Lycka till och ta hand om varandra
Det känns bra nu. Har varit på bio med världens bästa. Vi såg "Lycka till och ta hand om varandra". En väldigt fin film.
Innan bion hade jag möte på Scä. Ett ovanligt lättsamt möte måste jag erkänna, kanske för jag visste att jag skulle göra något kul efter. Inte bara gå hem och gräva ner mig i mina egna tankar alltså.
Däremot började dagen inte så bra. Bråk vid lunchen, som vanligt. Fast idag var portionen för stor på riktigt. Ris på över halva tallriken, seriöst. Mamma blev sur och stämningen sjönk till botten igen.
Vill avsluta med å säga att jag mår bra just nu!
Jag "lyckades"
Redan innan kvällsmålet gick mina tankar på högvarv. För varje sekund som passerade steg ångesten ytterligare. Tankarna kretsade kring hur jag skulle lyckas övertala mormor till att slippa äta dubbelt kvällsmål. Jag lyckades, eller "lyckades" kanske jag ska säga.
Om jag ska vara ärlig vet jag inte riktigt hur det gick till, betydligt lättare än hemma i vilket fall. Hon hade gjort i ordning både en macka och en Smoothie, men jag vägrade att äta mackan. Hemma hade en vägran inte lett någonstans, då hade jag släpats tillbaka till matbordet. Jag hade behövt sitta kvar vid bordet till mackan var slut, det hade inte spelat någon roll hur lång tid det tog.
Nu sitter jag här i soffan. Mackan ligger på diskbänken på övervåningen, antar att jag får den till frukosten istället om den inte hamnar i papperskorgen snart.
Halloween, igen
Nu är det Halloween igen. Att spöka ut sig eller andra till diverse olika saker är bland det bästa som finns. Precis innan middagen kom mina kunsiner på att de absolut ville gå "bus-eller-godis" just då. Fick sminka allihop lite snabbt. Måste erkänna att vi hade det betydligt trevligare idag jämfört med förra året då vi gjorde samma sak. Då var jag så sur, jag var irriterad på allt och alla. Jag skrek åt min lillebror för att han var i vägen. När den minsta tjejen inte klarade av att sluta skratta när jag sminkade henne för att det kittlade så blev jag irriterad. Ingenting var bra. Att jag betedde mig så var förvisso inte så konstigt, allt jag hade ätit under dagen var två skedar havregrynsgröt. Planer på att äta mer hade jag inte heller.
Nu däremot, när jag har ätit, kunde jag skratta med henne när hon inte kunde hejda sitt skratt. Jag var inte sur på min lillebror en endaste gång. Jag målade alla och sen följde jag med ut i kylan och väntade utanför tomterna när de plingade på alla hus. Nu har jag ätit middag också, precis som alla andra. Bättre att orka skratta, jag lovar er.
Keso-mellis
Till mellis nu på eftermiddagen åt jag keso med en massa blåbär och hallon. Sen drack jag körsbärssaft! Tror det är ett fullt mellis, men lite osäker.
Eskilstuna
Jag befinner mig i Eskilstuna, hemma hos min mormor och morfar. Dagen har varit helt okej. I morse tog jag och min lillebror tåget från Stockholm hit. Lagom till lunch var vi framme.
På eftermiddagen har vi varit på musikal med mormor, morfar, moster och kusiner. Det var Grease vi såg. Allt gick bra och jag hade trevligt fram tills mitten av andra akten ungefär då jag började tänka på hur mycket jag hade suttit under dagen. Tankarna malde, tillslut blev ångesten för hög så jag blev tvungen att ursäkta mig för att gå på "toa". Nu på kvällen har alla ätit middag här. Jag åt efterrätt också, vaniljglass med bär. Kan det bli godare? Visserligen har jag ångest över det nu i kombination med att jag suttit still hela dagen.
Espresso House
Eftersom att vi hade halvstudiedag i skolan idag så åkte jag och några kompisar till Espresso House i centrum direkt efter att vi slutat. De andra fikade på varm choklad, chailatte, islatte, cheesecake, kladdkaka och så vidare. Jag lunch där istället beroende på att jag inte åt något i skolan. Blev en grymt god smörgås med kalkon, färskost, tomat och blandad sallad. Så gott!
