Det var tufft igår. Jag insåg att jag inte har några vänner. Jag har många med ätstörningar, men bara en endaste frisk vän kvar. Jag har hela tiden förnekat det för mig själv. Nu har jag insett, jag är ensam.

Alldeles stilla i sätet sitter jag medan bussen passerar hållplats efter hållplats. Kollar in i området där jag sprang omkring hela förra hösten och tränade under skoltid. Jag kastas tillbaka i tiden och ser mina vita converse plaska runt i snöslasken, det är jobbigt att springa med både väska, hängselbyxor och jacka med regnet piskande mot ansiktet.

Bussen åker vidare och vi åker förbi den väg jag promenerade hem, trots att jag skulle ta bussen. Ser backen pappa såg mig småspringa uppför. Minns de sekunderna så väl, när hans blick mötte min innan han körde vidare i bilen. Ser mig själv öka tempot och säga till mig själv att det som hände inte var på riktigt. Hela världen var grå och jag var så trasig. Kniper ögonen hårt och kommer tillbaka till verkligheten, till den röda sl bussen. Till sätena i blågrönt mönster och till alla människor omkring mig. Alla människor ser ut att ha en mening med att existera, men vad är min? Hon där på tredje raden efter dörren, jag ser hennes mening. Den lilla pojken framför mig, jag vet att han har en plats. Frågan är bara om dem vet om sin plats, eller om dem är lika vilsna som mig. Jag är bara så less på att vara den jag är.

Men vad spelar allt för jävla roll, det kommer aldrig bli bra ändå.

Jag ska försöka sluta sakna så mycket. Så mycket sjukt. Men har inget liv att sakna, allt är så meningslöst bara.

Kvällsmålet blev som vanligt jobbigt, men jag lyckades slippa ännu en Calshake. Wiho. Fick fixa allt själv nu på kvällen också, att göra allt själv ger mig en fruktansvärd ångest jag inte kan kontrollera. Kommer inte riktigt ihåg allt som hände om jag ska vara ärlig, men jag vet att jag kastade en skalad kiwi på pappa. Det var inte så uppskattat vilket jag förstår. I morgon klockan 9 på morgonen har jag en tid hos Scä igen. Känns inte sådär roligt att gå dit. Det är vägning också. Hoppas att det har gått bra. Men vad är bra egentligen? Jag vet innerst inne att en viktuppgång är det som är positivt, ändå kan jag inte låta bli att hoppas på en minskning. Samtidigt vet jag ju att en minskning nästan är omöjligt då jag inte fuskat något den senaste tiden. Åh.

Nu när jag har chansen... Ska jag äta mellis eller inte? Hjälp mig fort!

Något jag fortfarande har en stor skräck för är body lotion, eller feta krämer över huvud taget skulle jag säga. Har inte smörjt in mig med varken ansiktskräm, body lotion eller handkräm på snart ett år skulle jag tro. Har fått för mig att den feta krämen kommer åka in i min hud och sedan lägga sig som ett fettlager på insidan istället. I vintras var mina händer så torra att dem sprack och blödde mellan fingrarna. Ändå envisades jag med att inte använda handkräm. Nu är mina ben helt torra också... Vet inte riktigt hur jag ska göra med tanke på att jag hade planerat att vara barbent under klänningen på skolavslutningen. Det går ju liksom inte att ha såhär torra ben då, men samtidigt vågar jag inte ta en fet kräm över hela mig. Vet dock att jag kommer bli tvungen att smörja in mig i Thailand, både med solkräm och body lotion. Så kanske är det lika bra att öva redan nu..?

I julklapp fick jag en hel present-låda från The Body Shop som innehöll bland annat tvål, scrub och body lotion som doftade jordgubb. Alla produkter har används flitigt utom just body lotion. Om jag ska vara ärlig har jag inte ens öppnat den... Måste våga. Är det någon annan som har eller som har haft samma problem så får ni gärna kommentera eller maila ([email protected]) så slipper jag känna mig ensam om detta konstiga problem. Det är möjligt att jag är ensam om just denna sjuka tanke, men ändå.

