Vet inte vad jag ska uppdatera med. Jag vill så gärna att den här sidan ska vara full med pepp och inspirerande texter, men den är så långt ifrån det som möjligt just nu skulle jag tro.

Jag sitter just nu i min säng med ljusblå påslakan och väntar på min behandlare. Middagen gick nämligen inget vidare. I eftermiddags kom pappa hit till avdelningen, så nu bor han här med mig några dagar istället för mamma. Hur har ni det? Snälla berätta!

Det är tungt att se sin mamma gråta. Det är ännu tyngre att veta att hon gråter för att jag vägrar äta upp. Det tyngsta av allt är att jag är den enda som kan göra något åt saken.

Till lunch här på SCÄ serverades det prinskorvar, potatis, sås och sallad. Satt och stirrade på tallriken, efter 30 minuter byttes maten ut till näringsdrycker och efter ytterligare en kvart lyftes även näringsdryckerna bort. Som kompensation för att jag inte fick i mig någon lunch måste jag äta dubbla mellanmål hela dagen. Så just nu har jag precis ätit två mackor med smör och ost samt druckit ett glas mjölk och ett glas juice.

Bilden visar skylten utanför mitt rum, jag bor på rum 6.

Är fortfarande hemma hos min mormor och morfar tillsammans med min moster och några kusiner. I morgon åker jag tillbaka till avdelningen.

Vi har just varit ute i snön, så mysigt att bara släppa allt och skratta lite. Även om mycket hålls tillbaka lyckades jag ändå ge från mig ett skratt ibland. Middagen tillagas nu i köket, jag ska klara den utan att gnälla på portionens storlek. Vill jag tillräckligt mycket vet jag att jag kan klara det. Vill man, så kan man. Det gäller både dig och mig. Jag tror det handlar om att verkligen stå emot allt för att bli fri från ätstörningar. Man kan inte ge efter någonstans, då funkar det inte. Jag vill verkligen bli utskriven från slutenvården så fort som möjligt och då måste jag kämpa.

Sitter här och myser i soffan tillsammans med mina underbara kusiner och min fina lillebror. Vi spelar Kinect haha.

Dagen har varit väldigt fin i allmänhet. Kollade sista avsnittet av julkalendern i morse, åt risgrynsgröt till lunch, tog en julpromenad med släkten, tog emot besök av tomten och öppnade presenter. Nu efter middagen har vi även varit vid en pulkabacke här i närheten och åkt lite. Maten har varit jobbig och klarade inte av julbord, men fick annan mat.

Tänkte bara ställa en liten fråga till er också. Skulle ni vilja att jag laddar upp lite mer bilder på mina måltider och liknande? Fick nämligen en iPhone 5 i julklapp vilket innebär att jag nu har möjlighet till det. Svara gärna så jag vet hur jag ska göra.

Wiho! Fick åka hem, yeye. Igår fick vi fläskfilé med potatismos, brunsås och sallad till middag på avdelningen. Riktigt jobbig rätt, allting. Men var tvungen att äta. Annars hade jag direkt blivit sondmatad eftersom jag redan ligger så pass mycket back med maten. Då hade jag även blivit av med min julpermission. Hann inte att äta upp innan tiden var ute, men min behandlare gav mig extra tid bara för att jag så gärna ville äta upp och ville åka hem. Så tack för det säger jag bara.

Nu sitter jag i bilen med min familj på väg till mormor och morfar där vi ska fira jul med släkten. Tolv personer blir vi på självaste julafton. Tror det blir bra även om det säkerligen kommer bli riktigt tufft. Lovar att uppdatera om läget. Har även med kameran så kommer ta lite bilder och ladda upp här. Ha det bra så länge!

Hela dagarna står jag i den ljusgula korridoren och tittar ut genom fönstret ner på gatan där folk uppslukade av julstressen rör sig. Utan att dem märker det så iaktar jag person efter person medan klockan sakta rör sig. Jag trycker mig mot elementet för att få värme.

...

Dagarna på avdelningen har än så länge varit så jäkla jobbiga. Jag inbillade mig på något sätt att det inte skulle vara såhär svårt som det är. Variationen av maträtter och matvaror är det som är allra svårast och det är det som gjort att jag vägrat måltider lite då och då.

