Det var en dag i november. Jag vaknade när klockan ringde och det svartnade som alltid för ögon när jag reste mig upp. Jag var tvungen att hålla i mig i skrivbordet för att inte ramla ihop, ändå älskade jag det. Att vara på gränsen till att svimma gav mig ett lyckorus som snabbt spred sig genom hela kroppen. Jag hade ingen aning om vart dagen skulle leda mig, ändå var jag rädd för allting. Fast jag var alltid rädd, varje dag, så det var inget ovanligt. Inget som skrämde mig mer den här dagen jämfört med alla andra, ingenting alls.

Mamma var hemma så jag tvingades ta frukost. Kokade havregrynsgröt, en rejäl frukost. Om man gör det på rätt sätt vill säga. Tog en halv deciliter gryn och lite vatten, men när mamma frågade sa jag självklart att det var en hel portion. Ingen sylt och ingen mjölk på det. Inte gott, men det var det som var "tillåtet" ifall det någon gång krisade. Sprang sedan till bussen i hopp om att förbränna lite extra. Tittade hela tiden på klockan jag hade på armen medan jag sprang så att folk skulle tro jag var stressad till bussen, hoppas det funkade.

 

I skolan satt mina kompisar samlade vid samma bord som vanligt, där vi alltid brukade mötas. Jag kramade alla och pratade lite innan det var dags för samling med klassen. Helt förvirrad klottrade jag ner en planering över dagen i min loggbok som jag egentligen visste att jag inte skulle följa. Hade ingen lust med plugget, hjärnan kändes halvt död och den kraft som fanns kvar valde jag att använda till annat. För lite mer än en månad sen, innan resan till Barcelona, pluggade jag gärnet för att ligga före med allting. Fast nu fanns ingen kraft kvar... Jag var däremot bergsäker på att det inte hade med maten att göra. Hela förmiddagen spenderade jag vid en dator i skolan, helt ensam. Folk kom fram och pratade med mig ibland men kan inte påstå att jag var vidare social. Såg mina kompisar sitta i rummet mitt emot och plugga ihop. Om de fick så mycket gjort har jag ingen aning om, men det spelade ingen roll för dem hade åtminstone roligt. Och jag fick ju heller inget gjort, trots att jag var ensam. Jag ville också vara med. Fast ändå inte... Jag förtjänade inte så bra och fina kompisar. Jag skulle vara ensam, för jag var en tråkig, ful och fet tjej som ingen egentligen ville vara med trots att de påstod motsatsen.

 

När det var dags för lunch kom allihop och frågade om jag skulle med och äta. Min mage kurrade som jag vet inte vad, kändes nästan som om den åt upp mig inifrån. Äsch, inte rikitgt, men tror ni förstår vad jag menar. Ändå svarade jag nej. Jag skulle äta senare för tänkte ju gå på en föreläsning nu. Ursäkten fungerade och jag kände mig nöjd. Efter den där föreläsningen eller lektionen som ens inte alltid existerade gick jag till matsalen och drack en massa iskallt vatten. Det var tillåtet. I matsalen stötte jag på ett gäng killar från årskursen över. Den ena tog med sin ena hand runt min överarm. Han nådde givetvis runt utan problem, det gjorde ju till och med jag. Han utbrast högt, "Fyfan vad vidrigt! Jag lovar att jag skulle kunna nå med min ena hand runt ditt lår också". Orden ekade i mitt huvud men jag visste inte hur jag skulle uppfatta det. Komplimang? Eller var han äcklad på riktigt? Kanske var han ironisk och menade att jag blivit fetare?

 

Efter skolan stack jag ut och sprang en stund innan mina föräldrar kom hem från jobbet. Tvättade mina träningskläder själv och lät dem torka upphängda i min garderob så att ingen skulle märka. Smart, tänkte jag.