Det här är till min lillebror. Min fina, vackra, underbara, perfekta lillebror. Jag älskar dig. Tack för att du finns. Tack för att du ibland kan få mig att skratta när jag befinner mig i de mörkaste tankar. Tack för att du är stark och fortsätter kämpa trots allt jag förstör för dig. Jag vet att du är min lillebror, men du är ändå min förebild. Jag vill vara som dig. Visst, vi bråkar ibland, men det gör väl alla syskon? Tack för att du kikar in i mitt rum och ler eller gör en rolig min de dagar då jag mer än gärna skulle försvinna. Du hjälper mig att hitta kraften till att fortsätta. Tack för att du tar en glass till kvällsmål med mig. Det får mig att känna att man faktiskt kan vara en fin människa trots att man äter glass och godis ibland. Tack fina du.

Förlåt för att jag är en dålig förebild. Förlåt för att jag förstör ditt liv, dina helger, din semester. Förlåt för att jag skriker och gråter när du hör. Förlåt för att jag alldeles för sällan säger hur mycket du faktiskt betyder för mig. Förlåt för att jag aldrig pratar med dig om hur allt ligger till. Förlåt för att jag stal mamma och pappas uppmärksamhet fast du behövde den minst lika mycket. Förlåt för min otillräcklighet. Men glöm aldrig att jag älskar dig min bästaste Adam!

Jag tror att jag försöker bli frisk. Eller gör jag det..? Jag äter maten men vågar inte gå emot alla tvång och andra tankar. Kan man ens bli frisk ifall man inte jobbar på att byta tankesätt? Nu har jag följt matschemat i snart sju månader men mår inte psykiskt bättre alls. Visst, jag har gått upp 10kg och jag orkar mer nu. Det gör jag. Men gång på gång frågar jag mig själv om det verkligen är värt allt slit, allt som händer är ju bara att jag blir mer missnöjd med min kropp. Men hur gör man för att bli frisk? Jag vet inte och det är det som är det jobbigaste. Jag vet inte hur jag tar mig dit.

Jag som mådde så bra idag. Men nu är helvetet tillbaka. Fyfan för det här alltså. Tog 2 timmar att dricka Calshaken idag. Mår illa nu. Nu är allt bara svart igen, ser igen mening med någonting. Mina föräldrar fattar inget, de ger mig inte det stödet jag egentligen behöver just nu. Era fina kommentarer och mail får mig att orka lite till. Allt snurrar omkring i mitt huvud, är faktiskt imponerad av mig själv att jag ens lyckas få ner denna simpla text. Jag har fått nog nu, frisk eller sjuk? Vet inte åt vilket håll jag är beredd att kämpa åt. Så som jag håller på nu fungerar inte i alla fall, jag kommer ingen vart. Varken mer åt det sjuka eller friska. Står och stampar på samma ställe. Ena timmen kämpar jag för att hålla kvar i anorexin och andra timmen gör jag allt för att bli frisk. Jag är för feg helt enkelt. Så dålig.

Familjen spelar musik och myser där nere, själv ligger jag i mitt kolsvarta rum under täcket helt ensam. Jag vill inte vara med dem, jag orkar inte mer. Har ätit choklad och det gick bra, inte mer ångest än ett vanligt mellanmål. Känns okej, jag klarade det ändå.

Jag måste hitta mig själv. Jag måste veta vem jag är innan jag kan gå vidare och bli den jag vill vara. Har bestämt mig nu, men det första steget är att hitta mig själv. För just nu vet jag inte vem jag är, känner inte igen mig själv. Tankarna och allt, det är inte jag. Det är inte såhär jag vill att mitt liv ska vara. Men vad vill jag? Det vet jag inte ens, men det är det jag ska lista ut.

Jag är så rädd, rädd för allt och ingenting. Kvällen har varit hemsk, värsta kvällen på länge. Haft panik. Efter middagen fick jag sådär ont i magen, nästan kramper. Inte haft det på väldigt länge... Då gick jag upp på mitt rum, låg där ända tills det blev dags för kvällsmål. Då brast allt. Mamma kom in och sa att Calshaken och mackan var färdiga och att jag skulle komma ut. Började gråta. Grät och panikade i ca 20min innan pappa kom in och bokstavligen drog upp mig ur sängen. Tårarna forsade ner och sminket rann längs mina kinder. Sen kom ångesten. Skakade, grät, sparkades, slogs, dunkade huvudet i väggen, rev i panik på väggarna och skrek lite till. Kallade mamma för idiot.

