Alla människor som idag tagit ett steg och just nu andas kan man ju kalla för levande. Eller? Kanske finns det en tjej som just nu sitter i sitt mörka rum, helt ensam och önskar att döden var nära. Kanske har hon så ont inombords att hon tvekar på om livet är värt att leva. Hon har inte gått utanför dörren på flera veckor men hon andas, alltså lever hon. Kanske sitter det en kille fylld av ångest vid köksbordet hemma hos sig och just nu blir i tvingad sin middag som tagit snart två timmar. Paniken som finns i hans kropp kan han inte förklara, han vill ju vara fin och perfekt och därför kan han ju inte äta. Hans familj förstår inte, men han kan inte heller förklara. Men han andas, alltså lever han. Kanske springer det just nu runt en kvinna inne i Stockholms stad i hopp om att förbränna den lilla äppelbiten hon åt till middag. Allt snurrar inuti henne samtidigt som hon är livrädd för att stanna, livrädd för sig själv, livrädd för att gå upp i vikt och livrädd för mat. Men hon andas, alltså lever hon.

 

Det är stor skillnad på att leva och att existera. Människorna jag beskrivit ovanför lever inte, de existerar. De andas, tar flera steg om dagen och de sover men inte lever dem. Eller vad tycker ni? Ett riktigt liv kan ändå inte se ut så. Om man lever mår man bra, man kan njuta av saker, och våga visa känslor.