Otroligt att så många hänger kvar trots min uppdatering.

 

Med mig är det okej. Kan inte säga att det går framåt, men heller inte bakåt nu. I fredags kom jag hem från en vecka jag spenderat i Falun tillsammans med hela min årskurs. Går ju som sagt i kunskapsskolan, därför åker vi dit. I alla fall, maten gick inte så bra där uppe. Lärare skulle lägga upp alla mina huvudmål och se till att jag även fick i mig mellanmålen. Självklart funkade inte allt vid alla tillfällen, och då tog jag min chans till att fuska. Varit frusen och kall hela veckan, men nu börjar värmen komma tillbaka igen. Till sak, jag kommer uppdatera här igen när jag känner för det. Inte alls lika ofta som förut, och jag lovar ingenting men sen jag slutade skriva här har det känts tomt på något sätt.

 

I går hade jag min bästa dag på länge. Jag hade studiedag, eller egentligen hemstudiedag, så mamma och jag åkte in till stan istället för lunch och shopping. Åt lunch på ett mysigt fik, blev en kycklingsallad med bulgur och dressing med smak av curry för mig. Lite shopping blev det också, en vinterjacka och ett par boots med nitar som jag är helt kär i. På riktigt. Kanske laddar upp en bild på dem senare bara för att visa mina favoriter som kommer användas flitigt under hela hösten. Har tyvärr inga bilder att bjuda på idag heller, men om jag uppdaterar mer så kommer jag försöka. Ha det bra allihop, massvis med kramar från mig. Juste, hur går det för er förresten?

Längesen jag skrev här nu, men fick bara lust att uppdatera er lite om läget. Trots uppdateringen är det ändå många som hänger kvar, otroligt kul!

 

I alla fall. Jag ska inte vara för negativ, men det går inte så bra för mig just nu. Allting känns bara så tungt. I skolan känns allt bättre än hemma, då får jag vara med mina kompisar. Var på Scä i torsdags och vikten visade 0,5kg ner. Hade alltså tappat ett halvt kilo på drygt en vecka. Min behandlare vart inte så glad, mina händer var också kalla vilket inte gjorde saken bättre. Nu när det är helg sprids paniken i min kropp. Jag har absolut ingenting att göra. Då menar jag ingenting. Blev världens bråk vid lunchen nyss på grund av att jag vägrade ta ketchup till köttbullarna. Jag kan inte hjälpa att det känns så jävla bra att jag inte behövde tillslut. Anorexin skriker på mig i alla lägen och det gör så ont.

 

På måndag åker min årskurs från skolan upp till kunskapsgården i Falun. Jag älskar det men satidigt kommer det bli så jobbigt och krävande. Redan nu har mitt huvud börjat planera hur jag ska slippa undan måltider. Men nej. Lärare ska lägga upp alla måltider åt mig vilket känns som ett helvete. Jag vill ta själv. Jag vill inte ha någon person som ska stirra på mig medan jag äter och en annan som lägger upp maten. Fan heller. Jaja. Annars får jag inte åka, så har inget val. När jag var där förra gången, v.4 2012 så gick det inte alls bra med matschemat. Tappade de kilon jag hade gått upp under veckorna i behandling innan.

 

Många tankar kretsar nu kring att sluta blogga, eller åtminstone ta en paus. Jag menar, ingenting händer ändå här. Allt jag skriver är relativt ointressant samtidigt som det antagligen intresserar några eftersom att ni hänger kvar? Nåväl. Ingenting händer i alla fall med mig. Jag står still. Faller tillbaka lite ibland, tar några steg framåt men allt jämnar ut sig. Med andra ord står jag still. Varken några stora framsteg eller bakslag. Hm, jag får se hur jag gör...

 

Tänkte ändå berätta lite om dagen. Andra dagen med Multifamilyn. Idag har det varit bra igen! Lunchen var fortfarande extremt jobbig... När jag såg vad som skulle serveras fick jag panik. Lämnade bara tallriken där och gick därifrån. Ångesten spred sig genom hela kroppen, och när jag tänkte på att jag snart skulle äta den maten kom några tårar. Som tur var kom Isabella och räddade mig lite halvt. Det som serverades var panerad fisk med mer panering än fisk. Till det potatis och någon fet sås. Vet inte hur länge sen det var jag åt panering... I alla fall, jag gjorde det, och jag åt upp allt vilket alla gjorde idag. Utmaningen för dagen var också att vi tjejer skulle sitta vid samma bord och äta och våra föräldrar vid ett annat. Jag tyckte det gick bra!