Mina föräldrar förstår verkligen inte det här med ångest. Och jag har så svårt för att säga att jag har just ångest. Nu har pappa precis varit här inne i mitt rum och pratat med mig. Vet ni vad han sa? "Har du några fler cirkuskonster du vill visa upp innan du går och lägger dig?". Alltså seriöst. Cirkuskonster..? Han menade min ångest-attack då jag typ hoppade upp och ner i sängen liggandes i fosterställning. Han ville inte heller tro på mig när jag sa att jag inte kan kontrollera mig själv när det blir sådär. Åh, herre. Vill inte prata med mina föräldrar, funderar seriöst på att rymma istället. Rymma från verkligheten ett tag. Fast jag vet att det inte fungerar. Allt är bara svart nu. Är så jävla rädd för att det är natt nu också. Längtar inte ens tills det blir morgon. Dör hellre än att leva det här livet. Jag måste bli glad, jag måste.

Nu är allt svart igen. Jag mår speciellt dåligt över min kropp. Kan man ens bli frisk? Ja, såklart man kan. Men vill jag ens bli frisk? Ja, såklart jag vill. Jag måste våga, våga släppa taget. Det är svårare än vad det låter som. Orkar inte mer nu. Måste ta tag i mig själv innan allt brister. Vill må bra samtidigt som jag är livrädd för att må bra. Åh. Måste försöka gå vidare nu även fast jag inte trivs ett dugg med mig själv, min kropp och den jag är. Men jag ska acceptera det, jag måste.

Det är jobbigt... Jag tänker för mycket. Allt tänkande omvandlas sedan till ångest, och jag får panik. Jag känner mig så misslyckad. Jag klarar ingenting längre. Att jag inte är tillräckligt bra är orden som gång på gång ekar genom mitt huvud.

Bara för att jag inte gillar mig själv kan jag inte tro på när folk säger att de faktiskt gillar mig och vill vara med mig. Det går liksom inte ihop. Varför skulle någon vilja spendera lite av sin tid tillsammans med mig? Åh, jag är bara i vägen för allt och alla. Varför finns jag ens..? Men hur kul är det att umgås med någon som avskyr sig själv egentligen? Jag tycker mycket mer om att vara tillsammans med människor som ärligt kan säga "Fyfan vad jag ser bra ut idag!", eller "Åh vad jag bara älskar mitt hår!". Så coolt med människor som vågar säga så, vara ärliga. Stör mig dock mycket på folk som säger "Vad ful jag är idag.." och så vidare fast dem egentligen tycker tvärtom. Alltså säger dem så bara för att få uppmärksamhet.

Kom ihåg: Ingen kommer älska dig ifall du inte älskar dig själv!

Berättade för mamma om bloggen precis. Jag kan inte direkt säga att hon lät nöjd. Sådär som en vanlig överbeskyddande mamma sa hon en massa saker om att allt jag skriver nu kommer ligga på internet för alltid och komma att påverka mig om kanske 10 år. Får se hur jag gör.... Blir lite rädd när hon säger sådär. För det är ju sant, jag har ingen aning om vilka som läser det här egentligen. Jag skriver anonymt, och vill absolut inte att det ska komma ut i skolan eller så om min blogg. Splittrad. Vill blogga men blev ganska rädd nu ändå.

Jag har funderat lite på vad ni helst skulle vilja läsa om. Vill ni ha frågestund, se mer bilder på maten jag äter, mer pepping och motivation till friheten, inlägg med djupa tankar..? Skulle bli hur glad som helst om ni skulle kunna kommentera vad ni är sugna på. Det skulle bli mycket lättare för mig och även roligare för er att läsa! Kommentera nu så vet jag vad jag ska skriva om senare idag!

Jag fryser. Mitt fönster står öppet och kylan strömmar in. På något sätt känns det skönt att känna kylan ändå, som ett tecken på att jag faktiskt lever. Tanken att stänga fönstret har slagit mig flera gånger, men nej.
Mitt rum ligger på övervåningen i vårt hus. Om jag hade bott där nere hade jag förmodligen inte legat här nu. Jag hade nog varit ute på gatorna, vandrat i mörkret och bländats av gatlyktornas starka sken. När morgonen börjat närma sig hade jag nog gått in och lagt mig igen. Men nu finns ingen möjlighet för mig att smita ut. Mamma sover utanför min dörr så att jag inte ska smygträna och pappa sover där nere så att jag inte ska lyckas smita ut. Övervakad.

