Självklart vill jag bli frisk, det här är inget liv. Att leva med ätstörningar är inte roligt, det är inte lätt, det är inte spännande. Allt jag vill är härifrån. Ändå tvivlar jag ibland. Jag är rädd för att tänka framåt men är ändå livrädd för att fastna här. Jag önskar att jag vore den där starka tjejen som vågar resa sig upp efter alla fall. Men istället ligger jag kvar, livrädd för att falla igen, för det gör så ont. Jag vill kunna spendera min sommar tillsammans med mina underbara vänner, jag vill kunna resa bort utan bekymmer, jag vill kunna ta en glass bara för att jag är sugen på det, jag vill… Jag vill allt, jag vill leva. Ändå är jag rädd för det fria. Vem skulle jag vara? Hur skulle mitt liv se ut? Tanken slår mig ofta att det kanske ändå är tryggare att stanna här i ätstörningsträsket. Men nej! Ingenting är tryggt här.

Varje dag har jag några stunder då jag känner mig ledsnare än vanligt, men de glada stunderna blir allt fler. Det känns både skönt men också väldigt skrämmande på något sätt. Jag var alltid den glada tjejen innan allt det här började. Ofta fick jag kommentarer som, ”Hur kan du vara så glad hela tiden?” och liknande. Det gjorde mig ännu gladare. Jag hade stämpeln som skolans gladaste och mest positiva tjej, det var helt underbart. Jag minns tiderna i sjunde klass då jag kunde skratta hela dagarna så att jag nästan hade ont i magen när jag kom hem. I åttan förändrades allt, jag hade istället ont i magen av hunger när jag kom hem. Att ligga vaken hela nätterna och fundera på hur man på bästa sätt ska slippa äta nästa dag, det är inget liv. Jag vill kunna vakna upp på morgonen och längta efter en god frukost, som det var förut. Jag var inte tjock förut, ingen har någonsin sagt att jag borde gå ner i vikt. Därför tycker jag att det är lite konstigt att jag plötsligt fick för mig att jag var tvungen att bli lite smalare, bara lite. Ärligt talat så känner jag mick tjockare nu än vad jag gjorde när jag vägde strax över 50kg och åt normalt. Jag kände mig till och med tjockare när jag vägde 39kg jämfört med vad jag gjorde när jag låg på normalvikt.

Hemma från läkaren nu och har precis ätit mellis. Som rubriken lyder blev det lite halvt kaos. Jag skulle äta yoghurt med flingor och frukt. När jag satt mig ner och började äta frågade mamma vad jag skulle ha att dricka. Fick panik, beroende på att det inte alls står att man behöver dricka till det här mellanmålet. Jag började skrika massa saker om att jag inte alls behövde någon dricka. Hon tog då hela flingpaketet och typ hällde ut 3dl flingor i min tallrik för att jag tagit för lite enligt henne... Sen ångrade hon sig och tämde ut lite av flingorna hon hällt på. Nu har mamma åkt till jobbet, vilket betyder att jag ska vara ensam i 40min tills pappa kommer hem. Funderar på om jag ska gå ut och ta en promenad...

Jag fryser. Mitt fönster står öppet och kylan strömmar in. På något sätt känns det skönt att känna kylan ändå, som ett tecken på att jag faktiskt lever. Tanken att stänga fönstret har slagit mig flera gånger, men nej.
Mitt rum ligger på övervåningen i vårt hus. Om jag hade bott där nere hade jag förmodligen inte legat här nu. Jag hade nog varit ute på gatorna, vandrat i mörkret och bländats av gatlyktornas starka sken. När morgonen börjat närma sig hade jag nog gått in och lagt mig igen. Men nu finns ingen möjlighet för mig att smita ut. Mamma sover utanför min dörr så att jag inte ska smygträna och pappa sover där nere så att jag inte ska lyckas smita ut. Övervakad.

Nätterna är alldeles för långa enligt mig. Vet inte hur länge till jag står ut. Det vet ingen, det enda jag vet är att jag ska stå ut så länge jag bara orkar. Men vad händer när man inte orkar mer?

Jag är så nyfiken på vilka ni är! Jag har bara bloggat i två dagar men har ändå haft över 220 unika besökare idag. Det känns så coolt på något sätt. Att så många ändå läser det jag skriver läser mina ord om mina tankar. Lilla jag liksom. Okej 220 kanske inte är så mycket för vissa andra, men för mig betyder det otroligt mycket. Jag som helst vill vara osynlig och bara försvinna har skapat en blogg... När jag skapade denna blogg trodde jag inte att någon skulle orka läsa det jag skriver. Men framförallt inte vara så överfina och kommentera. Varje gång jag fått en ny kommentar blir jag typ överlycklig, hehe ;)

Skulle inte alla ni kunna skriva en kort rad eller beskrivning av er själva i kommentarsfältet? Det skulle göra min dag om jag fick veta lite mer om er. Självklart får ni lov att vara anonyma!