Jag har haft en rolig eftermiddag i vilket fall och nu är jag på bussen hem. Höstlov mina vänner!
Mellanmål
Åt mellanmål på Scä idag. Det absolut hemskaste jag gjort på länge. Fyfan säger jag bara. Fick en stor vit fralla med alldeles för mycket smör och en tjock skiva ost. Till det ungefär 3 deciliter juice att dricka.
Cred till er som bor där och överlever. Aldrig att jag äter i den byggnaden igen.
Bara jag lyssnar blir allt bra
Eftermiddagen har bestått utav musikhistoria, musikhistoria och ja, musikhistoria. Roligare kan man väl ha.
De gånger jag tagit en paus från pluggandet har jag ställt mig framför spegeln och granskat min kropp. Lår som går ihop, feta armar, inga ben som syns.Jag mår illa över att se mig själv. Förstår inte hur jag kunde låta mig själv bli såhär stor igen.Säker på att jag gått upp massor sen bara i måndags då jag vägde mig sist. Ana sitter hela tiden på min axel, hon är med på varje steg jag tar och uppmuntrar till allt som kan få mig att bränna några ynka kalorier extra. Hon viskar att det ska bli vi igen, att i vinter. Då. Då kommer jag vara hennes. Vid det tillfället kommer både jag och alla andra redan ha insett att jag är inte bra nog i vilket fall.
När jag är ensam med mina tankar känns allt så självklart. Det är givet att jag hela tiden gör rätt, att tankarna jag får är de som stämmer med verkligheten. Vid alla tillfällen ser jag bara det positiva med att undvika så mycket mat som möjligt. Jag ser vad som blir bra, ingenting negativt. Scenarion om hur bra allting kommer vara ifall jag gör som anorexin säger spelas upp.
En sämre människa än jag är nu kan jag åtminstoe inte bli. Värdelösare och meningslösare kan man inte bli.
ONE DAY I'LL BE MYSELF
Jag tycker inte att det här är kul.
Jag vet att det inte går bra just nu, jag behöver inte höra det fler gånger. Det räcker.
Vaknade när klockan ringde. Hela kroppen var fylld av ångest, plus att jag var så trött att jag knappt orkade resa mig upp. Tre timmars sömn fick jag i natt, vilket resulterade i svidande ögon. Sover inte bra längre, men det skulle jag aldrig erkänna för varken mina föräldrar eller behandlare. Jag har medicin, men jag vill inte ha den. Kom en timme och tjugo minuter försent till skolan.
Snälla, tro inte att jag tycker synd om mig själv. Snälla, tro inte att jag skriver för att få uppmärksamhet. Snälla, tro inte att jag låter ångesten sluka mig för att andra ska må sämre. Det är inte så det ligger till. Vill bara att ni ska veta det. Även om mina föräldrar är väldigt fina egentligen så har de sina stunder då de inte kan förstå mig alls. När pappa säger, "Du måste ju tycka att det här här kul eftersom att du fortsätter i samma bana efter ett år i behandling. Nog trodde jag att vi skulle kommit längre nu!" Jag tycker inte synd om mig själv, det är det sista jag gör. Att få uppmärksamhet eller få andra att må sämre är inte heller vad jag vill. Inte ens i närheten. Det folk inte riktigt verkar förstå är att jag inte kan kontrollera mig själv när ångesten blir för hög. Då kommer ord, tårar och handlingar jag inte kan stå för. Vill att allt ska bli bra, men rädslan stoppar mig. Rädslan för livet, att må bra igen.
Scä
Jahapp... Vet inte vad jag ska säga riktigt. Allt gör så ont samtidigt som jag bara vill försvinna.