Nätterna är alldeles för långa enligt mig. Vet inte hur länge till jag står ut. Det vet ingen, det enda jag vet är att jag ska stå ut så länge jag bara orkar. Men vad händer när man inte orkar mer?

Jag vet inte vad jag vill, ärligt. Innerst inne vill jag förmodligen bli frisk, men just nu har jag ingen större längtan. Det hemska är att jag hela tiden planerar hur jag ska kunna gå ner i vikt igen efter det här... Alla mina tankar kretsar runt sjuka saker. Samtidigt vill jag inte göra någon besviken. Alla ni som funnits där och stöttat mig de dagar jag varit nära slutet, jag är oerhört tacksam för det. Därför kan jag inte göra såhär mot mina nära igen. Problemet är bara att jag inte står ut med mig själv nu. Jag är vidrig.

Just nu går allt för fort. Tiden rinner ur mina händer men jag har ingen chans att stoppa det. Hela den senaste veckan har varit ett helvete med undantag för några timmar. När är det min tur att må bra? Kanske är det bara att bestämma sig för att må bra så kanske man gör det. Fast jag är rädd för att må bra, rädd för känslan av lycka. Har inte känt riktig lycka på länge, då menar jag inte något av Anorexins falska lyckorus. För det är inte riktig lycka.

Ångesten på kvällarna och nätterna är värst, för under dagarna klarar jag att sysselsätta mig med annat relativt bra. Det är när mörkret faller som tankarna slukar mig. Systematiskt går jag genom allt jag ätit under dagen, samma panik sprider sig genom kroppen varje gång. Natten igår var hemsk. Hade fruktansvärt mycket ångest, så mycket jag inte haft på länge. Skakade, kallsvettades, hade hjärtklappning och så vidare... Märkte imorse att jag även rivit mig själv över stora delar av magen. De halvblodiga såren sved, plåstrade om mig själv och låtsades som inget.

På tal om en helt annan sak... Är det någon som typ är intresserad av hur mitt matschema ser ut eller så? Om det är något ni undrar eller något ni vill att jag ska blogga om är det bara att kommentera. Tveka inte! Annars kan ni maila mig på "[email protected]" om ni undrar vem jag är eller något helt annat. Sov gott!

Klockan har precis passerat tolv. Har legat här i min varma säng i ungefär två timmar nu, kan inte somna. Men det värsta är att jag vet att jag kommer ligga här med öppna ögon ett bra tag till. Sov cirka tre timmar förra natten. Jag är helt obeskrivligt trött, ändå kan jag inte somna. Någon som känner igen sig? Tänka att få sova som en bebis. Utan ångest, utan att vakna flera gånger om natten med hjärtklappning, utan mardrömmar, utan... Ja, bara vara.

Min hjärna går på högvarv. Alla tankar snurrar runt. Jag är så rädd, men rädd för vad? Antagligen allt. Jag är rädd för att tänka framåt samtidigt som jag är livrädd för att fastna här. Så rädd för det friska... Vad kommer hända då? Hur kommer jag må? Hur kommer jag leva? Alla dessa frågor som ingen egentligen kan besvara. Jag vet att jag har alla möjligheter till att skaffa mig ett bra och lyckligt liv, så varje dag frågar jag mig själv varför jag väljer att slösa bort min tid på det här. Jag blir knappast lycklig av det i vilket fall. Fast det är så tryggt, med anorexin vet jag vem jag är och jag vet vart jag står. Utan den är jag ingen. Alla dessa viskningar anorexin ger mig har blivit som en trygghet. Dessa röster är det enda som kan få mig att lyssna och stänga av allt annat.

I morgon är det en jobbig dag, kanske är det därför så många tankar snurrar inom mig. Ska nog dra mig till skolan en liten stund i morgon ändå, kanske deltar på lektionen i matematik mellan 9.00-10.00. Klockan 11 ska jag vara på SCÄ. Det är vägning i morgon också. Har redan panik för det, jag vill verkligen inte. Har följt matschemat helt under denna vecka, plus att jag druckit min calshake som jag ska ha utöver schemat varje dag.

Nu ska jag verkligen försöka sova igen. Det är inte hälsosamt att sova 3 timmar varje natt... Kram till er alla så hörs vi mer i morgon efter mitt möte på SCÄ. Hoppas ni sover och mår bättre än mig.