Dag 7 - Meningen bakom mitt bloggnamn
"nuskajagdit.blogg.se"
Mitt bloggnamn står för vart jag är på väg någonstans. Jag är på väg till livet och bloggar därför om min väg dit för att kunna vara ett stöd för andra, men det är också ett sätt för mig att få skriva av mig lite då och då. För det är faktiskt så att nu ska jag dit - till livet, till friheten, till lyckan.
Åker till landet, igen
Idag mår jag tyvärr inget vidare... Har bråkat en del med mamma redan, hon frågade tusen gånger ifall jag verkligen ville bli frisk, hon sa att jag måste börja prata med henne och pappa för att det ska gå. Men jag vill inte prata med dem. Om cirka 5 minuter åker vi till landet igen, vilket betyder ingen bloggning. Fast duktig som jag är har jag fixat några tidsinställda! Kommer hem om precis en vecka igen.
Det är jobbigt att vara på landet med tanke på allt folk som kommer vara där. Hela min familj, min moster och hennes man, mina två kusiner, mormor o morfar, mammas moster och hennes man... etc. Jobbigt vid alla matsituationer att behöva äta så mycket och ofta inför alla. Alla vet om hur jag mår, utom mina kusiner då tror jag, men det känns ändå jobbigt. Sen blir det inga "riktiga" promenader där. Här hemma har jag ju min speciella runda som trygghet, men när saker och ting ändras får jag panik. Har även sett mammas packning, helvete vad jag kommer få äta. Hon har med naturgodis, risifrutti och massor av andra saker som jag ska äta som mellanmål där... Kommer nog tvingas fika ofta också. Ha det bra allesammans! Kramar.
Ge dom ett finger och värm min hand
Hemma från Scä nu. Idag träffade jag min behandlare K ensam, precis som bestämt. Dock var vi tvugna att avbryta mötet tidigare för att jag inte gick att prata med. Allt var kaos i mitt huvud, jag hörde inte ens vad hon sa. Jag förmådde mig inte ens till att möta hennes blick då hon pratade. Som jag trodde var det vägning idag igen, vågen visade 0,5kg uppåt på två veckor vilket känns hemskt.
När jag passerade ut genom dörrarna till Scä steg ångesten allt högre. Fick hjärtklappning och kände mig yr, trots det fortsatte jag att gå en bit. Bara en liten bit längre ner på gatan klarade jag inte av att stå upp längre. Jag bröt ihop intill väggen till Scä:s byggnad. Satt där en liten stund tills en 30-årig tjej kom fram och fråga hur det var. Hon tog mig i handen och reste mig upp. Inte för att hon läser det här, men tack ändå. Jag vill inte vara mig själv längre. Hur kan man vara så svag att man bryter ihop och inte klarar av att stå upp? Orkar inte mer. Jag vill bara försvinna, eller om jag fick vara fin skulle jag kunna tänka mig att leva. Ett litet tag till åtminstone.
Dag 6 - Mina rädslor
Jag är rädd för mycket, alldeles för mycket skulle jag vilja säga. Jag är rädd för förändring, rädd för att inte förändra, rädd för att tappa kontroll, rädd för mig själv, rädd för att sitta fast här förälltid, rädd för att folk inte gillar mig, rädd för... Ja, det finns inget stopp. Mina rädslor tar hela tiden över mitt liv och stoppar mig från att bli en normal tonåring. Om jag kunde skulle jag skaka av mig allt detta och gå vidare, men tyvärr är det inte så lätt. Men man kan önska.
Kvällen
Godmorgon på er allihop! Jag har förvisso varit vaken en stund redan men jag väljer att ändå inleda med just "godmorgon"!
Kvällen igår blev verkligen hur lyckad som helst, så mycket bättre än vad jag hade förväntat mig. Kom hem strax efter 12 på kvällen och var då helt slut. Festen började redan vid 15 igår eftermiddag och då när vi kom drev vi runt lite i hennes hus och så otroligt kul var det att träffa alla igen! Var några andra där som jag aldrig träffat förut, så det var kul och de var hur snälla, trevliga och roliga som helst. Annars så gick vi iväg till en sjö och några hoppade från klipporna ner i vattnet, vi grillade, åt efterrätt, pratade i telefon med de som inte kunde komma i över 40 min, spelade "Maffia" och bara pratde.
Det var meningen att jag skulle ha ätit mitt eftermiddagsmellis hemma hos henne också. Innan vi åkte sa mamma, "Men du kan väl bara ta lite chips, godis eller nötter som mellis när de ställer fram?". Om det ändå var så lätt. Jag kan inte gå och ta en näve godis bara för att mamma har sagt det, det gick inte. Vid middagen var jag vrålhungrig men tog ändå för lite men för mycket enligt Anorexin. Klarade inte av någon sås, tog minsta köttbiten, minsta majskolven och 2 små färskpotatisar fast man ska ha 3 normalstora. Dumt av mig men det gick inte att göra något annat. Tankarna om vad som skulle hända ifall jag råkade äta för mycket blev så starka. Till efterrätt smakade jag en smal strimma kladdkaka, och sen tog jag lite hallon vid sidan. Framsteg ändå tycker jag. Tog ju kladdkaka vilket jag inte ätit på över ett år skulle jag tro, även om biten var så tunn att den nästan gick av när jag skärde. På kvällen var det hur mysigt som helst när alla satt där och spelade Maffia, haha.
Klockan två idag har jag tid på Scä vilket inte alls känns roligt. Vill att vågen ska peka uppåt så jag ser att det faktiskt blir resultat av allt slit, men samtidigt har jag en stark känsla utav att jag vill att siffran ska vara lägre än förra gången. Har ändå inget att säga till mina behandlare idag... Ingenting alls. Vill helst att de ska låta mig gå och be mig att jag nu ska klara mig själv. Det skulle gå åt helvete men vad skönt det skulle ha varit.
Dag 5 - En plats jag skulle vilja besöka
Jag försökte mig på denna igår men allt jag skrev blev bara svammel, därför försöker jag en gång till nu. Jag skriver platser som länder och städer. Jag gjorde inte det igår och då blev det bara kaos och ett för långt inlägg för att ens orka läsa. Därför får ni nöja er med det här!
Jag vill besöka så många platser att jag inte vet vart jag ska börja. Jag vill resa överallt, det finns inga begränsningar. Fast självklart har jag några speciella ställen jag verkligen skulle vilja besöka. Någon gång vill jag sätta mina fötter i Florida, i New York, i Jamaica, och i London. Jag vill resa massor och det finns faktiskt inget ställe jag skulle ha något emot att besöka, ifall vi pratar om länder och städer då såklart. Eller jo... Nord Korea förstås, det är inget som lockar mig speciellt.
Depp, depp och återigen depp
Ska på födelsedagsmiddag ikväll hemma hos en kompis. Jag är livrädd för allt just nu, vilken mat som kommer serveras, ifall det blir efterrätt, hur mycket mat jag ska äta och allt det där... Jag känner mig helt enkelt otaggad. För någon vecka sen tyckte jag att det skulle bli hur kul som helst men desto närmare datumet kommit desto mer har glädjen sjunkit. Sen så ska inte mina två närmsta vänner komma vilket inte gör saken bättr
Dagen har inte börjat alls bra heller. Alla är sura på mig för att jag vägrade mitt dubbla mellanmål på förmiddagen. Kollade på bilderna jag och Fanny tog igår på stranden och blev illamående över min kropp. Jag ska inte klaga ut allting över er men det gör ont att se hur jag ser ut nu.
Mamma och jag har skrikit en del på varandra nu under förmiddagen, och jag har förstört vår familj. Ingen mår bra längre tack vare mig. Duktigt jobbat Tove! Nu ska jag dö lite grann tror jag innan det är dags för lunch.
Bästa dagen
Den här dagen har varit bäst, verkligen!
Idag har jag varit på Årsta Havsbad tillsammans med Fanny och hennes familj! Vi hade det så kul, roligt och mysigt, jag mår så bra med dig Fanny! Vi har ätit lunch-matsäck som bestod utav pastasallad med isbergssallad, tomat, majs, gurka, jordgubbar, skinka och pasta för min del. Sen så har vi badat trots att det var så kallt i vattnet att man nästan fick ont i benen när man simmade, sen så har vi solat, och tagit en massa foton. Fannys lillasyster fick agera fotograf! På eftermiddagen sprang vi ner till kiosken och köpte kulglass, jag valde en kula med jordgubbssmak och en vanilj med choklad och kak-bitar i. Så gott var det! Mådde riktigt bra där på stranden, har inte känt så på väldigt länge! Tror det kallas lycklig. Alltså, riktigt lycklig! Alla bilder nedan är från idag och tagna med Fannys kamera!
Ur min dagbok - 28/7-2012
OBSERVERA ATT DETTA ÄR FRÅN FÖRRA ÅRET, INTE FRÅN IDAG.
Hej... Eller hur man ska uttrycka sig. Som sagt är vi på Gotland nu, åker hem om ett par dagar då vi har varit här i en vecka. Allt kretsar kring mat. Jag är fet och skulle hellre dö än att stoppa något mer i mun mun. I eftermiddags var tvingade de mig att äta vaniljglass hemma hos farmor. Så jävla vidrigt. Okej, det är gott. För gott. Jag skäms och hatar mig själv för att jag gillar den söta, gräddiga smaken. När jag sväljer en sked glass känner jag hur kalorierna fastnar på mina lår direkt. Jag vet inte ifall mamma eller pappa har börjat tro att det är något fel med mig bara för att jag inte vill bli fet. Jag har ju inte sagt det rakt ut till dem, att jag vill gå ner i vikt vill säga. Kanske förstår de ändå...om man ser ut som mig vill man gå ner, jag lovar. Kanske skulle mina föräldrar till och med hjälpa mig att gå ner i vikt om jag skulle fråga. Då skulle de få en smal och fin dotter på köpet. Fast det är inget alternativ, jag ska inte berätta för någon. Mamma har redan sagt ett antal gånger att hon tycker jag blivit "mindre". Inget jag märkt något av men ändå.
