågade aldrig ifrågasätta saken. Hade dem frågat hade jag ändå bara förnekat. Däremot kom flera lärare till mig och berättade att flera elever var oroliga över min viktnedgång. Fick även en hel del kommentarer från killarna i årskursen över mig. När det var som värst och vikten som lägst ropade de ”Anorexia jävel” efter mig när jag gick av bussen och liknande. Då hade jag inte fått hjälp än.

Har du någon gång självskadat?

Kan inte påstå att jag självskadat faktiskt, har aldrig skärt mig eller så. Däremot har jag nypt och rivit mig själv ett antal gånger då den psykiska smärtan gjort för ont.

Jag har ingen fråga men vill bara säga att du verkar vara en himla fin person! Kram

Tack så mycket! Kram

 Hur gammal är du?
Var bor du?
Vilka behandlare och läkare har/har du haft på SCÄ?
Har du några syskon?
Vilka bloggar läser du?
Kram :)

Jag är 16 år, fyllde den 8e februari. Jag bor i Vendelsö som ligger strax utanför Stockholm. Har en lillebror som är 12 år. När det kommer till bloggar läser jag väldigt blandat. Modebloggar och andra bloggar som drivs av ätstörda mest.

Vill inte nämna deras namn i bloggen, men har haft K, G,N, H, A, R, S och M

Varför är du så fin?
Varför är du så underbar?
Varför är du så stark?
Varför har du anorexia?

Varför lyssnar du på anorexin?
Hur mår du?

Haha, tack. Anledningen till att jag har anorexia har jag faktiskt inte kommit fram till än. Just nu försöker jag att inte lyssna på anorexin, men det är så jäkla svårt.

Kan inte du göra ett videoinlägg? Skulle vara så kul att se dig! Eller om du inte vill visa dig eller något kan du väl lägga ut en video där du visar ditt rum på avdelnigen? Och kanske koridoren och så? :) SNÄLLAAAA

Gjorde ett för din skull, haha. Kram

Ditt favorit djur?
Din favorit rätt?
Vad vill du göra när du blir frisk?
När var du som mest sjuk?

Mitt favoritdjur är nog hund, men gillar lejon också. De är fascinerande. Min favoriträtt är thaimat. När jag blir frisk vill jag resa massor, åh vad jag längtar! Jag var som mest sjuk hösten och vintern 2011.

Kom på två till. Hur länge har du vart på avdelningen å vet du hur länge du ska vara kvar? :)

I morgon har jag varit på avdelningen i exakt 9 veckor, men tyvärr vet jag inte hur länge till jag behöver stanna. Tror dock inte att det blir så länge till eftersom jag verkligen vill därifrån nu och gör mitt bästa.

Ni som varit sjuka i flera år har förmodligen fått ätstörningen som en del av identiteten, vilket är sorgligt. Man ska inte kunna identifiera sig själv med en ätstörning. Desto längre du väntar med att söka hjälp desto svårare kommer det bli att ta sig ur helvetet. För att kunna bli fri måste man bestämma sig. Det innebär inte att man bestämmer sig halvt och velar någonstans på mitten, man måste vara fast besluten. Egentligen finns det bara en väg att vandra, på skylten dit står ordet livet. Vägen dit är ohyggligt krånglig och massor av stenar ligger ivägen. Men ingen har någonsin sagt att livet kommer vara en vals på roser. Livet är en stenfri väg, men jag vet att vi alla har kraften inom oss för att ta oss förbi alla hinder.

 Ibland kan det kännas som om inget förstår. Som om alla tror att allt är ett skådespel, tro mig, jag har befunnit mig i den situationen allt för många gånger. Men jag förstår er, jag gör det. Alla berättelser om er själva som ni mailar in gör mig bara ännu mer medveten om att vi kan klara det här tillsammans. För vissa tar det längre tid att bli fri från en ätstörning jämfört med vad det tar för vissa andra. Men det är okej, alla är vi olika. Bara man bestämmer sig så kommer man klara det. Så länge man lever i bubblan om att lycka är att ha ångest, att man mår bra när man mår som sämst, har man fortfarande en lång bit kvar. Men, tillslut vänder det och man inser vad man missar. Det är som att vända tillbaka ett vattenglas åt rätt håll, fast vattnet kommer hänga med tilbaka.