Godnatt och sov gott! Skriver säkert någon mer gång ikväll eller natt när jag inte kan sova. Om inte så hörs vi i morgon med en massa nya inlägg!

Den här Calshaken förstör mitt liv. Klarade att dricka den idag också, eller typ i alla fall. Satt i fåtöljen och drack minimala klunkar för att minska illamåendet jag alltid får efteråt. När jag suttit där i en timma började jag äntligen se att det minskade i glaset. När 1 timme och 20 minuter passerat ställde jag ner glaset och låste in mig i badrummet. Jag visste att jag kletat upp det mesta av skummet på kanterna och sedan lämnat lite i botten, men trodde inte att mina föräldrar skulle reagera. Några minuter senare kom
pappa springande upp och bankade på dörren till toaletten. Bakom honom stod mamma och de sa att det för det första inte var okej att det tog så lång tid men att det absolut inte var okej att lämna så mycket som jag gjorde.

När de bad mig att öppna dörren vägrade jag. Mamma hade tydligen mätt upp hur mycket jag lämnat, det var en halv deciliter, och nu skulle de tvinga mig att dricka upp det också. Satt inne i badrummet helt tyst och lyssnade på när de skrek på mig utanför... En stund senare låste mamma upp dörren utifrån med hjälp av ett hårspänne.Tillslut stod jag där på golvet med tårar som rann och en halv deciliter Calshake i handen. Hotade med att hälla ut det i badkaret, mamma fick då ännu mer damp och skrek lite mer. Fortsatte att vägra dricka. Och vet ni vad? Jag slapp. Första gången mina föräldrar låter mig slippa något för att jag gråter och skriker. Annars brukar pappa bara säga "Jaha... Du kan ta det när du vill, men ner ska det. Ditt val när du vill göra det men jag kan sitta här till 6 i morgon bitti med dig, jag kommer inte att ge mig". Trots att jag nästan drack hela så vann anorexin denna fight på något sätt ändå...

Har precis ätit mellis. Idag experimenterade jag och mamma lite, det var lite mysigt om jag får säga det själv. Man misslyckas och skrattar ihop. Nu är jag proppmätt igen och ska försöka överleva nu, det känns ännu jobbigare när jag tänker på att det snart är middag.
Till mellis blev det en smoothie och en müslibar, var tvungen att äta extra till smoothien beroende på att det inte var någon banan i. Gott blev det i vilket fall, kommer definitivt göra detta igen!

Är det här det bästa livet hade att ge?

Jag vet inte vad jag vill, ärligt. Innerst inne vill jag förmodligen bli frisk, men just nu har jag ingen större längtan. Det hemska är att jag hela tiden planerar hur jag ska kunna gå ner i vikt igen efter det här... Alla mina tankar kretsar runt sjuka saker. Samtidigt vill jag inte göra någon besviken. Alla ni som funnits där och stöttat mig de dagar jag varit nära slutet, jag är oerhört tacksam för det. Därför kan jag inte göra såhär mot mina nära igen. Problemet är bara att jag inte står ut med mig själv nu. Jag är vidrig.

Just nu går allt för fort. Tiden rinner ur mina händer men jag har ingen chans att stoppa det. Hela den senaste veckan har varit ett helvete med undantag för några timmar. När är det min tur att må bra? Kanske är det bara att bestämma sig för att må bra så kanske man gör det. Fast jag är rädd för att må bra, rädd för känslan av lycka. Har inte känt riktig lycka på länge, då menar jag inte något av Anorexins falska lyckorus. För det är inte riktig lycka.

Ångesten på kvällarna och nätterna är värst, för under dagarna klarar jag att sysselsätta mig med annat relativt bra. Det är när mörkret faller som tankarna slukar mig. Systematiskt går jag genom allt jag ätit under dagen, samma panik sprider sig genom kroppen varje gång. Natten igår var hemsk. Hade fruktansvärt mycket ångest, så mycket jag inte haft på länge. Skakade, kallsvettades, hade hjärtklappning och så vidare... Märkte imorse att jag även rivit mig själv över stora delar av magen. De halvblodiga såren sved, plåstrade om mig själv och låtsades som inget.

På tal om en helt annan sak... Är det någon som typ är intresserad av hur mitt matschema ser ut eller så? Om det är något ni undrar eller något ni vill att jag ska blogga om är det bara att kommentera. Tveka inte! Annars kan ni maila mig på "[email protected]" om ni undrar vem jag är eller något helt annat. Sov gott!