Vid 13.00 började mitt möte på Scä. Både mamma och pappa var med idag. Som vanligt öppnade jag knappt munnen. De pratade om mig, inte med mig. Så är det förvisso varje gång, så ingen nyhet direkt. I alla fall, vägdes också och siffrorna var desamma som förra gången. Mamma blev sådär upprörd som vanligt medan pappa drog en djup suck. Sen började alla anklaga mig för diverse olika saker jag inte ens gjort. De pratade vidare om hur mycket sjukare jag är nu jämfört med i somras. Jag orkar inte.
Klockan två, alltså efter en timmes möte, var jag tvungen att gå. Som varje måndag skulle jag till läraren på Scä. Mina föräldrar satt kvar hos H och hade ytterligare en timmes möte. Jag undrar vad de pratade om... Försökte fråga mamma på vägen hem, men allt jag fick till svar var "ingenting". Tror knappas på det. Som om de satt där en timme utan att någon öppnade sin mun. Haha nejdå, jag skojar bara, jag förstår om hon inte vill säga. Jag såg att hon hade gråtit i vilket fall.
Klätterverket Sickla (skulle publicerats igår)
Idag känns det bra, idag mår jag bra!
I förmiddags mötte jag upp några kompisar vid Tyresö Centrum. Därifrån tog vi bussen till Sickla där vi mötte upp ytterligar några. Vi åt lunch, sen behav vi oss till själva klätterverket.
Det var stört kul att klättra på de höga väggarna även om det var svårt och otroligt läskigt. Absolut första gången för mig, men jag skulle gärna göra det igen.
20 oktober 2012
Idag är det en såhär riktigt tråkig dag. Ute är det bara mörkt samtidigt som det regnar och här inne är det allmänt dålig stämning mellan mamma och mig. Vi har just bråkat lite igen... Nåväl, vi har varit i Tyresta och gått en promenad och sen har jag ätit glass som mellanmål. Duktig som jag är har jag även städat mitt rum idag!
Bilen tog jag alldeles nyss, en liten del av mitt rum. Svart, vitt och rött.
Jag är i skydd av mörkret
Pluggat tre timmar matte nu på kvällen vilket känns otroligt bra. Har ont i ryggen nu dock. Jag har pluggat stående, nu för tiden vågar jag nämligen inte sitta ner i "onödan". Så fort jag har chansen står jag upp. Jag står och pluggar, står när jag kollar på tv, står vid datorn. Ja, ni vet. Nu ska jag sova för att sedan vakna upp till en fredag som ska bli bra.
Godnatt allihop. (Den fina bilden, eller svarta rutan som det ser ut som, visar hur det ser ut i mitt rum just nu. Mörkt med andra ord)
---
Jag längtar tills jag kan se den här perioden som något som varit. Jag längtar tills den dag då jag kan säga
- Jag är lyckligare nu.
Jag vet gatan darrar, varm luft
Allt rullar på som vanligt för mig. Just nu går jag varken framåt eller bakåt även ifall jag har känslan av att vikten rusat iväg de senaste dagarna.
Förmiddagen har jag spenderat i skolan. Där ägnade vi först oss åt debatt om kärnkraft, sedan två timmars föreläsning i ämnet fysik. Inte för att jag egentligen H-A-T-A-R så mycket saker som jag säger, men om jag hatar något ämne i skolan så är det fysik. Jag skrattade nästan på föreläsningen, just för att det var så löjligt att jag inte förstod någonting alls. Det var ändå lite halvt mysigt där i aulan. Jag och en utav världens bästa vänner, (du vet vem du är), skrev Y:n i varandras papper. Okej, det är inte meningen att ni ska förstå, så oroa er inte. På eftermiddagen försökte jag mig på att plugga ytterligare lite fysik, men kan inte påstå att det gick vidare bra. En promenad i det iskalla vädret har också blivit av.
Juste, det var en sak till jag skulle berätta. Att idag har jag varit på vårdcentralen och tagit nya blodprover. Tänkte skriva att jag hatar det, men känner att jag hatar lite mycket. Så istället skriver jag, det var... äsch. Jag hatar att ta blodprover. Så.
Lustigt inlägg, osammanhängande och inte intressant någonstan egentligen. Nu vet jag inte riktigt vad jag ska göra.