 

Kvällen vet jag inte hur jag ska sammanfatta. Rörig? Kaosig? Fylld av konflikter? Spelar egentligen ingen roll. Vi beställde Thaimat till middag. Jag valde någon rätt med kyckling och chili, men utan någon sås alls. Vid matbordet blev det bråk. Jag hade tydligen tagit både för lite ris och för lite kyckling. Efter lite munhuggande hit och lite dit hade jag betydligt mer kyckling på tallriken jämfört med innan. Riset vägrade jag fylla på. Pappa var sur och mamma med för den delen. Blev hotad om att inte få följa med min skola till Falun heller om jag inte ändrar mitt beteende... Pappa sa att om jag inte ändrar inställning nu, eller inte visar någon förbättring snarast så tänker han förbjuda mig att åka. Kommer inte hända kan jag säga. I så fall tänker jag fly hemifrån, för med det ska jag bara. Nu ska jag nog gå och sova efter en lång och intensiv dag med Multin. Bara att tagga för en ny dag i morgon...

 

 

 

Allt blev bättre än jag förväntat mig. Kunde dock inte ha blivit beskviken beroende på mina låga förväntningar... I alla fall, jag tyckte den här dagen var bra även om det var sjukt tufft, jobbigt och tungt.

 

Tyvärr får jag inte berätta exakt vad vi har gjort, tystnadsplikt haha. Kan berätta att vi har gjort lite olika övningar i mindre grupper. Alla tjejer i min multigrupp är verkligen så fina, tror verkligen att jag kommer trivas i den här gruppen. Alla föräldrar verkar också så trevliga. Till lunch fick vi köttfärslimpa, potatis, gräddsås och lingonsylt. Inte haft en sån ångestfylld måltid på länge, men tycker ändå att det gick bra. Klarade dock inte att äta upp allt. Lämnade en halv potatis. Vid mellisarna dukades det fram en massa olika saker, så att alla fick välja själva. Ska som sagt dit i morgon igen vilket känns helt okej. Hoppas inte att lunchen blir lika jobbig bara.

I morgon är det en stor dag. I morgon är det första dagen i Multifamily terapin. Jag ska gå rakt på sak och säga vad jag tycker... Det ska bli hemskt. Jag vill verkligen inte dit. När jag säger verkligen inte så menar jag det. Jag skulle seriöst kunna göra nästan exakt vad som helst för att slippa...

 

Klockan 9.00 i morgon bitti börjar det och avslutas senare på eftermiddagen vid 16.30. Vad vi ska göra hela dagen vet jag inte, det enda som jag är helt säker på är att jag kommer behöva äta alla måltider. Jag kan heller inte strula en massa. Det funkar inte att gråta för att såsen ligger på riset eller liknande, tänk vad det skulle påverka andra negativt. Jag ska göra mitt bästa för att inte spåra ur. Blir ångesten för hög vid måltiderna får jag se hur jag löser det. Att sitta där allihopa samlade och inta måltiderna är inget jag ser fram emot, inte alls. Men som sagt, jag ser inte fram emot att åka dit över huvud taget. Att jag inte får gå i skolan varken måndag, tisdag, onsdag eller torsdag den här veckan känns inte heller bättre. Jag vill mycket hellre umgås med mina fina vänner där än att sitta i behandling hela dagarna. Åh, jag vill verkligen inte. Jag kan inte förklara hur ångestfylld jag är över att åka dit. Om jag bara kunde få slippa...

 

 

Tror inte ni kan förstå hur motiverad till att bli frisk jag var imorse. Jag bokstavligen satt och skrattade för mig själv i min säng när jag vaknade. Jag insåg att det fanns möjligheter till att snart bli fri, jag insåg att livet skulle bli så mycket bättre ifall jag bara släppte taget. Jag tänkte att idag skulle bli dagen. Även om jag äcklades av spegelbilden jag mötte på morgonen så valde jag att strunta i det. Istället lockade jag fram ett stramt leende emot mig själv. Ett vackert och lyckligt leende var det inte, men det var ett leende. Jag hade bestämt mig för att det här var dagen då allt skulle förändras.