Jag vill ut och springa nu. Klarar inte av att sitta här inne i mina kusiners hus och titta på när alla äter av de framdukade chipsen, nötterna och godiset. Jag får panik. Jag vill också ha men jag blir fet av det, och allt jag vill är att bli fin. Jag vill inte vara mig själv, det är allt.
Igår var vi på Tofta som är en strand här hela dagen. Åt ingen lunch, drack bara vatten. Jag åt inte för att jag sa att jag mådde illa. Låg i min solstol och stekte hela dagen medan de andra badade, solade och åt gott. Sen på kvällen gick vi på restaurang, Munken. Jag hade kollat deras hemsida flera gånger och tittat ut en sallad. När vi kom dit gick det inte att få sallad idag på grund av att något var slut. Fick istället ta grillad Oxfilé med potatisterrin och rödvinssås. Till efterrätt beställde jag glass med frukt. Gott var det, men var så mätt att jag nästan dog. Har ångest över den midagen nu. Ångrar att jag lät mig tvingas till efterrätt. Just nu känns det som om jag ska svimma, allt bara snurrar. Jag vill hem igen, då kan jag dra mig undan på ett annat sätt. Här måste man vara social hela dagarna och umgås med släkten. Har lust att bara skrika ut en massa olämpliga saker och tankar som snurrar inom mig. Vet egentligen inte vad jag ville få ut med att skriva här nu, bara få ur mig lite tror jag.
Dag 4 - Hur mitt liv ser ut om ett år
Om exakt ett år så är sommarlovet snart slut igen, och jag ska strax börja gymnasiet. Jag mår bra, lever, är lycklig. På morgonen åt jag en god frukost av det jag ville ha, jag åt det jag var sugen på. Efter det tog jag en springtur. En springtur för att jag tycker om att springa och träna, inte för att förbränna. Ikväll så ska jag ut och grilla med mina vänner nere vid sjön, och bara mysa hela kvällen. Inte en sekund kommer jag ägna åt att undvika mat. Jag kommer äta det jag vill ha med vetenskapen om att jag är fin som jag är, och därför inte behöver förändra mig för att duga. Jag påstår inte att jag kommer älska mig själv, för det är väldigt ovanligt i tonåren, men jag kommer acceptera mig själv. Jag är jag. Serveras det efterrätt på en middag kommer jag äta den för att det är gott. Helt utan att någon tvingar mig eller ångest efter. Jag kommer fika när andra gör utan att försöka slippa undan. Kanske kommer jag till och med ta en bit till av kakan ifall jag känner för det.
Dit jag ville komma med det här inlägget var att om ett år ska jag vara frisk. Då ska jag vara en riktig tonåring och faktiskt leva. Åka utomlands med mina vänner, skratta, fika, bada, äta, men framförallt L.E.V.A. Och jag är helt säker på att jag kommer klara det, för jag vill klara det. Bara man vill så kan man.
Eriksdalsbadet
Dagen har spenderats på Eriksdalsbadet. Jag har solat, badat lite och ätit. Mysigt var det i alla fall, så länge solen var framme åtminstone. Till lunch åt jag sallad medan de andra beställde varsinn hamburgare. Men jag gillar sallad, extra gott på sommaren också! I min sallad var det, kyckling, tomat, gurka, majs, ärtor, paprika i olika färger och sen vanlig isbergssallad. Till det valde jag Rhode Island - dressing. Bara för att mina föräldrar inte tyckde det var "tillräckligt" med en sallad var jag tvungen att äta en macka också som vi hade med oss. Det är den som ligger i bakgrunden och är lite halvt krossad, haha.
På eftermiddagen, precis innan vi skulle åka hem så fikade vi lite. I vanliga fall brukar jag alltid äta mjukglass här på Eriksdal, men inte idag. Kändes allt för jobbigt. Åt glass, men höll mig istället till de vanliga glasarna som finns överallt. En jordgubbs cornetto blev det, favoriten!
Ikväll ska vi grilla, fläskfilé och majskolvar. Till det blir det någon form av potatis, sallad och Tzatziki. Nu är sommaren här tror jag! Hoppas det håller i sig.
Rubrik, typ...
Hela dagarna går jag jämt och ständigt och tittar på klockan. Jag räknar genast ner till nästa måltid när den ena är över. Exempelvis tänker jag "Nu är det bara två timmar kvar till lunch". Desto närmare måltiden jag kommer desto mer panik fylls min kropp med. Jag är medveten om att maten kommer ätas upp, det finns inget annat jag kan göra. Förut när jag tyckte att jag hade ätit för mycket kunde jag ju alltid trösta mig med att jag kunde fasta i morgon, eller skippa lunchen idag och så vidare. När jag tänker på att det faktiskt inte går att göra så längre får jag ännu mer panik. Det är hemskt, men efter varje måltid blir jag ändå lite glad. Då har jag en mindre måltid kvar i livet. Varje dag längtar jag till natten, för då är ytterligare en dag över. Jag får inte tänka så, jag vet. Fast det är oerhört svårt att inte göra det. Nu är jag vaken i alla fall och natten är över. Det har varit en hemsk natt, fick ändå ett par timmars sömn mellan 4-6 vilket var skönt. Annars har jag spenderat natten fylld av ångest. Vid vissa tillfällen då det känts lite bättre har jag kollat på Supersize vs Superskinny. Ett program jag inte längre får kolla på, men det är så oerhört svårt att låta bli. Jag var beroende utav det förut.
Idag är det sommar för typ första gången kanske? Okej, inte första men nästan i alla fall. Är trött som jag vet inte vad, men ska ändå iväg nu. Måste, annars deppar jag sönder. Önskar er en riktigt fin dag, se till att njuta ordentligt utav sommaren nu. Bada, sola, ät en glass eller vad som hör sommaren till för er!
Och jag skäms för att be och jag skäms för att gråta
Efter lunchen som bestod av pasta med köttfärssås cyklade jag och brorsan ner till stranden trots det halvt kalla vädret. Jag badade inte, men det gjorde han. Lite mysigt att umgås med honom ibland. Mamma var iväg en sväng och pappa var på jobbet när vi kom hem, samtidigt som det var dags för mellis. Och han bara "Tove, är det inte mellis nu?". Så söt! Då går det inte att vägra direkt. Han tog en tallrik glass med jordgubbar och jag tog en macka och drack ett glas juice. Dagen idag har varit mysig tycker jag. Inte gjort så mycket men ändå. Imorse var jag, mamma och min lillebror och spelade minigolf, haha. Jag vann inte men det var ändå trevligt.
När jag vaknade imorse ville jag verkligen inte äta frukost. Tankarna från middagen igår som var fruktansvärt jobbig satt fortfarande kvar. Inget kändes bra. Mådde fortfarande lite halvt illa. Ville hellre ligga kvar och aldrig stiga upp än att sätta mig vid frukostbordet. Vet inte om jag berättade det, men bara för att jag inte åt eftermiddags melliset igår la pappa upp en alldeles för stor portion till middag. Jag höll på att dö efter halva, ni skulle sett den.Tillslut satt jag i alla fall vid bordet och åt min frukost, tog ett tag att äta men så är det. Vid mellis var det inte bättre. Var fortfarande proppmätt, men jag åt ändå. När vi sedan kom iväg och spelade lite minigolf kändes det bättre. Inte så mycket fokus på maten. Lunchen gick bra även om det tog tid. Mamma hispade runt och sa "Det är ju helt absurt att det fortfarande kan ta 50minuter för dig att slutföra en portion med pasta och köttfärsås!". Visst, jag håller med.
Kanske har planer för i morgon, men det beror helt på vädret. Men på lördagen har jag ingen aning om vad jag ska hitta på. Vill träffa någon. Sen är det söndag och då ska jag på födelsedagsmiddag hos Emilia! Tror det kommer bli riktigt kul, har saknat alla så mycket!
Dag 3 - Ett brev till mina föräldrar
Hej. Jag tänkte inleda med att be om ursäkt för allt jag förstört. Be om ursäkt för alla elaka saker jag vräkt ur mig, som att jag hatar er, att ni inte förstår ett skit eller att ni förstör mitt liv. Förlåt. Ska också be om ursäkt för att jag inte blev den typ av dotter man stolt kan visa upp inför vänner på middagar och likanande. Förlåt.
Ni gör ett grymt jobb egentligen när jag tänker efter. Om ni inte hade funnits vid min sida hade jag nog inte funnits nu heller. Det är svårt att tänka så men jag måste.
Ni säger hela tiden att ni förstår, att det får ta den tid det tar för mig att bli frisk, att ni aldrig kommer ge er, att ni kommer kämpa för mig tills er egen död, och så vidare. Men... ofta säger ni ju också "Jaha, är det såhär du vill ha det resten av livet, fine" och liknande. Fast ni vet ju också egentligen att det inte är så, jag vill inte ha det såhär. Jag är bara rädd för förändring, det är det ni inte kan förstå. Ni förstår inte den sjuka ångesten inför mat och vikt. Ni förstår inte rädslan för att må bra. Ni förstår inte, tyvärr. Ni vill att jag ska berätta om hur jag känner över allt och så, men jag kan inte. Jag vet inte riktigt hur allt är ens, och om jag nu skulle hitta ord på det skulle ni ändå inte förstå. Så det är ingen idé. Förlåt igen. Jag skulle kunna fylla hur många papper som helst med bara ordet "förlåt", men det skulle ändå inte räcka till. Ett förlåt kan inte rädda allt det jag gjort mot er. Tack ändå, tack för att ni finns.
250712
Folket kom hem lite tidigare än planerat, så det blev frukost ute i solen istället. Mycket bättre än att försöka sig på en macka ensam. Alltså inget fusk vid frukosten.