 Så alla, ni ska veta att jag tror på er. Fortsätt gärna maila mig, det gör mig så glad. Kram.

Min lillebror har blivit sjuk, så vi måste åka hem och ta hand om honom. Det innebär permission tills i morgon bitti. Känns sådär, förra permissionen slutade dåligt och min motivation finns inte på plats längre. Jag hoppas på att hitta den snart. Så länge kämpar jag på ändå.

Utmanade mig själv i morse och tog Vaniljyoghurt till frukost istället för naturell. Kan låta som en liten sak, men det var ett stort steg för mig. Även om de innehåller lika mycket var det svårare.

Här kommer första delen av svaren på frågestunden, i ett videoinlägg. Vet att jag låter väldigt konstig, hoppas att jag inte låter så i verkligheten haha. Annars vill jag bara säga att jag är ironisk på flera ställen, men det kommer inte riktigt fram i videon, lol. Ha det bäst. Resten av svaren kommer i morgon.

Dörren till vardagsrummet där de andra suttit och vilat är stängd, jag vet vad det beror på och jag hatar mig själv för det.

Lunchens portion var gigantisk. En ångestattack fylld av massa skrik infann sig i rum 6 efter maten. Jag försökte hoppa ut genom fönstret och springa iväg samtidigt som jag skrek tills rösten sprack. Vandrade fram och tillbaka i rummet, även fast de ett flertal gånger bad mig att sluta fortsatte jag. Rösten sprack igen och pappa brottade ner mig på order av personalen. För mitt liv slog jag armarna omkring mig och bad de att släppa mig, utan resultat.

Nu har jag lugnat mig även om ångesten fortfarande är hög. Förlåt ni andra som var på avdelningen. Förlåt pappa. Förlåt all personal.

Äta. Äta. Äta. Och äta lite till.

Allt jag gör är att äta, hela jävla tiden. Går förvisso två promenader på en kvart också, det får inte glömmas bort. Jag har haft ett bra samtal med min terapeut idag, han fick mig motiverad igen. Tappade motivationen igår efter den oljiga middagen, men nu är den tillbaka. Visserligen känner jag mig less på livet, men samtidigt vill jag leva. Om ni förstår mina tankebanor.

Var i skolan i morse, det var väl okej. Nu när jag inte är där så ofta känner jag mig utanför på något sätt, vilket inte är så konstigt. Mina kompisar är fina, men ändå känner jag mig bara fel. Ja precis, fel.

Petar runt i den hög av oljiga nudlar som ligger på min tallrik. Det bildas orangea sträck efter dem och fettbubblor rör sig omkring. Bubblorna lägger sig i grupper innan de spricker och rinner ut.

Hjärtat slår snabbt. Tankarna maler. Gaffel efter gaffel fylld av oljiga nudlar stoppar jag i munnen. Jag känner hur varje tugga fastnar på min kropp. Allt jag vill är att skrika, slänga tallriken i golvet eller bara springa iväg. Men inget av det gör jag. Istället sitter jag kvar, alldeles stilla och fortsätter sleva in. Mina läppar glider mot varandra på grund av all olja kocken lyckats hälla i woken. Seriöst. De försöker göda mig.

Idag har alla måltider gått bra än så länge, vilket dem ska fortsätta göra också. Jag har så mycket motivation att jag inte vet var jag ska lägga den. Är nästan helt hög. Skön känsla måste jag säga.

Jag är taggar på att klara den här dagen som min första dag helt fri från konflikter kring mat på väldigt länge. Folk frågar hur jag mår, jag svarar helt okej. Faktum är att det stämmer, det är okej med mig just nu.

Dagen har varit väldigt bra. Knappt bråkat någonting angående maten. Motivationen har gått i vågor, ibland har den funnits där och ibland har den varit som bortblåst.