Hej Rebecka, kul att du hittat hit! Jag går på SCÄ (Stockholms centrum för ätstörningar). Det ligger vid Mariatorget i Stockholm, väldigt nära Södra Station. Maila mig gärna på "[email protected]" om du vill ha kontakt och prata som du skrev. Kram.

Mötet på SCÄ varade som vanligt i ungefär en timme.
Det började med att vi kom dit ganska tidigt. Vi satt där i väntrummet, jag stirrade in i väggen samtidig som mamma och pappa ständigt försökte få mig att prata utan resultat. Strax efter 11 fick vi komma in, mina föräldrar gick till samtalsrummet tillsammans med G och jag gick ner med K till läkarrummet. Vägning stod på schemat. Det lilla och trånga läkarrummet på källarplanet är helt fyllt av ångest, det sitter i väggarna. Jag klev tillslut upp på vågen efter en stunds tvekande. Den visade att jag ökat, en riktig ökning för första gången på tre månader. Hemskt. Jävla Calshake. Ångest. Satte mig på stolen i hörnet, inga tårar kom, inget hände. Det var kaos i mitt huvud, men jag klarade att inte springa bort från henne.

Mötet var ärligt talat inte så givande sen. Pratade mest om vår utlandsresa som kommer ske i början av sommaren. Hur alla mellanmål ska lösas och så. G sa även att jag måste dricka ca 2 liter extra vätska jämfört med vad jag gör hemma där... Allt jag ville var att mötet skulle ta slut. En timme passerade men jag hade knappt öppnat munnen. En sak som jag i vilket fall hörde var att mina behandlare sa att jag måste låta mig själv känna glädje och längtan. Visst, det är möjligt att jag håller tillbaka lite ibland, det erkänner jag. Men samtidigt... Jag mår verkligen inte bra, och det är inte så lätt att försöka se det positiva i allt då. Jag ska försöka men det gör så fruktansvärt ont, jag vet inte vart jag ska ta vägen. Hur är det möjligt att jag ska kunna må bra i den kropp jag har nu?

Det känns som om alla mina vänner och folk i skolan tror att jag mår bra nu. Det är inte alls så det är, bara för att jag äter och har gått upp i vikt så är inte allt bra. Men en dag ska det bli bra, det måste det bli! Nu ska jag gå upp och tänka i min ensamhet.

Klockan har precis passerat tolv. Har legat här i min varma säng i ungefär två timmar nu, kan inte somna. Men det värsta är att jag vet att jag kommer ligga här med öppna ögon ett bra tag till. Sov cirka tre timmar förra natten. Jag är helt obeskrivligt trött, ändå kan jag inte somna. Någon som känner igen sig? Tänka att få sova som en bebis. Utan ångest, utan att vakna flera gånger om natten med hjärtklappning, utan mardrömmar, utan... Ja, bara vara.

Min hjärna går på högvarv. Alla tankar snurrar runt. Jag är så rädd, men rädd för vad? Antagligen allt. Jag är rädd för att tänka framåt samtidigt som jag är livrädd för att fastna här. Så rädd för det friska... Vad kommer hända då? Hur kommer jag må? Hur kommer jag leva? Alla dessa frågor som ingen egentligen kan besvara. Jag vet att jag har alla möjligheter till att skaffa mig ett bra och lyckligt liv, så varje dag frågar jag mig själv varför jag väljer att slösa bort min tid på det här. Jag blir knappast lycklig av det i vilket fall. Fast det är så tryggt, med anorexin vet jag vem jag är och jag vet vart jag står. Utan den är jag ingen. Alla dessa viskningar anorexin ger mig har blivit som en trygghet. Dessa röster är det enda som kan få mig att lyssna och stänga av allt annat.

I morgon är det en jobbig dag, kanske är det därför så många tankar snurrar inom mig. Ska nog dra mig till skolan en liten stund i morgon ändå, kanske deltar på lektionen i matematik mellan 9.00-10.00. Klockan 11 ska jag vara på SCÄ. Det är vägning i morgon också. Har redan panik för det, jag vill verkligen inte. Har följt matschemat helt under denna vecka, plus att jag druckit min calshake som jag ska ha utöver schemat varje dag.

Nu ska jag verkligen försöka sova igen. Det är inte hälsosamt att sova 3 timmar varje natt... Kram till er alla så hörs vi mer i morgon efter mitt möte på SCÄ. Hoppas ni sover och mår bättre än mig.

Jag är en 15 årig tjej som bor strax utanför Stockholm. På den här bloggen kommer ni få följa min väg bort från anorexin till ett liv fyllt av glädje! En dag kommer jag komma dit, det vet jag. Allt som krävs är vilja och mod. Jag vet att alla där ute, killar som tjejer kan bli friska, det gäller bara att bestämma sig för det.