Idag har jag fixat en foto till mitt ID-kort. Ful som stryk blev jag men sånt är livet. Jag får helt enkelt leva med det och hoppas på att inte allt för många vill se kortet, haha. Jag överlever ska ni se. Har även varit en sväng inne i stan, köpte ett nytt solpuder och en rosa läppenna. Såhär onödiga fast behövliga saker om ni förstår. Kom hem vid strax efter 4 och försökte då läsa lite i min bok. Den tredje och sista delen av Hungerspels-trilogin, Revolt. Gick inget vidare kan jag ju säga. Kunde inte koncentrera mig ett dugg. Hur mycket jag än försökte så svävade tankarna iväg till annat. Nu är pappa lagom sur på mig också... Jag åt inte eftermiddagsmelliset. Det gick bara inte. Jag sa att jag inte kunde, vilket jag i efterhand nu förstår att han tyckte lät dumt. Såklart att jag kan. Alla kan, jag med. Jag är så dålig. Vill bara att allt ska vara bra nu, jag vill inte vara till besvär mer. Jag orkar inte med mig själv längre...
Nu lagar pappa mat förfullt där nere, lax och spaghetti blir det. Jag förstår seriöst inte hur mina föräldrar orkar laga mat hela tiden som jag sitter och petar i tills portionen är slut. Hur kul är det att laga mat till mig egentligen? Tänk vad mycket roligare det måste ha varit i den här familjen när jag sa "Åh, ja! Den här maten älskar jag!", eller "Jag måste ha en portion till, det här är min nya favoritmat!".
Dag 2 - Någon jag skulle vilja vara för en dag och varför
Oj... Den här var svår. Jag har liksom ingen "Oh wow henne vill jag vara!". Såklart att jag gått förbi folk på stan och önskat att jag såg ut som de. Fast jag vet inte om jag skulle vilja vara den personen för det. Alla har sina problem och saker som är jobbiga. Det är inte direkt så att alla som är snygga lever helt lyckligt utan att oroa sig eller ha ångest inför saker... det funkar inte så.Men om vi säger såhär då, bara för att jag inte ska låta så negativ som jag gjorde i det jag skrev nyss! Att om jag en dag fick prova att vara någon annan så skulle jag självklart tacka ja!
-Jag skulle vilja vara min mamma, min pappa och min lillebror. Att jag just väljer dem först är för att jag vill se hur de tycker och tänker om det här med ätstörningen. På så sätt kanske jag skulle kunna ändra mitt beteende på något litet sätt som får de att känna sig tryggare och bättre.
- En kille skulle jag gärna vara för en dag, vilken som helst. Låter kanske lite konstigt, men en kille skulle jag vilja vara bara för att känna hur det känns, haha.
- Annars skulle jag vilja testa på att vara en känd person som är riktigt snygg. Kanske en skådespelerska, modell eller artist. Skulle vara hur kul som helst!
Hon låg på gatan medan rymdskeppen sände meddelanden genom atmosfären
Allt kändes så bra alldeles nyss. Då kände jag mig lite smått stolt över att jag faktiskt klarade blåbärspajen. Allt vänder så fort och det är obeskrivligt läskigt. Jag var inte värd den. Jag förtjänade inte den där biten paj. Den var god, men jag är inte bra nog för att få tycka saker smakar gott.
Ångesten har hunnit ikapp och jag känner hur den sakta men säkert försöker trycka sig in mer. Är rädd för att inte kunna hantera det som händer ifall det blir illa. Jag vill inte. Jag är rädd för mörkret och allt som det för med sig. När det är natt och allt blir mörkt är jag så ensam. Då har jag ingen att prata med när det blir för jobbigt, ingen som kan avleda mina tankar.
Är orolig för i morgon... Min mamma och lillebror ska iväg tidigt på morgonen och pappa jobbar vilket betyder att jag ska vara ensam på morgonen. Vi har inte ens pratat om hur vi ska göra med frukosten. Förväntar alla sig att jag ska gå upp och äta en full frukost nu bara sådär? Helt själv. Tror alla att jag är frisk nu och att jag mår toppen bara för att jag åt pajen utan att gråta och skrika hysteriskt? Är det kanske så det är? Jag klarar inte att gå upp och äta en stor frukost alldeles själv redan, det går inte. Hur mycket jag än skulle vilja så skulle det inte fungera. Tankarna snurrar redan om hur jag ska fuska på bästa sätt. Herregud, jag vill så gärna äta! Att det måste vara så svårt... Jag ska fundera på det. Äta eller inte? Tacksam för lite hjälp så fort som möjligt. En liten kommentar kan faktiskt rädda mig, få mig ur dessa tankar. Tack för att ni läser, ni är fina.
Middag
Är med familjen på middag hos våra grannar just nu. Riktigt trevligt! Till middag serverades det kycklingsallad med blandad sallad, champinjoner, cocktailtomater, bacon, cashewnötter och grillad kyckling. Till det fick vi nybakade surdegsfrallor och en sås till salladen med smak av saffran och tomat. Gott var det i vilket fall! Ska berätta en till sak för er..! Jag åt efterrätt, precis som alla andra. Hembakad blåbärs-paj med vaniljsås. Visserligen slapp jag kvällsmålet. Godare än smoothie och macka var det också. Så värt.
Dag 1 - Ett exempel på personer jag imponeras av
Jag imponeras olika personer. Folk som vågar stå för sin åsikt, folk med bra självkänsla, folk som bryr sig om andra eller folk som är sig själva och går sin egen väg. Jag tycker det är häftigt med människor som vågar vara sig själva. Visst, jag är mig själv, det är inte så. Men alldeles för ofta tvivlar jag på mina egna beslut och låter då mer än gärna någon annan fatta det åt mig. Jag imponeras av mina vänner som fortfarande står vid min sida trots att jag beter mig som om...jag vet inte vad. Alla mina vänner är bäst.
Människor som tappat bort sig själva men sedan funnit sig igen inspirerar mig något enormt. Jag vill också tillhöra den kategorin. Så många som varit "borttappade" länge har hittat den motivation och styrka som krävs för att ta sig tillbaka, och det imponeras jag av.
Blogglista - 20 dagar
Dag 1 - Ett exempel på personer jag imponeras av
Dag 2 - Någon jag skulle vilja vara för en dag och varför
Dag 3 - Ett brev till mina föräldrar
Dag 4 - Hur mitt liv ser ut om 1 år
Dag 5 - En plats jag skulle vilja besöka
Dag 6 - Mina rädslor
Dag 7 - Meningen bakom mitt bloggnamn
Dag 8 - Vad jag vill jobba med när jag blir stor
Dag 9 - En sak jag gillar med mig själv
Dag 10 - Vad som finns i min väska
Dag 11 - Tre bloggar jag dagligen läser
Dag 12 - Mitt största misstag
Dag 13 - Det här får mig att gråta
Dag 14 - Mitt favoritplagg
Dag 15 - Min favorit årstid
Dag 16 - En person jag skulle göra vad som helst för att få träffa nu
Dag 17 - Någon jag skulle vilja byta utseende med och varför
Dag 18 - Dåliga vanor
Dag 19 - Vad jag tycker om mig själv
Dag 20 - Något jag önskar att jag hade
Eskilstunaaaaa
Hello mina vänner! Nu är jag hemma från landet. Eller hemma är jag faktiskt fortfarande inte, är hos mormor och morfar. Men imorgon eftermiddag går mitt tåg hem till Stockholm. Ska bli otroligt skönt att komma hem, komma hem till mitt rum, min säng, mina saker och allt det där... Det var som sagt tänkt att vi skulle åka hem från landet i morgon, men på grund av att det var så tråkigt väder idag åkte vi idag istället. Ska berätta lite om min trip till sommarstugan.
På vägen dit stannade vi vid Venneberga och åt vår lunch-matsäck. Riktigt mysigt och gott var det. Jag åt två stycken typ "wraps" eller vad det heter som mormor hade gjort. Det var i alla fall sallad, majs, paprika, tomat, skinka och chilli-cremé fraiche i ett Tortilla bröd. Där satt vi, åt och kollade på båtar i solskenet.
När vi kom fram så fikade vi. Japp, jag med, precis som alla andra. Åt en och en halv kanelbulle och drack ett glas saft. Måste bara tillägga att jag fikade även dagen efter. Då på en blåbärsmuffin och ett glas saft!
Samma kväll så skulle vi grilla. Grilla korv...
Korv är någonting som varit förbjudet, speciellt med vitt bröd till. Känns så mycket, eller nåt, jag vet inte. Åt två stycken i alla fall. Jag vill våga ta ketchup eller någonting på... det blir så tråkigt att sitta där och tugga på en korv utan någonting på. Varför gör jag ens så? Det är ju inte direkt så at ketchupen kommer göra mig fetare. Nästa gång ska jag våga, åtminstone på en korv. Älskade ju ketchup förut.
Vi har också plockat massor med bär och kantareller. Två liter hallon, två liter jordgubbar (minst), och två liter blåbär. Kantareller vet jag inte hur mycket vi plockade. Fulla korgar varje dag kom morfar hem med. Mycket blev det i alla fall.
Yes. Fiskat har jag också gjort! Så ikväll blir det aborre till middag igen, haha.
SOMMARFLIRT. På vägen hem i bilen blev denna goding mitt mellanmål.
Sommarlandet
Nu åker jag till sommarlandet! Kommer tyvärr inte kunna uppdatera där beroende på att det ine finns något internet, det finns inte någon täckning heller så jag kan inte ens uppdatera via Iphonen... Det är inte bestämt hur länge vi ska vara där, men senast tisdag eftermiddag kommer jag hem.