Jag längtar så galet mycket till i morgon. Då kommer min bestie hem till mig. Vi ska ha det helt bäst, ha en photoshoot och bara umgås. Tror det kommer bli den bästa dagen på länge.

Ett entonigt skrik ekar genom korridoren och jag blundar. Försöker fokusera på något annat, så jag sluter ögonen. Ändå tränger den gälla rösen in i hela mig, det gör ont. Så sorgligt att folk måste må såhär. Den entoniga slutar, nu upprepar sig istället "jag vill inte" gång på gång.

Jag klarade lunchen bra även om det var jobbigt. Basilikajärpar med kokt potatis, skysås och varma grönsaker. Tack för alla kommentarer förresten, det betyder. Fortsätt gärna att fråga så svarar jag på alla i helgen!

Tycker faktiskt att ni är väldigt dåliga på att ställa frågor till min frågestund. Jag menar, jag ser ju att ni kikar in. Skulle betyda otroligt mycket om du, ja just du, lämnade en kommentar.

Nu på kvällen har min motivation kommit tillbaka, det känns så bra. Måltiderna har gått utan problem, även om Ana skriker att det är fel kan jag inte låta bli att känna mig lite stolt. Stolt över att det faktiskt gått så pass bra som det gjort, stolt över att jag är närmare alla resor jag ser fram emot. Så jag försöker sträcka på ryggen och möta min blick i spegeln.

Aldrig gått upp såhär mycket på en vecka, aldrig.

Morgonen har varit ett helvete då utbrott efter utbrott avlöst av varandra. Skrikit så gott som hela tiden, tycker så synd om alla andra tjejer. På grund av min stora viktuppgång och min panik har jag nu fått ta bort en av mina smörgåsar som jag hade som tillägg. Det är det som känns skönt.

Eftersom det är soppa och pannkaka till lunch idag lyckades jag övertala läkare, behandlare och föräldrar att få åka på en kort permission nu, det vill säga äta lunch hemma. Klarar inte pannkakor än, plus att jag verkligen inte gillar deras soppor. Åker tillbaka redan i morgon efter frukost, men ändå skönt.

Som vanligt på onsdagar samlas vi alla i vardagsrummet klockan 20.00 för att se på Sveriges mästerkock. Ett program som både jag och min matfixerade del gillar.

Nu har jag precis krupit ner i nya lakan, nyduschad är jag också. I morgon efter frukost har jag vägning vilket känns hemskt. Sov gott.

I brist på annat ordnar jag nu en frågestund. Vet inte hur stort intresset är, men jag lovar att svara på allt. Nåväl, åtminstone det jag kan svara på. Så om du undrar någonting får du mer än gärna lämna en kommentar. Skulle bli obeskrivligt glad.

Man är inte så väldigt upptagen här, vilket gör att en kommentar kan göra min dag. Finaste bloggläsare.

Går en promenad genom ett grått Stockholm. Halkar runt i den lätt grå färgade snön och tar två steg fram samtidigt som jag tar ett tillbaka. Allting har slutit sig i en bubbla av meningslöshet, men hoppet inom mig finns ändå där även om det är litet. Jag har saker jag ser fram emot, saker jag vill göra, ändå är rädslan starkare än viljan.

Paj till middag, grönsakspaj för att vara exakt. Skulle kunna tänka mig att den var gjord av de grönsaker som blivit över den senaste månaden. Åter till sak, förmiddagen var katastrof men eftermiddagen har gått riktigt bra. Dock är mina stämband sönder efter allt skrik, åtminstone känns det som det.

Äckel dag.

Den började bra då jag på förmiddagen var i skolan och träffade mina vänner. Vi pratade, skrattade och jag blev uppdaterad om diverse skvaller. Alltid lika kul. Tillbaka på avdelningen var jag vid strax innan tolv. Efter lunchen hade jag ett så bra samtal med min nya terapeut. Han är den första jag känner att jag kan prata med, det känns så jäkla bra.

