Blickar ut över stadens alla ljus
Jag vet inte vad som händer, jag är så gott som borta.
För varje dag som går blir tankarna allt starkare och de destruktiva handlingarna blir allt fler. Jag isolerar mig mer och mer i skolan trots att jag egentligen vill umgås.
Här hemma skriker vi på varandra, tallrikar åker i golvet, mjölk spills ut över bordet och havregrynsgröt kastas upp på skåpluckorna. Utanför leker grannens barn och deras skratt fyller mitt huvud i takt med att paniken tar över. Jag hinner inte tänka, jag bara gör.
Ett sista kapitel som jag har förälskat mig i
Idag på mitt läkarsamtal bestämdes det att jag ska börja äta medicin, redan i morgon faktiskt. Jag har alltid sagt tvärt nej, vilket jag även gjorde idag men då sa hon emot. Vi gjorde en liten "deal" där vi kom överens om att jag ska köra en liten testperiod, om jag fortfarande vill sluta efter det ska hon respektera mitt beslut, men hon kunde inte tillåta mig att fortsätta säga nej nu.
Vi gjorde även en liten snabb läkarundersökning. Vikt, puls och blodtryck togs. Vikten stod helt stilla vilket var skönt men det kändes också onödigt. Varken fram eller tillbaka. När vi kom in till pappa igen sa hon "Vikten är densamma som förra gången. Det är ingen panik med vikten längre men den är fortfarande väldigt oroande". Självklart stängde jag av efter halva meningen och bearbetade sen "Det är ingen panik" gång på gång i mitt huvud tills jag tillslut omvandlade det till att jag var fet. Fast det som oroade henne mest var min puls som var betydligt lägre nu än förra gången, samt mina iskalla händer. Lol.
Som en liten flik in här tänkte jag bara berätta att kvällsmålet blev helt spårat. Så positiv jag är idag... Nej, men jag är bara så less på allting.
En fin lördag
Tro det eller ej, men igår hade jag en riktigt fin dag!
Även om morgonen började med bråk vid frukosten som sedan följdes utav ytterligare ett bråk vid lunchen blev det bättre sen. Jag tog pendeln till Älvsjö där jag mötte upp Fanny. Vi hade nämligen planerat att gå på gymnasiemässan. Det fanns väldigt många skolor att välja mellan, men det fanns ännu fler människor som desperat drog tag i en och predikade bra saker om just sin skola, för att sedan ge oss en broschyr med bilder ocg texter för att framhäva skolans positiva saker ytterligare en gång. Känner mig fortfarande splittrad angående gymnasievalet. Vet nästan vad jag vill, men tvivlar på om det är rätt. Inne på mässan sprang vi runt som galningar till alla stylistlinjer för att få någon att fixa våra hår. Tillslut hittade vi det rätta stället men tyvärr hann de bara med mig.
När allting stängde följde Fanny med mig hem. Vi tog pendeln igen och vid stationen väntade mamma med bilen så vi fick skjuts hem. Väl hemma satt vi en stund på mitt rum och roade oss med Instagram innan det var dags att gå ner och laga middag. Vi gjorde tacos fast med kyckling istället för köttfärs. Lovar att det finns ett speciellt namn för det, men just nu får det heta kycklingtacos. Det blir bra. Som vilka normala (Läs:onormala) tonåringar som helst lyssnade vi på High School Musical medan vi lagade maten och medan vi åt den. Kärlek till det alltså. Innan Fanny tog tåget hem kollade vi på film, LOL för att vara exakt.
Hatar själv att läsa sånna här inlägg i andras bloggar och nu gör jag det själv. Skäms. Jaja, hoppas ni överlever. Om ni läst hela vägen hit dödade ni en minut eller två åtminstone. Ha en fortsatt bra helg!
Från krönet av kullen kan jag se min förlorade värld
Hur sjutton kan det vara så jobbigt att bara ligga still i en säng?
Jag gör just nu det många drömmer om hela dagarna, inklusive mig själv. Fast jag drömmer om att kunna slappna av och bara sova. Att ligga still ska vara avslappnande, men det är så galet stressande. Hjärtat slår snabbare för varje sekund som passerar. Ångesten som sitter i väggarna här i mitt rum är så tydlig att jag nästan kan ta på den. Är redan stressad inför morgondagens måltider. Varför ska det vara såhär?
-
Jag vill inte somna, för har ändå ingenting att vakna till i morgon.
Ta min själ, jag vill ändå inte ha den.
Idag, som merparten av alla dagar, har jag varit på Scä. Haft samtal med min läkare men har också varit på avdelningen. Som ni kanske förstått lite halvt är det inte speciellt bra med mig just nu. Skrik yttrar sig så gott som vid varje måltid här hemma. Stämningen är inte på topp och jag kvävs sakta av min egen ångest. För varje dag som går sjunker jag bara längre ner till Anorexin igen, vi går nu hand i hand på den lilla vägen jag för bara några månader kunde kalla för gammal. Fast nu är den verklighet igen. I takt med att vikten har tankarna också blivit starkare, vilket egentligen är ganska logiskt.