Sommarstugan har vi på en ö ute i St:Annas skärgård som ligger strax utanför Söderköping. På ön ligger bara vårat hus och en annan familjs. Så mysigt! Bara 100m nedanför huset har vi havet och en brygga, lite längre bort har vi en till brygga där morfars alla båtar ligger. På kvällarna grillar vi antingen uppe vid huset eller på en klippa nere vid vattnet, och så kan man fiska, paddla kanot eller bara njuta och ha det bra. På dagarna åker vi ibland på båtutflykter till andra öar. Då tar man med sig lite fika eller lunch till en annan ö där man solar, badar och äter. Hoppas att vi kan få lite fint väder så att vi kan njuta fullt ut, och göra allt det här som verkligen hör till sommaren. Ha några bra dagar ni mina fina läsare så ses vi snart igen!
Jag och min fina kusin på sommarlandet!
Jag när vi var på en båtutflykt!
190712
Hejsan allihop!
Mår så jävla bra just nu, känner det i hela kroppen på något konstigt sätt. Jag känner att jag kanske kan ta mig ur Anorexin snart. Jag kan klara det, jag vet det! För bara några minuter sen var jag helt nere. Satt på badrums-golvet och oroade mig för allt och ingenting. Just då kände jag inget hopp för livet alls. Men nu, allt bara vände. Fyfan vad skönt! Tack finaste bästa Fanny för att du räddade mig.
Idag har varit en bra dag, bästa på länge! Jag har ätit glass vid poolen hemma hos min moster, solat lite de stunder då solen vågat visa sig... Idag har jag bara varit och det känns bra. Hela dagen gick helt bra fram tills middagen då ångesten vågade visa sig lite. Till middag blev det lax med färskpotatis och någon kall sås gjord på Creme fraiche och Sweet Chilli Sauce. Stekt lax också. Så förbjudet men så gott, kunde inte låta bli att tycka att det var gott. Lax, min favorit fisk egentligen, som nu blivit ångestladdad. Varför?
Som igår började mormor disskutera kvällsmålet med mig direkt efter middagen. SNÄLLA NÅN JAG STÅR INTE UT! Förlåt igen... Låg inne på mitt rum ett tag tills jag hörde att hon började prata med morfar om att vi kanske skulle gå till glasskiosken som ligger precis här ikväll. Visserligen har dem sjukt god glass som de gör själva, men två glassar på en dag?! Det var då jag fick panik och skrev till Fanny som turligt nog lyckades rädda mig. Så faktiskt, vi ska gå dit och äta glass ikväll. Och jag ska äta, för jag kan och jag vill döda anorexin nu. Jag vill, jag vill bli normal igen. Så om tio minuter ska vi gå iväg och köpa Slagsta-glass. Grymt gott, ha en trevlig kväll allihop. Unna er något som ni tycker om, det är ju trots allt sommar. Kan jag, kan ni. Styrkekramar till er!
Bild från idag i poolen, mysigt värre!
Levande eller levande begraven
Som i ett dåligt förhållande. Ja, det är faktiskt så den här sjukdomen fungerar på något sätt.
Du och jag är som i ett dålig förhållande. Varje dag skadar du mig genom att viska att jag inte duger, att jag är värdelös, att jag är ful och alldeles för fet för att ens vara värdig att existera. Så mycket negativa kommentarer jag egentligen gett mig själv har gjort att jag idag inte är hel. Fast du behandlar mig såhär vill jag ändå ha din kärlek. Jag ville att det skulle bli som du lovade. Du och jag föralltid, jag skulle må så bra och hela mitt liv skulle blir perfekt. Men ingenting blev som du lovade, inte alls. Istället förstörde du mitt liv. Ändå vill jag ha din kärlek. Jag har blivit som smått beroende utav en speciell slags ledsamhet och ångest. Den sorten bara du kan skapa. Fast helst av allt vill jag bara att du ska försvinna, jag måste bara inse det själv. Du gjorde så att min familj och mina vänner sakta men säkert fick se mig gräva min egen grav. Som tur är fick jag hjälp innan jag begravdes halvt levande. Du hann aldrig riktigt dit du ville. Ska jag vara ärlig kommer jag aldrig så som ta ett steg emot den där redan grävda graven igen. Aldrig. Jag ska istället bort från dig. Jag ska till livet!
Nu tycker n isäkert att det är låter som om jag lider av Schizofreni. Det kan jag säga direkt att jag inte gör men ändå dras man åt två olika håll hela tiden. Svårt att beskriva för er som själva inte gått genom det. Jag tyckte själv att det lät helt stört innan jag själv blev sjuk faktiskt.
Jag är okej
Ofta känner jag mig hjälplös. Jag vill förändra så mycket saker samtidigt som jag vill hålla kvar allt. Jag vet inte vad som bör förändras och vilket jag borde hålla kvar. Just nu är jag inte den jag önskar att jag vore. Jag vill inte att världen ska se mig som jag är nu, för jag känner inte igen mig själv. När jag förändrat allt. När jag är frisk och mår bra, då ska jag aldrig bli den jag idag är igen.
Just nu för stunden mår jag bra. Det känns bra inom mig. Ibland kan jag vara så ledsen att jag knappt kan stå upp. Ibland håller jag så mycket känslor inom mig att det liksom snurrar. Ibland vill jag bara gråta men drar tillbaka tårarna innan någon ser. En dag ska jag låta alla dessa tårar falla, men inte idag. Jag är inte riktigt redo för att släppa ut allt ännu. Jag ska försöka att bli stolt över den jag är först. Som Lady Gaga sjunger "I'm beautiful in my way cause God makes no misstakes". Kanske måste jag sluta äcklas av min egen spegelbild och inse att jag faktiskt är okej. Jag kanske inte är bäst och perfekt, men behöver man vara det för att duga? Nej. Jag är okej.
En till av alla andra nätter
Har ätit frukost nu. Skulle känts okej men nu när jag vet att det snart är ett mellanmål till som nästan är lika stor som frukosten känns det inte okej. Ursäkta att jag ha hakat upp mig på det här, men jag klarar det inte länge till.
Nu är jag som sagt vaken. Natten har varit ett helvete. Fått 2 och en halv timmes sömn, vet inte vart jag ska ta vägen. Ångesten har hållt mig vaken så gott som hela tiden. Fattar inte vad jag gör för fel. Men det är inte så lätt att somna när ångesten river inuti och alla tankar bara snurrar. Tror inte att mormor eller morfar märkte något av vad jag har hållt på med i natt vilket känns skönt. Det var ingen som påpekade det vid frukosten åtminstone. Jag vill så gärna må bra, men jag är för rädd. Orkar inte med mig själv länge till. Vad gör man när man nått den gränsen? När man verkligen inte står ut med sig själv längre? Sin kropp, personlighet, utseende, handlingar... ja, allt. Vad gör man?
Två stick i armen
Två sprutor rikare beger jag mig nu till Eskilstuna igen! Den kommande veckan kommer jag befinna mig hos mormor och morfar, mina kusiner eller på vårt landställe i St: Annas skärgård strax utanför Söderköping. Vart jag kommer vara beror lite på vädret och vad jag känner för. Just nu regnar det vilket faktiskt känns helt okej, skönt att åka bil när det regnar tycker jag. Mina småkusiner ville gärna att jag skulle följa med dem till Parken Zoo någon dag. Vet inte hur många gånger jag varit där, kan nog inte räkna så långt, men vad gör man inte. Tror det kan bli en mysig dag ändå om vi beslutar oss för att göra det. Kommer försöka hålla igång bloggningen så gott som det går! Men följ mig på Bloglovin så får ni veta när jag uppdaterar. Ha en bra eftermiddag!
Liten utan problem
Här var jag liten och mådde bra. Jag visste inte vad som skulle komma längre fram i livet, om jag nu ens visste vad livet var. Jag skrattade och hade förmodligen inte ett enda problem som bekymrade mig. Jag ville bli tandläkare när jag blev stor, så att jag kunde åka upp och ner i stolen hur många gånger jag ville, haha. Rätt gulligt ändå måste jag säga. Tandläkare är inte riktigt yrket jag drömmer om idag. Jag fattade inte att man skulle behöva oroa sig för saker när man blev äldre, jag visste inte vad ångest var.
Jag vill tillbaka dit, ett liv utan problem. Jag vill vara liten, slippa tänka så mycket. Få sova en hel natt utan att vakna av mardrömmar eller ångest. Det skulle vara så skönt. Två midsommrar har jag nu slösat på anorexin. Under den här sommaren då jag var 2-3 år tänkte jag inte direkt på att försöka äta så lite som möjligt.
Svar till Em
Em om: Mötet avklarat
ursäkta, men hur skulle man kunna ta semester från ätstörningen? från matschemat, ja, men inte från själva sjukdomen. hur tänker de?
Hej! Det är det jag undrar också... Om det nu var så lätt att man bara kunde ta en paus från alla tankar och allt annat som har med en ätstörning att göra skulle det ju inte vara alls svårt. Då hade det ju bara varit att pausa hela tiden så hade man kunnat leva som en frisk person. Inte sant? När till och med dem som jobbar med ätstörningar ber en ta semester från alla tankar känns det konstigt, det går ju inte ens. Som sagt, matschemat funkar ju, men att tänka och leva som en frisk person för en dag fungerar ju inte... Hm.
Mötet avklarat
Hej mina vänner, nu är jag hemma igen.
Mötet på Scä (Stockholms centrum för ätstörningar) gick faktiskt helt okej. Självklart var det inte direkt roligt men samtidigt var det inte alls så jobbigt som det ibland kan vara. Kommer till och med ihåg det mesta hon sa, framsteg haha. Annars brukar jag vara så djupt inne i mina egna tankar att jag inte ens regristerar vad dem säger.