Idag hade vi kommit överens om att en extra Calshake skulle sättas in i mitt matschema. Kan säga såhär, det gick inte så bra. Försökte för mitt liv hälla ut den i handfatet medan behandlare höll i mig. Flydde tillslut paniken genom att springa ner till bottenvåningen där jag blev fångad. Om du fina människa som satt i väntrummet läser min blogg vill jag bara säga förlåt. Förlåt för allt skrik. Nåväl. All personal från mobila rusade ut för att hjälpa min behandlare. Ska sluta berätta nu, vet att det suger att läsa såna här inlägg. Men ni får överleva. Mitt huvud är avstängt och har ingen inspiration till att skriva.

Annars vill jag bara säga hur bäst Karin är!
#jaggjordedet #nubordeduvaraglad

Sprödbakad kalkon med klyftpotatis och kall sås

Måste tillbaka till avdelningen för stabilitet nu känner jag. Ångesten är tillbaka och jag vet inte riktigt hur jag ska hantera den.

Dagen har i allmänhet gått bra, ätit alla måltider. Däremot bjöd kvällen på en riktig ångestattack. Runt i cirklar vandrade jag utan att lyfta blicken. Grät. Skrek. Slogs. Ja, ni förstår. Slutade med att mackan slängdes rakt in i väggen och pappa brottade ner mig på golvet medan jag för mitt liv slog armarna omkring mig. I morgon tar min permission slut. Det känns skönt måste jag erkänna. Även om det gått relativt bra har ångesten lagrats inom mig medan jag försökt stänga den inne, därför bubblade det över ikväll.

- Vita låga converse i skinn
- Victoria Secret Love Spell
- Ansiktsprodukter från Neutrogena
- Ansiktsmasker
- Presentkort på Makeup store
- Presentkort på H&M
- Klocka i silver från O.N.E
- Hårborste
- ETT PAR JEFFREY CAMPBELL

Så tacksam för allting, verkligen. Dagen har gått väldigt bra. Ätit alla måltider utan bråk. Det känns inte lika läskigt som jag inbillat mig. Försöker intala mig att det är så himla bra och ett steg i rätt riktning, men det är så svårt. Rösterna i huvudet skriker på mig, känner mig hjälplös.

Av sång vaknade jag i morse. Med presenter och ballonger klev min familj in i rummet och väckte mig. Efter att jag öppnat några paket gick vi ner och åt en god frukost, den gick helt utan problem.

Har redan varit i skolan en sväng men nu är jag hemma och ska alldeles strax äta mellis. Senare idag ska vi ta en promenad och åka iväg och handla. Som sagt åker vi även till Eskilstuna i eftermiddag där vi med släkten ska fira mig ikväll. Mår så himla bra idag!

Raggmunkar med sylt och bacon till middag. Klarade inte av bacon så fick hård macka med ost istället. Är ändå lite stolt för att jag åt raggmunkar.. Eller borde jag ens vara det?

Nu är jag hemma och mår allmänt bra trots en dag fylld av gråt, skrik och panik. Har knappt någon röst kvar, inget att skratta åt egentligen men just nu är jag på sånt humör att jag inte kan låta bli. Har precis tagit en dusch och målat om naglarna, snart blir det kvällsmål och tv-tittande. Kommer vara på permission hela helgen, vi ska åka iväg för att fira både mormor och mig i Eskilstuna. Den här helgen ska bli så jäkla bra, ska verkligen bevisa att jag vill bli fri.

Helt galet. Övertygad om att vågen minst skulle visa 2kg upp ställde jag mig på den. Samtidigt som en viktuppgång känns som världens mest hemska sak är jag ändå otroligt lättad eftersom jag trodde den skulle vara större. På läkarsamtalet bestämdes det dock att jag ska få ytterligare en Calshake på mitt matschema eftersom viktuppgången inte var tillräcklig. Hon sa att jag inte hade något val längre, så börjar på måndag.

