Kom änglar, kom älvor det börjar bli kallt

Men du vet att du inte är själv va?
Det är tusen människor som bryr sig om dig, utan att du faktiskt vet om det, de finns där för dig och är redo att stötta dig när du vill. Dina föräldrar är förmodligen bara hemskt trötta, inte på dig som du verkar ha intalat dig själv, utan på Anorexin. De vill bara att du ska må bra och är förmodligen bara hemskt oroliga för dig och vet inte vad de ska göra längre, de är också upprivna och rädda för vad Anorexin ska göra.
Du är deras dotter och de älskar dig oavsett även fast det är lite tungt för även dem nu.
Glöm inte att du behövs, kämpa mot Anorexin.
Tänk att du, när du blivit frisk, stolt kan säga till dina nära och kära, kanske de personer här ute som ser upp till dig för din blogg, att du ska kunna säga till dem med ett stort leende på dina rosenröda läppar:
"Jag klarade det."

Det blir inte lätt, men det är möjligt och ta tag i den lilla möjligheten och kämpa, kämpa för ditt liv, för det är det du satsar.