Först så satt vi i väntrummet någon enstaka minut innan vi blev insläppta av H. Där inne pratade vi lite om allt möjligt, om hur alla måltider gått och så vidare. Efter en halvtimma gick jag och H iväg för att väga mig. Första gången jag tog vikt hos Barnteamet, vilket betyder att det var ett nytt läkarrum. Det kändes faktiskt bättre där, inte samma ångest i väggarna. Kan bero på att det kom in lite ljus där till skillnad från läkarrummet hos Mobila. Vikten stod i alla fall still. Inne i samtalsrummet där mamma väntade berättade H om vikten. Mamma såg väldigt bekymrad ut. Direkt efter frågade H mig ifall jag kräktes. Jag stirrade på henne och antar att jag såg ut som ett frågetecken. Då upprepade hon frågan igen, "Ja, alltså kräks du upp maten?". Kvickt svarade jag nej. Jag frågade varför hon undrade och hon svarade för att det nästan var omöjligt att stå still i vikt utav det matschemat jag har nu. Hon tyckte även att vi skulle gå och ta nya prover, kolla så att min kropp var i okej skick nu. Så att jag stod still i vikt inte berodde på någon annan slags sjukdom jag utvecklat på grund av svälten. Jaja. Vi pratade en stund till innan mötet tog slut.
Vi pratade lite om det här med semester. Att jag faktiskt måste våga ha lite semester från ätstörningen. ÅH STÖR MIG SÅ SJUKT MYCKET PÅ NÄR FOLK SÄGER SÅ, DET GÅR JU INTE BARA ATT PAUSA. Förlåt. Jo, men vi kom typ överens om att jag skulle få ha en anorexifri dag. Haha, låter stört men jag gillar ändå idén. Den dagen ska jag få sova ut, sen så går jag upp och äter min frukost tillsammans med resten av familjen. Efter det kanske vi åker iväg någonstans, äter lunch och möjligtvis tar en fika. Men inget matschema, på en hel dag. WOW. Självklart måste jag äta, men inte alla 6 målen, och inte dubbelt. En enda dag under den här sommaren kommer jag få äta normalt, yay. Ha en bra kväll allesammans. Snart ska jag kolla på Wallander och äta mitt kvällsmål.
Till dig
Till alla er som kämpar varje dag för att tillslut komma fram till livet igen:
Som jag förstått är det många andra som oroar sig för samma sak som jag. Vem man blir efter att ätstörningen lämnat. Just nu försöker den lura i dig att du kommer inte vara någon utan den, värdelös kommer du att bli. Fast det är inte hela sanningen. Ingenting av det stämmer egentligen. Man mår inte bättre utav att vara sjuk även fast det känns som det ibland, och ingen tycker om dig mer bara för att du är sjuk. Det finns ingen som vill vara med dig bara för att du jämt och ständigt tänker på att äta så lite som möjligt eller vara så smal som det går. Tror du det så är du helt fel ute. Tänk på att det säkert finns en miljon grejer som är roligare att göra i livet än att sitta hemma och försöka slippa undan så många kalorier som möjligt.
Som det är nu är du instängd och fångad i ett helvete. Lever ett begränsat och inrutat liv. När man blivit frisk kommer man må så in i helvete mycket bättre. Jag vet att du kämpar varje dag och att du säkert ofta mår väldigt dåligt. Om du fuskar med maten och motionerar mer än du får så blir livet faktiskt inte roligare än såhär. Det är sant. Som jag redan sagt många gånger tvivlar jag ofta på om jag vill vara frisk eller sjuk. Men när jag väl får känna på livet ibland längtar jag s mycket till friheten att det bokstavligen gör ont i bröstet. Då vill jag bara dit på en gång och skulle kunna göra vad som helst för att få komma dit.
Jag har ofta dåligt samvete över allt jag förstört för min familj, släkt, vänner och alla jag älskar. Dåligt samvete över att jag alldeles för ofta väljer att lyssna till Anorexin istället för till dem som faktiskt vill mitt bästa. Jämt och ständigt har jag så otroligt fina människor runt om kring mig. Människor jag egentligen inte vill svika fast jag ofta gör det. Tänk på att era föräldrar och alla andra ni känner faktiskt älskar er och vill inget annat än att ni ska må bra. Vill ni göra dem glada finns det bara en utväg, friheten. Och jag vill i alla fall hellre att mina nära och kära mår bra och är lyckliga än att anorexin får ett falskt lyckorus lite då och då. Det vill jag. Vadvill ni?
Glöm inte att du är bra som du är. Du är fin och ingen ska få ändra på dig. Var den du är så kommer andra trivas med dig och du kommer kunna acceptera dig själv tillslut, till och med börja gilla dig själv. Du är bät på att vara dig!!
Jag följer dina gnistor under tunga moln
Imorse vaknade jag upp, glad över att solen sken in på mig. Det har varit regigt så länge nu i Sverige att lite sol gjorde sig gott. Gick ner för att äta frukost och möts då av en hemsk överaskning. Tydligen ska vi till Scä idag. Var helt inställd på att det var i morgon och sen så var det idag istället. Vill inte dit alls. Hemska byggnad, fylld av ångest och annat otrevligt. Vet inte ifall det är vägning idag heller, hoppas inte.
Idag har jag än så länge hunnit med frukost, en kort promenad, mellanmål, lite present-shopping i centrum och så. Snart är det lunch och jag är fortfarande mätt, lalala. Kul. Men jag måste, annars blir jag inte frisk och här vill jag inte stanna föralltid. Det vill inte du heller, eller hur? Kom igen nu! Kämpa på alla fina människor. Ätstörningen förtjänar inte att bo i er, så bevisa det för den idag. Ny dag, nya möjligheter!
Mat + Regn + Fin vän + Mat + Bio = Min dag
Idag har varit en rätt så bra dag faktiskt. Åkte hem till en fin vän jag saknat. Eller åkte och åkte, jag gick. Och speciellt långt var det inte, hon bor rakt över gatan. Så från min uppfart till hennes uppfart är det väl 5 meter skulle jag tro, alltså ingen längre promenad direkt. Hade inte träffat henne på länge ändå, varit åt olika håll så det har liksom inte riktigt blivit av. Vi satt på hennes rum och pratade, tog en promenad i regnet, lagade lunch, åt och sedan åkte vi in till Söder för att se på bio. Cockpit. En otroligt rolig film med en massa bra skådespelare! Rekommenderar den verkligen, skrattade lite här och där.
Till lunch lagade vi köttbullar med snabbmakaroner, standard för oss. Minns för två somrar sen då vi umgicks så gott som varje dag. Vi lagade oftast köttbullar och jag åt tills jag knappt kunde andas mer. Deras familj skrattade glatt åt hur mycket jag åt (positivt), de undrade hur jag fick plats med allt i min lilla kropp. Idag vart det inte riktigt likadant, jag åt inte direkt på samma sätt. Deras familj var inte närvarande men ändå. Åt inte riktigt lika mycket som jag skulle behövt göra hemma och på Scä. Enligt Scä ska man äta 8 köttbullar, vilket jag brukar göra hemma men klarade inte av det idag. Hon åt inte heller 8 så då blev det ännu svårare.
Det här med maten och att äta alla måltider har blivit svårare på sista tiden. Jag äter allt jag ska men det tar emot, och varje tugga gör ont. Speciellt den här nya bestämmelsen om att jag måste äta dubbelt mellanmål på både förmiddagen och eftermiddagen. Efter att först äta en full frukost bestående av en tallrik fil med flingor, två mackor med smör och pålägg och dricka så måste jag äta ett dubbelt mellanmål två timmar senare, alltså en macka med smör och pålägg, en tallrik fil med flingor och frukt och sen dricka. Två frukostar blir det ju nästan som. Skulle inte det ta emot för en frisk människa också?
Dagens middag
Har tyvärr ingen bild, men idag serverades det fläskfilé fylld med mozzarella och basilika. Till det färskpotatisar, en kall yoghurt-sås och en sallad med körsbärstomater, gurka, melon och blandade salladssorter.
För långsamt, för snabbt men aldrig i takt
Jag finner ingen ro. Vandrar omkring i huset utan att göra något. Går in i ett rum och cirkulerar lite innan jag går in i nästa. Jag väntar på nästa måltid, får ångest och sen vandrar jag runt lite till. Jag vill sätta mig ner och läsa en bok, titta på en film eller vad som helst fast jag klarar inte av det just nu. Jag hör röster som hela tiden lovar mig saker, rösterna säger att om jag gömmer mer mat och lyssnar på anorexin kommer allt bli bra igen. Allt kommer lösa sig, jag kommer bli fin, jag kommer bli bra, men framförallt att jag kommer må bra. Men nejnej, jag har ju redan provat det! Det hjälper inte! Om det bara var så enkelt...
Lördag
Fick lite otur igår ändå. Min dator krashade nämligen på kvällen. Ingenting finns kvar i den, verkligen ingenting, den är helt ren. Inget går att göra med den heller. Får antagligen lämna in den någonstans och se ifall dem kan fixa den. Den var ju relativt ny också, inte ens ett år. Bara för att den valde att gå sönder kommer min bloggning suga. Kan bara använda Iphonen, och ni vet själva hur tråkiga inläggen blir då. I alla fall, jag vill inte vakna idag. Känns inget vidare att stiga upp när man har absolut inget på schemat. Jag hatar det. Inte ens en dator har jag att fördriva tiden med idag. Har precis ätit frukost, eller det var nån timma sen. Imorgon hoppas jag att det blir bättre, då ska jag träffa min fina Malin. Kommer nog bli en bra dag! Ha det fint allihopa. Kommentera gärna något som kan få mig på bättre humör! Kramis
I hear the children play, with the guards of the jail
Att kämpa hela vägen till friheten kommer göra ont. Det kommer göra helt otroligt ont. Varje dag tvivlar jag på ifall det verkligen är värt allt det här, värt all ångest, värt all smärta. Jag hoppas att jag en dag kommer kunna titta tillbaka i mina dagböcker och i den här bloggen, kunna se att det faktiskt var värt det. De stunder då jag får känna på livet, då jag är glad och skrattar känns allt så mycket lättare, då vet jag varför jag kämpar. Jag vill bli fri. Jag vill upptäcka världen och leva. Inte leva som jag gör nu och har gjort i över ett år, för det är inget liv. Jag vill leva på riktigt. Jag känner några tjejer som själva varit djupt nere i träsket men lyckats kämpa sig hela vägen upp. Idag fattar dem inte varför de la ner så mycket tid på ingenting. Slösade bort dagar, veckor, månader, år för absolut ingenting. Dem uppmuntarar mig hela tiden att fortsätta den långa vandringen, just för att livet kommer bli så mycket mer. Livet har så mycket mer att bjuda på. Varför ska jag inte lita på dem? De har ju faktiskt själva gått genom samma sak och vet därför vad de snackar om. Så starkt jobbat av alla er som blivit fria och idag lever ett liv utan ätstörningar, helt grymt imponerad utav er! En dag ska jag också tillhöra den gruppen. Gruppen av människor som lyckats ta sig ur skiten.