På avdelningen pratade vi först med en från personalen en stund, en rätt så lång stund. Sen så tog han med oss på en rundtur. Vi fick se in i ett utav sovrummen, vi fick även se matsalen, köket, tv-rummet och pysselrummet. Jag stötte på en tjej som satt på golvet i tv-rummet. Vi sa inte ett ord till varandra men jag märkte att hennes blick granskade mig från topp till tå. Vad hon tänkte om mig orkar jag inte ens fundera på. Jag försökte gömma mina ben bakom min stora jacka genom att diskret hålla den framför.
Nu står jag i vilket fall i kö till avdelningen. Familjevårdsavdelningen för att vara mer exakt. Om ni undrar hur jag känner har jag inget riktigt svar. Känslan av tomhet fyller min kropp. Jag vill verkligen inte bo po Scä under en period. Aldrig. Men samtidigt måste jag ta emot den hjälpen jag nu ska få även om det kan dröja ett tag eftersom att det är kö.
Mat multifamily
Fick en fråga om hur maten på en multifamily-dag ser ut. Så självklart ska jag svara på den, var själv väldigt orolig innan.
9.00 - Arbetspass
10.30 - Mellanmål
11.00 - Arbetspass
12.30 - Lunch
13.30 - Arbetspass
15.00 - Mellanmål
15.30 - Arbetspass
16.30 - Dagen slut
Vid mellanmålen dukas ett bort fram där det finns lite allt möjligt. Yoghurt, frukt, bröd, knäckebröd, smör, pålägg, mjölk, saft, juice, kaffe, te, risifrutti osv. Tillsammans med en av sina föräldrar bestämmer man vad man ska äta och tillsammans gör man i ordning det. Personligen har jag alltid med mig eget bröd till exempel då jag inte klarar av att äta det bröd som serveras där. Har man näringsdryck/calshake på sitt matschema får man ta med det själv. Så det är inte så att behandlare gör i ordning en varsinn macka åt alla med mängder smör eller något, inte alls. Vid luncherna dukas också maten upp, ungefär som i en skolmatsal. Alla ställer sig på led och läggerpå mat på tallriken. Antingen lägger man upp själv eller så gör ens mamma eller pappa det, det beror helt på vad man kommit överens om med sina egna föräldrar. Till lunch blir det ofta väldigt vanliga rätter så att säga. Jag har fått kycklinggryta med pasta, fiskgratäng, korvstroganoff med ris, laxpudding osv. Hoppas att det här hjälpte dig lite, kram,
Whatever they do, whatever they say
Att sväva runt i intet gör ondare än vad man tror.
Nu är det helg, jag hatar det. Varje gång jag sluter mina ögon hoppas jag innerligt på att det svarta är min verklighet, att jag ändå inte existerar.
Att se alla barn utanför mitt fönster som sakta går hem från skolan ger mig en konstig känsla. En gång var jag en av dem. En av de glada barn som åt en klubba och skrattade (äkta) med sina vänner på vägen hem. Hoppades på att det skulle serveras pizza till middag och tjatade redan på fredagskvällen om amerikanska pannkakor till frukost på antingen lördag eller söndag. Jag vill dra tillbaka bandet, befinna mig där igen. Den känslan var fan så mycket bättre än det här.
Läkarsamtal
Haft läkarsamtal idag. Alla var med, mamma, pappa, min behandlare, min läkare och jag. Jobbigt som vanligt även om vi inte tog någon vikt.
Ämnena som idag stod på agendan var, antidepressiv-medicin, inläggning och blodprover. Min läkare A vill att jag ska börja äta medicin emot min depression. Ät totalt emot det, vill verkligen inte. Är rädd för att förlora den lilla "kontroll" jag har. Har tills på tisdag på mig att fatta ett beslut... Vill ju må bättre, men samtidigt vill jag inte. Till nästa sak. På tisdag nästa vecka, alltså den 20:e november, har jag bedömningssamtal inför den eventuella inläggningen. Trots att vi bråkar så mycket hemma känner jag inte att jag borde få vistas där, är för fet för det egentligen. Alldeles för fet.
Mina blodprover visade tydligen fortfarande en svältpåverkad blodbild vilket tydligen var rätt så oroväckande efter ett helt år med matschema. Min kropp går fortfarande på sparlåga och min hjärna och mitt hjärta har inte full kapacitet. Fast givetvis var proverna betydligt bättre den här gången jämfört med förra. Nu ska jag sova bort all ångest.
Tisdag.
Ytterligare en dag med min fina multigrupp är över och nu är jag helt slut. Skola i morgon men är inte alls pepp. Ligger så jäkla mycket efter just nu, så mycket att jag inte orkar ta tag i någonting. Huvudet är bara mos så kan heller inte fokusera på att få något viktigt gjort.