Tidigt våren 2011 började jag tänka på vad jag åt, hur jag såg ut och vad andra åt och hur andra såg ut. Saker jag aldrig ängnat en sekund åt förut trängde sig på allt mer. Under denna tid var det inget seriöst eller allvarligt jag höll på med. Ibland mådde jag bra och ibland mådde jag mindre bra. Hela våren passerade, och tillslut kom sommaren. Innan hade jag bestämt mig för att allt skulle bli bra under sommaren, jag skulle sluta med allt jag höll på med. Tyvärr blev det inte så. Jag började med att sluta äta det som jag ansåg var onödigt, alltså godis, glass, fikabröd och liknande. Under sommaren var jag ofta ute och joggade, både för att jag tyckte det var skönt men också för att förbränna. Än så länge hade jag inte börjat dra ner på den riktiga maten. Juni passerade, juli passerade... Under dessa två månader hade jag tappat ca 5 kg, kände mig inte smalare, snarare tvärtom. När skolan sedan började i agusti hade jag återigen bestämt mig för att allt skulle bli normalt. Men nej... Det var först nu det blev extremt. Allt jag kunde undvika att äta undvek jag. De dagar mamma och pappa jobbade på morgonen åt jag några äppelklyftor till frukost, varje dag skippade jag lunchen i skolan. Kom med ursäkter som "Jag åt så mycket frukost, är fortfarande mätt", "Gillar inte maten", "Äter massa mellis när jag kommer hem istället" och så vidare. Allt detta var bara lögner, hela mitt liv bestod av lögner. När jag kom hem åt jag givetvis inget mellanmål, istället gick jag ut och sprang eller powerwalkade. När mina föräldrar kom hem och det var dags för middag skyllde jag på att jag ätit så mycket mellis att jag inte alls var hungrig ännu. Fast middagen kom jag nästan aldrig undan med. Tränade friidrott 4 dagar i veckan under denna tid, så med middagen och mat efter träningen var mina föräldrar noga. Allt kretsade kring att äta så lite som möjligt.

För varje dag som passerade blev jag bara mer matt, men också mer taggad på att bli ännu smalare. Nu hade kommentarerna börjat komma om att jag tappat vikt. En dag kom en tjej fram till mig och sa "Har du typ anorexia eller något? För du är typ helt sjukt smal!". Kommentarena jag fick trodde jag inte ett dugg på, jag var varken sjuk eller smal. En dag tvingades jag gå till skolsköterskan. Samma sak hände här, jag ljög om allt. Berättade att jag alltid åt och så vidare... Dum som hon var gick hon på allt. Det enda hon sa var att hon trodde min mens skulle komma tillbaka ifall jag bara tog en extra macka på kvällen, hon sa också att jag kanske var en sån som var naturligt smal. Jag skrattade och höll med. Några veckor senare la mamma fram ett papper på bordet hemma. Jag tittade på det väldigt länge... Det var en egenanmälan till SCÄ (Stockholms centrum för ätstörningar). Sprang därifrån och skrek att jag inte tänkte skriva på det. En liten stund senare var det påskrivet i alla fall. Fattade fortfarande inte varför jag skulle dit. Jag trodde att alla människor fick ångest av att äta, att ända skillnaden mellan dem och mig var att de flesta åt upp ändå.

I mitten av december kom jag in på scä. Var helt sjukt nervös innan, men det gick bra. Träffade mina behandlare K och G samt min läkare. Vi pratade runt en timme, sen var det dags för läkarundersökning. Mamma följde med mig ner tillsammans med läkaren. Kommer inte gå in på så mycket vad osm hände, med tanke på att det var en av de värsta stunderna i mitt liv. Vet inte ifall jag klarar att berätta om det lite bättre, kanske någon annan gång!

Det minsta jag vägt var 39kg till mina 168cm. Mådde inte bra då. Jag mår inte bra idag heller, men åtminstone svimmar jag inte så fort jag ställer mig upp. Jag känner att jag orkar betydligt mer än då. Nu har jag gått upp ca 9kg, tappade 15kg totalt så en liten bit är det allt kvar. Men jag ska dit. Motivationen pendlar upp och ner från dag till dag, ibalnd vill jag inget hellre än att bli frisk och ibland vill jag hellre stanna här. Som säkert alla ätstörda känd så finns det en slags trygghet med en ätstörning.

Jag kommer blogga anonymt här tillsvidare. Kommer skriva och avslöja vem jag är om jag får ganska många läsare och ifall folk är intreserade. För tillfället blir det här ett ställe att skriva av mig på, peppa andra och hitta motivationen. Kommentera gärna ifall ni har frågor. Hoppas ni vill fortsätta följa mig och min väg till friheten. Nu ska jag dit! Kram