Nästa år har jag och mina kompisar länge planerat att vi ska åka utomlands tillsammans. Åka till kanske Portugal eller Spanien och vara borta en vecka, en vecka helt själva utan föräldrar. Fatta vilken upplevelse det skulle vara. En resa med kompisarna, massa skratt, god mat och en rad olika erfarenheter att ta med sig vidare. Men tänk ifall jag får stanna hemma och krama om dem andra innan de ger sig av. Tänk om det blir så? Nej, så får det bara inte bli. Jag ska med, jag ska vara som dem. Jag ska leva. Det gäller bara att jag vågar ta det där steget som jag länge pratat om. Jag tror faktiskt att jag är så redo som jag kan bli nu. Så varför inte satsa allt redan nu? Det är definitivt inte för tidigt.
Fredag den 13:e
Idag är det alltså sagt att man ska ha otur. Fast nja, tror inte riktigt på sånt där. Nu är jag hemma i min stad igen, Stockholm. Åker igen om fyra dagar eller något så det är lugnt.
Tog en promenad idag efter frukost, alldeles själv. Brukar inte gå själv beroende på att jag inte får men nu gjorde jag det i alla fall. Jag trodde att jag skulle klara av det hur bra som helst, men riktigt jobbigt blev det faktiskt. Jag gick en liten stund först utan några problem, men nästan direkt började anorexin mana på om att jag skulle börja springa. Kriget startade i mitt huvud, rösterna skrek och det blev tillslut för mycket. Fick hjärtklappning och var tvungen att sätta mig ner, jag ville inte springa, det var anorexin. Där vid diket precis intill vägen satt jag tills jag lugnat ner mig lite och kunde fortsätta min promenad i rask takt.
Stormen sveper berg river murar, efter stiger solen
Känslan av att veta vem jag var och vem jag ville bli kom till mig härom dagen. Allt kändes så mycket lättare då, jag visste vad jag strävade efter och varför jag kämpade. Jag ska försöka hitta tillbaka till det igen. Faktiskt tror jag att det spelar stor roll ifall man vet vad man vill och varför man kämpar.
Många gånger när jag gråtit och haft panik över exempelvis en glass har min pappa frågat mig vad det är som jag är rädd för. Jag har aldrig riktigt kunnat svara på den frågan, för jag vet inte. Rädslan stoppar mig för att våga ta alla steg som tillslut kommer leda till det fria, men jag vet inte vad jag ä rädd för.
- Att bli fet. Ja, det är såklart en stor rädsla men ändå så vet jag att jag inte går upp massor utav en glass nu.
- Att må bra och bli frisk. Den rädslan är större än den innan. Jag är rädd för att må bra, jag är rädd för att inte känna ångest mer...det kan låta hur konstigt som helst, men det är sant.
- Att bli normal. Ja, det är jag enormt rädd för. Att vara normal, att vara precis som alla andra. Vem blir jag då? Ytterligare en i mängden som ingen lägger märke till? En tråkig, vanlig tjej?
Bakpå min cykel höll du mig, som i kramp
Vandrat runt i skogen i ett par alldeles för stora gummistövlar. Jag har tänkt, tänkt på vad jag vill. Faktum är att jag inte kommit fram till något alls... Jag vet inte vad jag vill, ärligt. Det känns för tungt just nu, att ens orka sträva efter livet funkar inte riktigt idag.
Jag måste sluta vara så negativ, det är varken bra för mig eller för er. Det ger mig inget och det glädjer inte ens er (tror jag). I alla fall, jag ska skärpa mig, och det är nu.
I choose to live. Recovery support group.
Jag har blivit medlem i en helt fantastisk grupp på facebook. Den heter "I choose to live. Recovery support group." Gruppen är väldigt bra på så sätt att man kan stötta varandra på vägen till friheten. Alla som vill får vara med, man kan vara sjuk, frisk, bara vilja stötta eller vad som helst. Viktigt att komma ihåg är att det inte är en ProAna sida, utan där uppmuntrar vi till friheten och livet! Om ni vill bli medlemmar är det bara att gå med!
Den här texten är skriven av en tjej som heter Jasmine, grundaren av denna grupp. Eller texten har hon inte skrivit själv, utan den är översatt från videon "THIS ONE IS FOR YOU" som ni säkert har sett. I vilket fall så är den väldigt bra!
"Den här är till dig!
För varje dag du
tog.
För varje kommando jag lydde.
För alla lögnerna.
För
den enda maten du tillät mig.
För ditt konstanta
skrikande.
I min ensamhet.
Offentligt.
I
sömnen!
För att du tog varje milimeter av min
kropp.
Min röst.
Min styrka.
Och så mycket
mer.
För att du gjorde mig till ett tomt skal.
Ett
vasst kantigt skelett.
För att du fick min unga kropp in till
ruiner.
För att du tog det som var
mitt.
DEN HÄR ÄR TILL DIG!
För
att du bjöd in mig till din värld.
JAG HATADE VARJE SEKUND AV
DEN!
För att du tog mitt liv ifrån mig.
JAG TÄNKER
TA TILLBAKA DET!
För vännerna du sa att jag inte
behövde.
JAG SKRATAR ÅT DIG JUST NU!
För att du
tystade min skrik på hjälp, innan dem blivit sagda.
För att du tog
min kvinnlighet och gjorde mig till ett barn igen!
För att du lurade mig
att tro att reglerna var för lycka - satt i ett utseende.
För
viskningarna du framkallade när jag kollade in i din
spegel.
För att du fick mig att tro att jag borde
vara:
Inne på helt fel spår.
Ful.
Sorgsen.
DET
HÄR ÄR FÖR ATT LÅTA DIG FÅ VETA!
För vad det är värt så kan jag
få tillbaka min identitet igen.
FÖR ATT LÅTA DIG FÅ VETA HUR
UNDERBART DET KÄNDES NÄR JAG INSÅG ATT KÄMPARGLÖDEN FANNS I
MIG!
För att låta dig få veta att jag åt idag.
AND I ENJOYED IT!
För att låta dig få veta att varje dag är
en kamp.
MEN JAG KOMMER INTE ATT GE UPP! ALDRIG!
DET
HÄR ÄR FÖR ATT VISA DIG!
Visa att jag inte är den trasiga flickan,
som senast du såg mig.
Faktum är att du skulle ha svårt att känna igen
mig.
För att visa dig att min kropp
förrändras.
ATT VARA HÄLSOSAM ÄR
UNDERBART!
(Happy is the new healhty).
När jag tittar
ner på dig - With my head held high!
Så det här är för att berätta
för dig.
ATT JAG ALDRIG VILL HÖRA DIN RÖST IGEN!
För att
berätta att du inte är välkommen!
Faktum är att du aldrig var
det.
För att berätta för dig och för alla andra!
Att
jag börjar tycka om mig själv.
FRÅN INSIDAN OCH UT!
För att
skrika i ditt ansikte - Att jag vinner!
Det här
ögonblicket är till dig.
FÖR ATT DU SKA HÖRA MIG
SÄGA
ATT DET ENDA FULA MED MIG.
VAR
DU.
JA JUST DET - DU!"
Helvete
Det går inte bra nu, inte alls. Jag vet inte vad som händer. Ångesten river sönder mig inifrån, allt gör så ont.
Svar till anonym
Har en fråga, men först: Vilken fin blogg du har, superfin verkligen! :) Nu till frågan, jag har själv haft/har problem med tankar om vikt och liknande och när det var som värst för ca tre år sedan och jag tillslut hade nått min "målvikt" så blev jag inte glad som jag brukade bli när jag gått ner utan väldigt rädd, rädd för att ha tappat kontrollen och rädd för att ha en väldigt ohälsosam vikt. Denna rädsla försvann dock nästan direkt och ca två dagar senare var jag tvärtom glad att jag vägde så lite. Så jag undrar, har du upplevt detta någon gång? Fortsätt kämpa, ju längre du kommer uppåt desto lättare blir det att fortsätta!
SVAR: Ska börja med att säga tack så mycket!
Jag blev ofta väldigt glad när jag ställde mig på vågen och såg att siffran blivit mindre, ett slags rus jag nästan blev hög på spreds sig genom min kropp. Jag kommer ihåg att när min våg för första gången visade under 45kg blev jag rädd. Jag undrade vad jag höll på med. Bestämde mig då för att börja äta normalt och mycket igen, vräkte då i mig exempelvis frukost och lunch. Sen tog det slut. Fick panik och försökte träna bort allt, för att sedan fortsätta svälta mig. Blev också väldigt rädd när vågen gick under 40kg, och jag såg 3:an för första gången. I alla fall, de dagar jag blev rädd blev det någon slags hets, ändå inte hets men jag "ville" gå upp i vikt, för stunden i alla fall.
Tack, jag ska fortsätta! Det finns inget som heter ge upp egentligen. Kämpa du också, kram!