Lasagne till lunch. Min behandlare hade lovat att prata med mig dagen innan det skulle bli någon svår rätt, vilket hon givetvis inte gjort, så bröt ihop när jag läste vad som skulle serveras på tavlan. Fick istället två mellanmål till lunch, yoghurt, flingor, frukt, smörgås och dricka.

I dag har jag annars träffat min nya behandlare som jag kommer få när jag blir utskriven härifrån. Han verkade väldigt bra! I övrigt fyller jag år i morgon, bara så ni vet liksom.

Sitter nu i soffan och kollar på fotboll. Kvällen har varit jobbig men dagen har i helhet varit bra. Dock är jag väldigt trött nu och illamående av nervositet inför morgondagen.

Så jävla äcklad av mig själv. Så jävla vidrig. Så jävla värdelös. Så jävla ful. Andas. Så jävla fel.

Det är onsdag, tredje dagen i veckan. Lite lustigt att jag alltid tar mig tid att skriva här under berättarstunden, men att sitta och lyssna på en dam som berättar sagor och spelar på en harpa är verkligen inte min grej.

Tyngden av maten i magen är en så obehaglig känsla. Tanken på att jag i morgon ska ställa mig på vågen kan jag inte släppa. Tankarna om vilka siffror som kommer visas har helt skenat iväg och jag är så rädd. Rädd för vad som kommer hända, rädd för hur jag kommer reagera.

Idag har min lillebror varit här på besök första gången. Han har tidigare sagt nej när vi frågat om han ville komma hit, men nu hade han ändrat åsikt. Jag tror det är bra för honom att ha en bild av hur det ser ut här. När han kom tog vi en sväng till Fabrique där pappa och han köpte blåbärsbullar att fika på till mellanmålet.

Nu har de precis åkt hem men den här dagen har varit jättebra.

Inte för att vara sån men dagen har varit vidrig. Riktigt jobbiga maträtter har serverats till både lunch och middag så efter fick jag genomlida den äckliga ångesten.

När vädret är grått blir jag också grå. Allting känns bara ännu mer deprimerande än det var från början, då det redan var riktigt deprimerande. Som tur är finns det som sagt ett gäng härliga tjejer på avdelningen som jag aldrig vill förlora som mina vänner. Det är dem som står där med ficklampan i den mörka tunnel jag befinner mig i. Jag hoppas att jag gör desamma för dem.

Åt hemma ikväll. Det serverades Chili con carne med ris.

Under sängen ligger jag med kladdig maskara under hela ögonen. Eftermiddagen spenderades med en av mina allra finaste vänner, jag hade det riktigt bra. Då kunde jag inte ens tänka mig att jag denna kväll skulle må såhär igen. För då mådde jag bra, ja precis, bra. Vi shoppade, pratade och såg på bio. Filmen var riktigt fin. Berättelsen om Pi såg vi.

Strax efter åtta i morgon går min buss till skolan. Ska vara där ett par timmar innan jag återvänder till scä.

Hade nattpermission under natten men nu sitter jag på bussen tillbaka till avdelningen. Kvällen som jag planerat skulle bli bra blev istället en katastrof. Middagen som intogs på scä gav mig otrolig ångest vilket ledde till stora problem vid kvällsmålet. Bröt ihop i tvättstugan innan jag barfota rymde ut i den iskalla luften. Sprang ner för gatan med tårarna rinnandes och is skärandes under fötterna.

Utmanande nog har jag satt på mig jeans idag. Inte för att jag känner mig fin, utan för att jag ska vistas i allmänheten. Kände att det inte riktigt är okej att glida runt i ett par väl använda grå mjukisar då. Den här dagen ska bli bra, det bara måste den bli.

Igår hade vi tjejer här på avdelningen en riktigt mysig kväll. Vid 6 på kvällen gick vi iväg och hyrde tre filmer. Efter kvällsmålet myste vi alla ner oss i soffan med täcken framför en skräckfilm. Det blev en riktigt lyckad kväll tyckte jag. Alla tjejer är så otroligt fina och jag trivs bra ihop med alla.