Hela tiden står jag inför så många val. Saker jag enkelt kan välja bort om jag vill, men saker jag borde göra. Alla dessa val gör mig galen. Jag vill så mycket samtidigt som jag inte vill någonting alls. En konstig känsla. När jag bestämt mig för något ångrar jag mig direkt efteråt och tänker att jag ändå borde gjort tvärtom. Det kan handla om vad som helst egentligen. Allt det här ger mig ångest. Missförstå mig inte nu, för det är inte den typ av ångest då man ligger på golvet, sparkar, slår och skriker. Inte den där okontrollerbara, inte alls. Utan det är mest en ångest jag inte släpper ut, en form som finns inom mig. Som finns där inne, gnager och oroar. Det är då jag blir sammanbiten, slutar prata, slutar kolla folk i ögonen. Trots att det är kaos inuti mig så håller jag mig samlad på utsidan. Det är skönt med en form jag på ett sätt kan hålla för mig själv och ändå kontrollera trots att det gör ont.