Eftersom jag i princip inte åt något första dagen och alldeles för lite andra så förberedde de sondmatning för mig. Fick tillslut i mig middag vilket gjorde att jag fick en chans till att bättra mig.

Är det något ni undrar är det bara att kommentera. Eller kommentera ändå vettja, jag blir så galet glad när jag set att någon lämnat ett litet spår. Det kan seriöst göra min dag. Kram.

Idag är det den 13:e december.
Idag är det lucia.
Idag är det exakt ett år sen jag hade mitt första möte på Stockholms centrum för ätstörningar.

Den 13:e december 2011 kommer jag så väl ihåg. Minns hur jag skakade av nervositet när jag för första gången satt i de utslitna fläckiga sätena på buss 4. Det var den här dagen jag för första gången skådade den stora röda tegelbyggnaden. Det var klädd i ett par alldeles för stora grå mjukisbyxor som jag satte min första fot på mattan strax innanför dörren.

Jag levde i en dimma och registrerade knappt någonting i min omgivning. Var inte alls närvarande och kunde inte koppla något, mitt huvud hade helt stängt av sig. Givetvis kommenterade läkarna och behandlarna temperaturen på mina händer direkt, men brydde mig inte det minsta.

Hur sjukt det än låter kan jag inte låta bli att sakna dimman. Tiden passerar allt för fort och jag har fortfarande inte förstått att det var ett helt år sen.

Ett långt möte på scä har idag genomlidits. Med blicken fäst i golvet och intet om vartannat passerade tiden ohyggligt sakta.

Mitt i mötet begav vi oss till läkarrummet för att ta vikt. Tankarna var många och omöjliga att kontrollera. När jag klev upp på vågen och insåg att den visade neråt igen var jag nära på att börja skratta. Ett lyckorus spred sig i hela kroppen, som en paus från alla dystra tankar lyftes jag flera meter upp i luften. Väl tillbaka i samtalsrummet blev jag utfrågad om tjuvträning och andra fusk. Mötte inte hennes blick, skakade istället på huvudet som en oskyldig förnekelse av det hon just påstått. Jag vill bara bli smal.

Är i skolan två timmar på förmiddagen, resten av all tid spenderar jag på mitt rum.

Igår innan jag skulle sova greppade jag min dagbok och läste genom några sidor. Det senaste inlägget skrevs i slutet av sommaren, en riktigt bra dag. Jag skrev att jag mådde bra, att jag skrattat hela dagen och att jag ville bli fri från anorexin på riktigt. Att läsa det gav mig ett slag i magen, jag insåg hur långt fram jag var då. Men vad hände? Ändå fortsätter jag att skrika om att maten är vidrig och att mackorna smakar fett av allt smör.

Det ena bråket som ägde rum idag slutade med att mamma låg på golvet och grät. En vanlig tisdag hemma hos mig. Jag bjuder på en bild på mig från i helgen, smile säger jag bara.

Ni anar inte vad som hände idag.

Eftersom att jag igår förbjöds att ta min promenad var ångesten hög i morse. För att kompensera för promenaden jag aldrig fick gå beslutade jag mig för att gå ett par hållplatser och ta bussen därifrån istället. Men när jag gick upp för backen precis intill vägen såg jag vår bil, med pappa i. Våra blickar möttes snabbt. Paniken spred sig genom min kropp när jag insåg att han sett mig, jag blev så rädd att det kändes som om mina ben skulle vika sig.

Väl hemma stod bilen utanför vilket betydde att båda mina föräldrar var hemma. Jag stod länge och höll i handtaget innan jag beslutade att faktiskt trycka ner det för att gå in, jag visste ju vad som väntade. Frågorna som ställdes avlöste varandra. Jag grät, mina föräldrar var upprörda, vi skrek... Ja, jag tror ni kan föreställa er hur det såg ut.

Jag kan säga såhär, ingen är speciellt glad på mig nu. Vet inte ens om jag får gå till skolan i morgon.

Alla dörrar är låsta. Jag är förbjuden att gå ut på min promenad. 15 minuter. Jag får inte ens gå 15 minuter längre. Det dödar mig ännu mer.

Det är panik. Ångest. Jag vill inte leva mer nu, det är över.