 

...men så blev det inte. Jag är så ledsen beroende på att jag inte tog chansen till allting imorse. Jag ångrar mig så. Jag skulle kunna ha förändrat så mycket just då. Istället blev dagen inte bra alls. Jag ska inte gå in på vad som har hänt, men fått i mig all mat efter matschemat har jag inte fått. Varför ska det vara så svårt? Jag vill ju må bra, det kände jag verkligen imorse. Men sen svänger allt bara utan att jag hänger med, så sitter jag där igen. Hopplös och tillbaka i samma ruta som igår, i förrgår, förra veckan, och ett par månader tillbaka. Jag vill inte mer nu, jag vill verkligen inte. Jag vill vara fri, men ändå hindrar något mig. Det är inte så lätt som det låter.

Har tänkt på det här om framsteg. Har tänkt på hur mycket jag ändå gått framåt den senaste tiden. Tror det är alldeles för enkelt att fastna i att enbart fokusera på det som står still eller inte gått framåt alls.

 

Jo visst, jag får ångest av mat. Fast inte alls i samma grad som förut. Det är inte längre så att jag ligger på mitt rum och bara skakar i ett par timmar efter jag har ätit. Det är inte så längre. Åtminstone inte ofta. Det händer inte varje vecka, inte ens varje månad. Det är inte heller så att pappa bokstavligen måste dra mig ner för trappen varje gång det är mat. Jag kommer själv när de ropar. Jag ligger inte och paniktränar hela nätterna i hopp om att förbränna allt. Jag gör inte det. Om jag tänker på hur min situation såg ut för cirka 10 månader sedan så inser jag vilket jobb jag faktiskt gjort. Jag är en bra bit på vägen till livet. Jag är faktiskt det. Det gäller bara att nu våga ta det där lilla extra steget som gör att jag verkligen är på väg.

 

Spenderade eftermiddagen i Nacka Forum med mina grannar. Mysigt var det, vi gick runt och kollade i lite butiker. Som mellis drack vi alla varsin got smoothie från en smoothie bar. Jag valde en smak som hette Very Berry.

Kvällen har däremot inte varit alls bra... Jobbigt helt enkelt. Har försökt att kväva ångesten som ständigt granger inom mig. Suttit ensam inne i mitt pluggrum hela kvällen. Inte gjort någonting alls. Bara suttit där och lyssnat på när resten av familjen spelat musik i högtalarna via Spotify, kopplat datorn till tvn och kollat klipp på YouTube, och skrattat. Jag ville också vara med. Efter kvällsmålet kom allt över mig ytterligare en gång. Insvept i en filt låg jag i soffan ett bra tag, så länge att jag hann förlora begreppet om tiden åtminstone. Trots att det är lördagskväll har mamma redan stängt in sig på sitt sovrum. Det sista hon sa till mig var att hon inte orkade mer. Jag vet inte vad jag ska göra, men tvivlar på om jag ens förtjänar att existera på den här jorden..?

 

Även idag öser regnet ner utanför, tror det regnat i snart två dygn nu. Måste ändå erkänna att det är lite mysigt, men nu när det knappt varit någon sommar känns det inte helt okej.

 

I går kväll blev det lite panikartat här hemma hos mig. På grund av att vågen visat +0,7kg lite tidigare på dagen avskydde jag min kropp mer än vanligt. Jag åt inte mitt dubbla kvällsmål som jag skulle ha gjort. Jag vet inte varför men så blev det... Eller jo, såklart att jag vet varför. Jag hade redan gått upp så mycket, behövde absolut inte mer mat. Länge satt pappa vid min säng och berättade om allt jag missar i livet. Att allt jag gör bara förstör för mig själv. Någon sekund där blev jag åter lite peppad till att besegra anorexin, fast snabbt som attan släppte det igen. Idag känns ändå allt bättre igen, och jag åt frukosten utan problem!