Dagen idag har varit betydligt bättre än den igår även om lunchen fortfarande var extremt jobbig. Åt ju där på multin och det serverades laxpudding. Lax, potatis, fett, äggstanning, fett, ost, fett och fett. Smakade inte ens gott. Ärligt talat mådde jag mer illa efter laxpuddigen än vad jag gjorde efter hamburgaren. I vilket fall så har vi jobbat med bra saker där idag, sker som givit mig något. Vid förmiddagsmelliset fick vi göra ett rollspel vilket var helt stört konstigt. En av våra föräldrar skulle spela oss och vara sjuka i anorexi, sen skulle vi spela förälder till vår egen mamma/pappa. De skulle bete sig som de upplevde att vi betedde oss och vi skulle agera som vi tyckte att de betedde sig. Även fast det vär väldigt konstigt var det ändå rätt så komiskt.
Bjuder på en suddig WebCam bild jag tog för några minuter sen. Se det som en ursäkt för att jag aldrig orkar använda min kamera längre.
Multifamily - dag 6
Längesen jag åt en hamburgare, men idag gjorde jag det. Har nämligen haft multifamily hela dagen och dagens lunch bestod idag utav hamburgare. När en mamma från gruppen berättade vad vi skulle äta högg det till i min mage. Låste in mig i badrummet en stund, mötte min blick i spegeln och upprepade ordet "hamburgare" gång på gång för mig själv. När jag insåg att det faktiskt var verklighet, att jag snart skulle äta en hamburgare låste jag upp dörren och gick ut. Saken blev inte bättre utav att bröden var gigantiska. Vita stora bröd. Biffarna var alldeles för tjocka och när man skärde i dem bubblade det ut fett. Ärligt, jag ryser nu när jag tänker på det. Åt i vilket fall upp allt även om det tog relativt lång tid, mådde stört illa efteråt.
Annars har dagen varit riktigt jobbig. Absolut den jobbigaste multifamily-dagen någonsin. Varit ännu mer osocial jämfört med i lördags, pratade knappt med de andra tjejerna idag. Bråkat massor vid mellisarna har jag också gjort. Sprang ut, grät och skrek. Orkar inte med mina föräldrar. De gör allting för att jag ska få i mig ännu mer hela tiden vilket jag stör mig något obeskrivligt på. Nu, hemma, har jag precis smällt i mig en stor portion gräddig pasta. Snart väntar dubbelt kvällsmål. Mitt liv känns så meningsfullt (ironi).
Hela livet var ett disco, men hur kunde det bli så svårt?
Under hela festen igår befann sig ångesten tätt intill mig. Var helt osocial. Mina tankar befann sig alldeles för långt borta för att jag skulle kunna vara helt närvarande. Jag skrattade ibland, men oftast var det inte ens i närheten av äkta. Jag verkligen avskyr mig själv för hur jag är som person mot mina vänner. Men som jag sagt förut, jag känner mig bara så fel hela tiden.
Alla bilder som folk fotade under kvällen har jag panik över. Mina runda kinder syns så tydligt att jag mår illa.
Känslan av att mina lår just nu blir större för varje sekund som passerar skrämmer mig ännu mer. Varför kan inte jag bara få vara fin? Jag vill inget annat än det. Om jag nu bara växer och växer får jag väl skylla mig själv. Efter en stor Smoothie och en macka är det antagligen inte så konstigt om ben och mage blir större. Bjuder ändå på en bild från igår. Jag längst till vänster. Hoppas att det är okej för mina vänner aka slynglar att jag lägger upp den, annars är det bara att säga till. Godnatt med er.
Halloween nu?
Halloj! I morgon ska jag på Halloweenfest med ett gäng kompisar. Nu såhär två veckor efter halloween tänker ni nog? Svar, ja. Bättre sent än aldrig brukar man väl säga? Nu på kvällen har jag övat på sminkningen. Jag ska vara docka! Här nedan ser ni resultatet.
Istället för ljud är du stilla tyst
Jag har aldrig sett min pappa gråta så hejdlöst förut. Vid middagen brast det totalt för honom. Hela eftermiddagen hade han stressat allt han kunde så att maten skulle stå på bordet vid 18. Han hade ansträngt sig, för min skull. Han hade lagat kokt potatis, för att det inte skulle bli bråk.
Ändå är det första som kommer ur mig en klagan på att köttbiten är för stor. Det var då det brast. Tårarna kom och han började hulka som vilket barn som helst. Ilskan som först visade sig när jag fällde kommentaren om maten la sig ganska fort. Bara en, eller kanske två handukar åkte in i väggen. Bara fyra slag med näven i bordet. Han slog sig istället ner på sin stol framför sin portion. Med händerna i ansiktet sjönk hans hållning ytterligare medan tårarna fortsatte rinna. Jag började också gråta innan jag beslutade mig för att gå fram och krama om honom. Det var skönt, jag kände att jag fick finnas där för en sekund även om det var jag som orsakat dramat från början. Efter någon minut satt jag på min stol igen och skärde i potatisen och stoppade sedan tugga efter tugga i munnen. Jag skämdes så. Han hade stressat för att få fram maten i tid och hinna hämta lillebror från träningen i tid. Gång på gång sa han förlåt, han bad om ursäkt och sa att det var hans fel. Att han inte får bli så arg. Jag sa direkt emot och la istället skulden på mig själv, något som han vägrade gå med på.