Macarons
Länge har jag velat testa på att baka dessa små och söta franska bakverk, nämligen macarons. Idag blev det äntligen av. Jag och mamma har i princip ängnat hela dagen åt detta, med lite pauser här och där förstås. Två sorter gjorde vi till och med. Några med smak av choklad och några med smak av hallon. Faktum är att resultatet blev bättre än vad jag väntat mig. I morgon tar jag med en burk till skolan och bjuder mina kompisar! Ha det bra!
Känner du någonting?
Jag kämpar åt två olika håll. Min ena halva kämpar för friheten medan min andra halva gräver ner sig i det sjuka allt mer.
Jag försöker att inte bryta ihop trots att min insida är trasig. I skolan är jag med men är ändå frånvarande. Det ska gå bra. Jag har världens finaste människor omkring mig, det gäller bara att våga släppa in folk. Tankarna om att alla egentligen hatar mig, att jag är tråkig, konstig och ännu tråkigare hänger kvar. Jag är inte värd mina vänner.
Till en plats där bara skuggorna och dammet hade tid
Spenderat förmiddagen i skolan och roat mig med en föreläsning i musik samt lite spanskaplugg som definitivt var nödvändigt.
Nu är mamma och jag osams igen. Alla dessa konflikter kring allt och ingenting fullkomligt bryter ner mig. Jag orkar inte mer. Jag är så less på mig själv på något sätt. Ska i alla fall fika på mammas nybakade sockerkaka till eftermiddagsmellis vilket jag redan nu har ångest inför. För en vecka sen lovade hon nämligen att jag skulle slippa fika den här veckan med tanke på att jag behövde göra det två gånger förra veckan, men nu påstår hon plötsligt att hon aldrig sagt det. Ja, jag hör hur sjukt det låter, men tyvärr verkar jag inte ha kommit längre. Något besked om inläggning har jag inte heller fått. Nu ska jag ta tag i lite skolarbete jag borde gjort för längesen.
Oct. 08, 2012
Två frågor
Tänkte svara på två små frågor jag fått de senaste dagarna.
Hur det går med min behandling handlade en utav frågorna om. Jag vet ärligt inte hur jag ska säga, vet inte hur det går för den delen heller. Som sagt går jag på Scä, som alla vid det här laget borde känna till, och jag har gjort det sedan 13:e december 2011. Herregud vad snabbt tiden går. I alla fall, jag har gått hos Mobila teamet i princip hela tiden men nu har jag nyligen bytt till deras barn och ungdoms mottagning. Bytet innebär att jag både fått en ny behandlare och en ny läkare. Inte för att jag på något sätt verkligen har något emot min behandlare, men jag trivs inte så bra ihop med henne, tyvärr. Min nya läkare tycker jag däremot om, än så länge. Annars rullar väl behandlingen på. Äter efter deras matschema fortfarande utan några ändringar. Jag har även börjat multifamily-terapi och sen så pluggar jag två dagar varje vecka på Scä med läraren där.
Den andra frågan handlade om vilka ätstörningsrelaterade bloggar jag läser. Läser alldeles för många enligt i princip alla. Egentligen vet jag att man måste släppa på beroendet utav bloggar som handlar om ätstörningar för att bli frisk, speciellt de med mindre positiv inställning till friheten. Sorgligt nog hänger jag fortfarande kvar på en del "dåliga" sidor jag borde lämnat för längesen. Åter till sak. Självklart kan jag berätta vilka bloggar jag läser men tänker absolut inte dela med mig utav de negativa, ni förstår nog varför.
Tror inte att länkarna fungerar dock, men vet inte. Min dator är lite cp just nu, ni får ursäkta mig haha.
Jag vet hur det känns när allvaret har blivit ett skämt
"Det räcker", "Lägg av", "Sluta", "Gå", "Dra åt helvete", "Idioter", "Är ni helt dumma i huvudet?".
Det är är några exempel på vad jag sagt till mina föräldrar under det senaste dygnet. Jag ska inte vara negativ, men det känns inte bra just nu.
