Saknar allting så mycket. Allting som då var på riktigt känns på låtsas nu. Det gjorde ont att se friidrottsbanan där jag brukade springa och vara lycklig. Det var där jag mådde bra. Om jag hade sett några från min gamla friidrottsklubb, Österhaninge IF, hade jag nog inte orkat. Tror allt hade brustit, var till och med nära på att börja gråta nu trots att jag inte ens såg Sara eller någon av min fördetta tränare. Tiden i Österhaninge var så underbar. När jag tänker efter på hur kul vi hade vill jag återuppleva allt det igen. Att jag bytte till Hammarby innan jag slutade är heller inget jag ångrar, för där träffade jag ytterligare en massa fina människor. Men ändå... Torvalla, Österhaninge, vänner, skratt, träning, tävling, ingenting kan ersätta den platsen i mig. Alla där betydde allt, tror att jag började må ännus sämre när jag lämnade även fast det redan hade startat då.

 

Joggingturen som blev en springtur var åtminstone skön. Min pappa följde också med och sprang. Höll ryggen på pappa ett tag då min lillebror och mamma joggade allt för sakta för att jag skulle stå ut. Sen fick pappa ont i ena knät igen och var tvungen att stanna vilket betydde att jag var tvungen att fortsätta ensam. Tankarna och paniken spred sig i min kropp, ensam med tvång om att hela tiden springa fortare. Jag sprang och sprang, ganska fort gick det också. Ingen joggning i alla fall. Tryckte på i alla backar. Stannade inte någon gång trots att jag var slut. Fast det berodde inte enbart på Anorexin. Jag har ett huvud för löpning tack vare mina år i friidrotten, jag ger inte upp bara för att det blir jobbigt, utan jag fortsätter tills jag är framme. Nu är vi hemma igen och har precis ätit lunch. Lammfärsspett, klyftpotatis, tzatsiki, sallad och mjölk att dricka!