Jag svarar på era kommentarer i inlägg när det känns som att det är något som rör er alla läsare. Annars svarar jag antingen i svarsfältet under kommentaren eller så kom
Dagens middag
Panerad aborre i gräddsås, kokt färskpotatis, morötter och ärtor.
Fin eftermiddag ändå
Hej igen, jag ber om ursäkt för senast.
Nu känner jag mig mycket bättre, jag mår bra igen om jag ska vara ärlig. Eftermiddagen har spenderats hos mina småkusiner och moster, vi hade det riktigt mysigt. Dessa timmar bjöd på mycket skratt, fina människor, en god mango och ananas smoothie, ett dopp i poolen och även lite sol faktiskt.
När vi kom höll min moster på att baka bullar, riktigt goda såg dem ut men jag tog ändå ingen till fikat. Klarade inte att ta en bulle bara för att det såg gott ut, jag behövde ju inte.
Hoppade i deras nybyggda pool en stund i alla fall. Kallt i luften var det, men när det var 30 grader i poolen kändes det helt okej.
Älskar att vara här, det är som på landet men ändå inte.
Ett tu tre på marken, sitter och väntar modigt på sparken.
En dag ska jag bli frisk. Jag vet att jag kommer komma dit en dag, måste bara bestämma mig på riktigt. Men än så länge är jag inte riktigt redo att lämna ätstörningen. Eller är det just det jag är? Kanske blir man aldrig helt redo? Kanske är det nu jag ska bestämma mig och faktiskt hoppa? Hoppa rakt ut i livet. Jag vet inte. Allt känns så konstigt, har funderat hela morgonen på hur jag skulle kunna beskriva för er hur jag känner. Men det går inte, finns inga ord. Att skriva tom, ledsen och förvirrad beskriver bara en tusendel av allt jag har inom mig.
God morgon förresten! Jag har ångest. Nej förlåt, jag ska inte vara sån nu. Hm... morgonen har varit ganska så jobbig, hoppades bara på att mormor och morfar skulle glömma bort mellanmålet. Var så glad när klockan passerade 11 och de fortfarande inte hade sagt något om det, men rätt som det var kom mormor på det och slängde fram en macka och ett glas mjölk på bordet. Fan. Nejnejnej, vad skriver jag ens! Åh. Jag vill ju bli frisk. Förlåt. Herregud vad ja svamlar. Återkommer när jag mår lite bättre. Så länge får ni nöja er med ett osammanhängande inlägg, och en dålig WebCam bild på det också, kanon.
Jag tog allting för givet, det var något fel på mig
Bilderna är från ganska tidigt i höstas när vi var på Färna Herrgård och firade mammas mosters 70-årsdag. Vi hade precis kommit hem från Barcelona där jag knappt hade ätit alls. Nu började folk kommentera min vikt på allvar. Kommer ihåg att min moster tog tag i mina jeans direkt när vi kom och sa, "Hörru, ska inte dem här sitta tight?". Jag svarade med ett lätt skratt och drog mig sedan undan. Redan här hade anorexin ett väldigt hårt grepp om mig, hade gått ner ca 10kg, alltså bara 5kg kvar tills då jag vägde om minst. Jag frös ständigt, började använda täckjacka tidigt in på hösten då folk fortfarande gick i collagetröjor till skolan, hade alltid tjocka tröjor under också. Mina händer var iskalla men när folk påpekade det svarade jag oftast att jag precis varit på toa och tvättat händerna med kallt vatten.
Dygnet här på Färna var det värsta på länge. Mina föräldrar hade nämligen börjat misstänka mina problem och hade därför stenkoll på mig. För att dem inte skulle tycka att mitt beteende var sjukt försökte jag äta allt som serverades. Åt tre rätters middag, toast till förrätt, kyckling med ris till varmrätt och glass med frukt till efterrätt. Jag ångrade att jag valde barnmenyn när jag såg att de vuxna fick mycket mindre mat... Ångesten var så stark, låste in mig i i det stora badrummet inne i vår svit och satt där länge och bara skakade. Var övertygad om att jag gått upp allt jag tappat och lite till.
Stockholms centrum för ätstörningar
Rubriken, där har jag varit idag. Ett riktigt jobbigt möte som började med vikt, blodtryck och puls. Eftersom att båda mina behandlare från Mobila hade semester fick jag träffa en annan vid namn "C". Han var hur bra som helst, verkligen. Vågen pekade 0,4kg uppåt, vilket var alldeles för lite på 3 veckor enligt behandlarna. Direkt efter började disskusionen om Calshaken. Skulle jag behöva fortsätta med den? Det första han sa var att jag absolut skulle fortsätta, jag visste inte vad jag skulle säga. Han sa att jag skulle fortsätta dricka Calshaken på kvällen, fortsätta äta en extra macka till Calshaken men även att jag skulle dubbla förmiddagsmelliset. Allt blev svart igen. Hörde inte allt han pratade om men kunde uppfatta en del saker, som att min kropp reparerar sig alldeles för långsamt. Helt plötsligt fick jag ur mig ett "Jag tänker inte". Jag vet inte vart det kom ifrån, men det kom. Alla stirrade på mig ett tag, kändes som en evighet fast ögonblicket inte varade i mer än någon sekund. Efter en lång diskussion med en massa tårar från min sida sa C att jag kunde slippa Calshaken ett tag, men att jag måste ta tillbaka den om min kropp inte börjar sätta fart. Maskaran hade redan runnit ner för hela mina kinder, så alldeles svart var jag när det var dags att gå upp till en annan behandlare/psykolog på plan 3 vid namn "H". Hon ska förmodligen bli min nya behandlare på barnteamet.
Där uppe pratade vi om hur mitt liv varit när jag varit liten, hur jag trivts på dagis och så vidare. Förstår inte riktigt grejen med det hela, men alla vill veta det. Faktum är att jag mådde bra när jag var liten, jag hade vänner och trivdes både på dagis och i skolan. Sen följde vi mitt liv år efter år ända tills idag. Låter kanske enkelt, men det var ganska jobbigt när vi började komma upp emot åren då jag började 7:an.
Nu är jag hemma i alla fall, eller hemma är jag faktiskt inte. Är hemma hos min mormor och morfar som bor i Eskilstuna. Tog tåget hit tillsammans med min lillebror vid 3 ungefär. Förlåt för att jag inte har bloggat idag, men har inte haft någon tid. Snart ska vi äta middag också, blir kyckling i currysås. Ha en bra kväll allihop, jag bloggar mer sen!
Släng ner nyckeln min fina, och få mig av den här jävla gatan
Kvällsmålet blev som vanligt jobbigt, men jag lyckades slippa ännu en Calshake. Wiho. Fick fixa allt själv nu på kvällen också, att göra allt själv ger mig en fruktansvärd ångest jag inte kan kontrollera. Kommer inte riktigt ihåg allt som hände om jag ska vara ärlig, men jag vet att jag kastade en skalad kiwi på pappa. Det var inte så uppskattat vilket jag förstår. I morgon klockan 9 på morgonen har jag en tid hos Scä igen. Känns inte sådär roligt att gå dit. Det är vägning också. Hoppas att det har gått bra. Men vad är bra egentligen? Jag vet innerst inne att en viktuppgång är det som är positivt, ändå kan jag inte låta bli att hoppas på en minskning. Samtidigt vet jag ju att en minskning nästan är omöjligt då jag inte fuskat något den senaste tiden. Åh.
Små svar
"Hej Tove! Jag heter Nellie och är 14år. Har läst din blogg ett tag nu och tycker verkligen om den, vissa saker du skriver är verkligen superfina. Själv lider jag också utav en ätstörning, har precis börjat behandling fast inte i Stockholm utan i Falun. Jag sitter bara hemma och väntar på nästa mattid hela tiden, det är så jobbigt! Jag gör ingenting utom det.............. Vad sysselsatte du dig med under den perioden du var hemma från skolan? Och sen undrar jag en sissta sak. Du skrev att du straffar dig själv ibland, hur menar du? Alltså vadå straff? Kramar från Nellie."
Svar: Hej Nellie, tack så mycket för ditt mail! Vad kul att du läser min blogg! Jag förstår verkligen den där rastlösheten. Man orkar inte göra något, man får inte göra något och man kan inte göra något samtidigt som man vill göra något. När jag var som sjukast och var tvungen att stanna hemma från skolan hade jag en otrolig panik i hela kroppen. Mina föräldrar hade stenkoll på mig vad jag än gjorde. Jag försökte läsa böcker, men kunde inte fokusera på texten. Jag försökte se på filmer, men kunde inte hänga med i handlingen. Tillslut började jag pyssla, jag gjorde massa olika saker för att fördriva tiden. En ganska lång period höll jag på och pysslade med Fimo-lera, jag gjorde örhängen, halsband, Iphoneskal och så vidare. Det kan jag faktiskt fortfarande göra ibland när ångesten kommer över mig, väldigt avkopplande och samtidigt inte så krävande. Jag kan visa några bilder på det jag tillverkat nedan.
Lite så ser mina saker ut, har massa mer grejer men har inte fotat allt.
Att jag straffar mig själv, hmm hur ska man förklara. Jag kan börja med och säga att det inte alls är lika allvarligt och mycket nu som förut, men man kan säga som så att jag plågar mig själv på olika sätt när jag varit glad eller känt mig helt okej. Kommer inte berätta vad jag gör eller har gjort på grund av att det kan påverka andra negativt. Tack för ditt mail Nellie, sköt om dig tjejen! Jag tror på dig! Kram.
Att sakna ett helvete
Jag saknar det som jag just nu kämpar mig bort från. Bilderna ovan togs någon gång i höstas under en av mina bakdagar. Jag älskade att baka fettiga och kaloririka saker som jag sedan kunde bjuda andra på, och även kolla när dem åt det. Hemskt egentligen, men det fanns inte en chans att jag skulle stoppa något av det jag bakade i mig. Jag skulle ju bli smal.
