Så orolig för allting. Ibland känner jag bara för att släppa allt och helt börja om. Det är vid tillfällen som dessa det bara skulle vara att trycka på en knapp så var allt bra igen. För i korta stunder finner jag modet till att förändra, fast lika snabbt försvinner det igen. Min tystnad är bara ytterligare ett sätt att dölja smärtan på. Under hela måltider öppnar jag ibland inte munnen. Min familj ifrågasätter då varför jag inte pratar, men jag har inget vettigt svar. Allt är bara så laddat och hela den här situationen är så konstig på något sätt.