Imorgon börjar skolan. 09.00 har vi samling med klassen, det är då det börjar och ingen återvändo finns. Ätstörningen är en trygghet när man inte orkar ta itu med det som egentligen är jobbigt. En trygghet som alltid finns där. Att börja skolan igen ger mig blandade känslor. Självklart ska det blir kul och mysigt att träffa alla igen, komma igång med vardagen och allt det där. Så skönt att åtminstone komma iväg en liten stund på förmiddagen, det gör att resten av dagen liksom flyter på lite fortare.

 

Tror att jag kommer få börja med halvdagar. Äta lunch hemma, för ingen litar på mig. Fast det är inget dem borde göra, för jag litar inte på mig själv heller. Men bara tanken på att behöva gå hem vid 12 varje dag ytterligare en termin gör mig illamående. Jag vill vara som alla andra. Å andra sidan lockar det inte alls att sitta i skolans kala matsal och äta mer än vad alla andra gör, mer än vad som är normalt. Även fast det finns en del trevliga minnen från matsalen, som när vi stoppade flingor i elutagen, åt äckliga kryddblandningar eller slog rekord i köttbulleätande så är det hemska övervägande. Skulle inte klara av pressen det skulle innebära. Alla vill att jag ska visa att jag kan och vill, samtidigt som jag själv är förvirrad och inte vet vad jag vill. Folk förväntar sig helt enkelt att jag ska göra det rätta, trots att det är oerhört svårt och innebär en hel del ångest. Jag inbillar mig att alla andra elever i matsalen kommer titta på min tallrik och hånskratta innombords. Alla kommer tycka att jag är vidrig som äter så mycket.

 

Plugga då. Göra skolarbetet klart i tid, inte överarbeta men samtidigt inte göra för lite, orka ta tag i saker, kunna fästa koncentrationen på rätt saker... Det kommer bli tufft. Jag är medveten om det, och det är det som skrämmer mig. Jag måste plugga och jag måste få saker gjort. Jag går i årskurs nio nu, alltså funkar det inte att slösa bort ytterligare ett år. Jag måste jobba tillbaka mina betyg. Pressen jag kommer ställa på mig själv är enorm, alla tårar jag kommer fälla över att skolarbetet jag gjort är så dåligt skulle kunna fylla hela medelhavet. Men jag måste, kan inte fly från allt längre, kan inte stänga ute verkligheten mer.