Alla dessa dagar då jag vaknade och svimmade så fort jag ställde mig upp, alla dessa dagar då jag frusit så jag skakat, alla dessa dagar fyllda av lögner och träning. Jag saknar det. Jag vet att det är konstigt att förstå för vissa som aldrig drabbats själva, men jag saknar det som var mitt helvete.
Idag på bussen hem från min kompis träffade jag en annan gammal vän. Vi pratade en stund och sedan sa hon att jag blivit så söt igen, att jag hade fått tillbaka mina kinder. Det är en gullig kommentar egentligen som jag borde tagit positivt och uppskattat, men faktum är att den skadade mer än den värmde. Den skadade mer än vad hon någonsin kunde inbilla sig. Självklart sa jag tack och log, men det gjorde så ont inom mig. Jag vill inte ha kinder.
En känsla i magen!
Imorse när jag vaknade och solen trängde sig in i rummet började jag plötsligt längta något enormt. Längta efter livet. Jag fick nästan ont i magen av tanken på hur mycket tid jag slösat bort. Sommaren är här nu, den bästa tiden är här nu. Jag ska göra något bra utav den istället, jag vill må bra nu. Natten har varit riktigt jobbig, fick inte mycket sömn alls. En sväng av ordentlig ångest smög sig in vid strax efter 04. Vet inte vad jag funderade på egentligen, kände bara att livet inte var värt att leva längre. Kände att jag inte klarar av det här så bra som alla förväntar sig. Frukosten intogs ute i solen tillsammans med hela familjen, riktigt mysigt! Idag fixade jag även min frukost själv. Angående smöret på mackorna var jag och mina föräldrar inte helt överens vilket gjorde att jag typ fick panik när jag stod där och behövde kleta på allt mer smör. I alla fall, jag åt två mackor, en med smör o skinka och en med smör o ost. Sedan åt jag en tallrik naturell A-fil med röda vinbär, jordgubbar och AllBran i. Till allt det här drack jag ett glas äppeljuice. Vid 11 idag ska jag hem till Kia, min fina vän. Har saknat henne en väldans massa mycket under semestern! Ha en bra dag hörrni, för det ska jag ha!
Länkbyte - Fanny
Jag slår vad om att nästan alla ni redan läser denna underbara tjejs blogg, men om ni inte redan gör det så tycker jag verkligen att ni borde göra det. Hon fotar väldigt fina bilder med sin systemkamera, skriver om sin vardag och kampen mot Anorexin. En av mina absoluta favoritbloggar, definitivt läsvärd! Fanny är också en av mina allra bästa vänner, vi stöttar varandra varje dag! Superfin tjej som är en helt fantastisk kompis och har en helt grym blogg!
Om du också vill ha ett länkbyte med mig är det bara att kommentera!
Hur ska man göra?
Jag vet inte hur man försöker bli frisk på riktigt. Alltså verkligen försöker. Jag äter allt det som mina föräldrar säger att jag ska äta, ibland kommer tårar, skrik och alldeles för mycket ångest både innan och efter, men jag äter. Fast ingenting annat förutom att äta gör jag ju för att bli frisk. Jag vet att jag borde sätta mig emot alla sjuka tankar och tvång som hela tiden kommer, men det är alldeles för svårt att klara det på egen hand. Innan sommaren fick jag mycket hjälp av min behandlare K vid just dessa punkter. Hon hjälpte mig speciellt med det varje gång jag var på Scä själv, sen så smsade jag henne ibland och hon hjälpte mig att vända hela tanken. Nu är det semester och jag kan inte få den hjälp jag behöver, och kraften att sätta mig emot allt det där själv har jag tyvärr inte. Jag vet inte hur jag ska göra... Jag vill så gärna, men jag kan inte.
Opassande bild till inlägget, men jag hade ingen bra på lager. I alla fall, bilden är tagen i Bangkok på Madame Tussauds. Det är jag och "Queen Elisabeth", haha.
En dag passerat, men snart kommer en ny
Är så trött att ögonen svider, men kan ändå inte sova nu. Det går inte. Alldeles för mycket tankar snurrar i mitt huvud. Efter kvällsmålet blev det jobbigt igen. Kurade ihop mig till en liten boll och begravde huvudet djupt mellan knäna. Tårarna kom och jag kunde inte längre hålla tillbaka. Nu ligger jag i min säng och det är släckt i överallt. Ingen sa ens godnatt till mig ikväll, det har aldrig hänt förut. Fyfan, nu hatar alla mig på riktigt.
Vinbärsplockning och mellis
Tiden går långsamt, alldeles för långsamt. Jag vill att tiden ska passera, men jag vet inte vad jag längtar efter. Ingenting antar jag. Jag vill bara inte må såhär och bara vara här, betydelselös och maktlös. Ungefär halva dagen har passerat just nu, inte ens det när jag tänker efter. Än så länge har jag hunnit med en helvetes-frukost med en massa tårar. En kort promenad med mamma till affären för att handla några saker till lunchen som hon lagar just nu. Sen har jag plockat vinbär från vår buske i trädgården som jag sedan hade i min fil till mellis. Som ni ser på bilden blev förmiddagsmelliset en tallrik naturell A-fil med äpplebitar, melonbitar, skivade svenska jordgubbar, lite röda vinbär och AllBran flingor.
Att våga må bra
Att våga må bra låter kanske som det enklaste som finns för en frisk människa, men för mig och för många andra är det bland det svåraste. Jag vågar inte riktigt känna glädje. Eller jag vågar känna glädje men jag kan inte riktigt erkänna det för mig själv. Jag är inte värd att må bra, jag är inte värd att skratta, jag är inte värd...eller vänta. Varför skulle just JAG inte vara värd allt det där som är så självklart att alla människor är värda? Varför ska jag straffa mig själv på olika sätt för att jag känt glädje under dagen? Det är inte bra, det är inte friskt. Jag måste sluta.
Hemma i ett molnigt Sverige
Hej allihopa (läs ni som är kvar), nu är jag hemma igen efter en bra men ändå rätt så kämpig semester. Fast jag måste ändå erkänna att allt blev betydligt bättre jämt emot vad jag hade föreställt mig. Har ätit massa god frukt och mat, även utmanat mig helt otroligt mycket faktiskt. På ett sätt känns det tråkigt att resan är över men samtidigt känns det väldigt skönt. Nu har jag precis ätit lunch hemma och jobbar på att försöka vända på dygnet just nu. Är ganska trött beroende på att jag knappt sov någonting på planet. Vi lyfte från Bangkok 02.10 på natten thailändsktid, alltså var klockan strax efter 9 på kvällen här i Sverige då. Sen så landade vi 07.17 svensktid på Arlanda imorse. Jag tänkte berätta lite mer om min resa nedanför, även med lite bilder och så.
Måndagen den 18 juni begav vi oss till Arlanda. När den här bilden togs hade vi precis parkerat bilen på Arlandas parkering, och så stod vi och väntade på bussen som skulle ta oss till Terminal 5.
Vi flög som vanligt när vi åker till Thailand med bolaget Thai airways. Till middag serverades det kyckling i grön curry med ris. Det var faktiskt gott för att serveras på ett flygplan. Åt även en liten fralla med smör på och drack äppeljuice till.
När vi landade i Bangkok efter ca 10 timmars flygning fick vi vänta i ca 2 timmar tills vår andra flight till Koh Samui gick. Det gick väldigt fort att flyga dit, bara 1 timma. Man hann knappt lyfta innan det var dags att landa igen kändes det som. Bilderna ovan är tagna på deras urgulliga lilla flygplats. Den har inte ens några väggar, men det är så fint överallt. Faktum är att denna flygplats har blivit utnämnd till världens vackraste flygplats. Har varit här förut men det var ändå lite småkul att komma tillbaka.
- Chaweng beach, Koh Samui
Några kvällar kollade vi på fireshow nere vid stranden. Det är så mysigt och är något som bara måste göras på en semester i Thailand.
Som jag redan berättat så åkte jag vattenskoter en av dagarna vilket var hur kul som helst. Det var första gången för mig men absolut inte den sista!
Spelade strandtennis med min pappa!
Myste på terassen med spotify och kortspel i värmen tillsammans med min familj på kvällarna innan det var dags att gå iväg till restaurangen.
Åt midda på mysiga restauranger på stranden och ibland inne i stan. Efter tog vi antingen en strandpromenad eller en shoppingtur inne i stan, och ibland båda förstås!
Efter Koh Samui åkte vi till Koh Tao. Där solade jag, snorklade både vid en strand som hette Jansom Bay och sen åkte vi på en snorklingtur bara vår familj med en liten båt och en guide till två olika vikar. Mango Bay var finast! Badade även i poolen på hotellet som var hur fin som helst.
På Koh Tao åkte vi till en annan strand en kväll Gick runt och shoppade lite där och åt sedan på en fin restaurang precis vid vattnet.
Under den här semestern har jag kommit närmare min fina lillebror på något sätt. Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara, det är bara så.
Druckit aldeles för goda vattenmelonshakes har jag också gjort. Det är lite såhär jag skulle vilja sammanfatta min semester som var det absolut bästa som kunde hända mig, verkligen. Jag fick ett avbrott från vardagen, ett avbrott från scä, ett avbrott och en paus från allt. Det var så behövligt. Det här med alla utmaningar som kommit över mig under semestern har självklart varit jobbigt men det har ändå funkat. Har bara fått en riktig ångest-attack på nästan 3 veckor, det är bra tycker jag. Min kudde har å andra sidan färgats svart av maskara ganska många kvällar men det spelar ingen roll. Jag försöker att inte fokusera på det, fokuserar istället på det bra. Eller jag försöker... Förlåt för ett långt inlägg. Cred till er som orkade läsa eller i alla fall kolla genom allt, om någon ens gjorde det..? haha. Nu ska jag sova tror jag, eller kolla en film. Bloggar mer sen. Kram.