Jag kan inte berätta hur det känns för någon... Varje gång jag ligger under täcket, på golvet eller inlåst i badrummet och desperat hoppas på att få försvinna och aldrig mer återvända så får jag frågan om hur det känns och vad det är som är jobbigt. Mitt svar blir alltid detsamma, jag vet inte. Fast såklart att jag vet.

 

Efter en rejäl ångestattack med en massa tårar klarar jag nu av att stå upp igen. Hela tiden satt pappa bredvid min säng och höll mig i handen trots min vädjan om att han skulle gå. Varför jag bad han om det vet jag inte, för jag behövde honom just där och då. Han är så fin och det gör ont att se han förstörd. Alldeles nyss tog vi en väldigt kort promenad, bara för att få lite frisk luft och få mig på bättre tankar. Det känns lite bättre nu, men ändå så önskar jag att jag inte fanns. Allt vore så mycket bättre då. Å andra sidan förtjänar jag inte att få försvinna, det skulle vara en för lätt utväg och innebära alldeles för lite lidande för mig.