Förmiddagen har jag spenderat tillsammans med min brorsa och det har varit bra. Han följde med mig på en promenad, sen så spelade jag lite fotboll med honom i trädgården. Trots att vi hade det bra, skrattade och larvade oss så gnagde ändå ångesten där bak. För varje steg jag tog tänkte jag bara på förbränning.Förbränna, förbränna, förbränna. Det ska inte vara så. Nu har jag precis ätit världens lunch. Fyra lammfärsspett, potatis i ugn, Tsatziki, grönsaker och mjölk på det. Fetast i stan eller vad. Om 40 minuter ska jag, min pappa och min brorsa åka in till stan och se på bio. Egentligen har jag ingen lust, ingen lust med att sitta ner i nästan två timmar. Bara tanken gör mig illamående.
För att slänga in något positivt i det här inlägget kan jag berätta att jag hade en bra dag igår, även om kvällen inte blev så bra. Dagen spenderades med min bästa Fanny inne i stan. Vi kollade i butiker och bara hade det bra. Vi fikade även på Espresso House, grymt stolt över mig själv. Ville bara berätta det lite sådär. Hoppas att ni mår bättre än vad jag gör idag, just nu vill jag bara försvinna och aldrig återvända. Jag behöver hjälp.
Läkarundersökning
Haft läkarundersökning och samtal på Scä idag. Fick träffa min nya läkare för första gången, här på bloggen får hon kallas A. Jag måste säga att jag ändå tyckte att hon var bra, väldigt hård men på något sätt bra. Jag gjorde utredning om deppression. Fick fylla i ett frågeformulär med en massa frågor. Vad kan jag säga, nu är jag även diagnostiserad med deppression. Känns inte bra alls kan jag säga er.
Vågen visade ytterligare neråt idag. Tog även blodtryck och puls, men dem var okej. Där i läkarrummet pratade hon med mig. Hon sa, "Skärper du inte till dig nu åker du in på avdelningen". Jag vill inte dit, jag vill inte sluta skolan igen. Dock är jag väldigt less på dessa hot om inläggning. Vet inte hur många gånger jag hört det, hoten är liksom tomma nu på något sätt. Jag är inte extret underviktig längre, därför känns det inte som om jag kan bli inlagd. I alla fall, mina föräldrar är väldigt oroliga nu så jag vet inte riktigt vad jag ska göra. Hade hoppats på att få börja träna efter idag också, men nej. Totalt träningsförbud fortfarande och måste även fortsätta med dubbelt kvällsmål. Fan.
Förvirrad
Det är fascinerande hur förrvirad man kan bli utav sina egna tankar.
Igår eftermiddag insåg jag att jag faktiskt vill bli frisk. Såg en vuxen kvinna utanför Scä som satt i rullstol på grund av sin alldeles för låga vikt. Hon satt där och rökte med en behandlare bakom sig. Hon var smal, väldigt smal. Men vet ni vad? Hon var definitivt inte lycklig, trots att hon gått ner så mycket i vikt att hon inte ens klarade av att stå upp själv. Vet ni en annan sak? Det var inte vackert heller, inte vackert någonstans. Att vara anorektiker är inte attraktivt på något sätt. När jag blir vuxen vill jag ha en familj att komma hem till varje dag. Men ingen vill ha en anorektisk mamma, ingen.
Jag var så övertygad igår att jag i princip skrattade för mig själv på bussen hem från stan. Jag insåg att jag kunde bli frisk, om jag satsade allt och jag hade planer på att verkligen genomföra det. Ändå sitter jag nu här hemma och grubblar över ifall jag verkligen vill bli frisk. Kletar av lite smör från mackan som mina föräldrar förberett, lämnar lite sås i kanterna på tallriken, bara för att vara på den säkra sidan. Vad jag egentligen ville få fram med det här inlägget vet jag inte. Antar att jag bara ville berätta för er att jag verkligen vill bli frisk nu. Jag vill, men ändå lyder jag Anas ord för att vara på "den säkra sidan".
