Sprang genom korridoren, ned för trappen och kastade mig barfota ut på den blöta gatan mitt i Stockholm. Bland pundare stod jag och skrek till mamma och två från personalen som försökte dra in mig igen. Kände mig så lurad att jag vet inte hur jag ska förklara. Vet själv hur illa till mods man blir när någon skriker som jag gjort, därför vill jag bara säga förlåt till alla som är här.

Jag ska inte vara sån men än så länge har det här varit den absolut värsta dagen hittills. Vet inte vad som tagit till mig men jag känner mig så rädd samtidigt som hopplösheten har slukat mig. Jag behöver prata med någon jag litar på, någon i personalen som kan förstå mina tankebanor. Men alla känns bara så falska. Finns två jag litar på, två.

I morgon är det torsdag. Torsdag. Jag smakar på ordet igen och tänker på vad det innebär. Vägning efter frukost, sopplunch och läkarsamtal.

Som svar på en fråga kan jag säga att mitt matschema är för att gå upp i vikt, vilket jag är hur säker som helst på att jag gjort. Frågan är bara hur mycket, alldeles för mycket skulle jag tro. Hela kroppen är fylld av nervositet och hjärtat slår snabbare än normalt. Varje sekund känns som en evighet. Men jag andas fortfarande.

Nu är det berättarstund men jag orkar inte lyssna. Hennes röst ekar någonstans i mitt bakhuvud men jag hör inte ett ord. Jag andas. Tror jag. Fast jag hoppas att jag slutar snart, för jag vill inte leva mer.

En kommentar som "bra kämpat" kan verkligen få allt att rasa. Hata är ett starkt ord, så ska inte använda det, men ogillar min behandlare så otroligt mycket. Vill så gärna byta, skulle kännas så bra men varken orkar eller vågar ta tag i det. Lunchen innebar en massa ångest och det slutade med att jag låg i fosterställnimg på golvet, som vanligt, och skrek åt allt och alla som försökte närma sig. I takt med att mina skrik blev högre blev också skriken i mitt huvud allt högre tills jag trodde jag skulle dö. Jag vet att det är fel, men ska jag vara ärlig hoppades jag även på att dö.

Fick en fråga angående hur mitt matschema ser ut, så tänkte svara på den. Egentligen har jag som sagt en Calshake extra på mitt matschema egentligen. Har dock inte klarat att dricka den så fick byta ut den till massa extra smörgåsar och mjölk.

08.15 - Frukost. Tre deciliter naturell yoghurt med två deciliter havrekuddar. Två mackor med smör och ost samt ett glas juice.
10.00 - Mellanmål. En macka med smör och skinka samt ett glas mjölk.
12.00 -Lunch. En normalportion enligt tallriksmodellen och ett glas mjölk.
14.30 - Mellanmål. Två deciliter yoghurt med två deciliter havrekuddar. Två frukter och ett glas juice.
17.00 - Middag. En normalportion enligt tallriksmodellen och ett glas måltidsdryck.
19.30 - Kvällsmål. Två deciliter yoghurt med två deciliter havrekuddar, en macka med smör och skinka, två frukter och ett glas juice.

Multidagen var bra, men inte superdupermegafoxybra. Hade ett fint samtal med en tjej på promenaden efter lunch men så mycket mer hände inte.

Måltiderna var väldigt jobbiga men tog mig igenom alla trots konflikter och ångest. Till lunch serverades fisk, potatismos och sås. Dessa multidagar är väldigt långa så nu är jag väldigt trött. Känner för att sova men först ska kvällsmålet intas. Mitt gigantiska kvällsmål. Ser inte fram mot det om jag säger så, men det ska gå.

Idag fick vi fylla på våra listor med mål och bilden på min lista ser ni nedan. Jag ska klara alla mål jag satt upp.

Idag har jag Multifamily hela dagen. 9.00-16.30. Ska bli roligt att träffa alla fina tjejer igen, var så längesen nu, så har saknat allihop.

Nu sitter jag i bilen påväg till lokalen där vi ska hålla hus. Frukosten gick bra, det ska alla andra måltider också göra. Hoppas er dag blir lika bra som min ska bli.

Kan inte säga att jag är någon mästare på pussel då detta tagit en enorm tid. Nu är jag äntligen klar i alla fall!

Med kylan bitande i kinderna traskar jag genom ett iskallt söder. Egentligen är det inte alls kallt utan det är bara en känsla, ändå är hela min själ kall. Med blicken upp mot husens alla fönster längtar jag in till värmen samtidigt som mina ben bara vill springa, min kropp vill följa med. Bara bort från allt.

-

I morgon ska jag till skolan. Jag längtar efter mina vänner men är ändå så rädd. Rädd för frågor om allt. Om hur jag mår, om var jag är, om när jag kommer tillbaka. Jag vet att jag kommer svara att allt är bra, även fast det inte ens är i närheten av verkligheten. Jag vill inte tynga ner folk med saker.

Det här har varit en väldigt bra dag. Gjort många framsteg och jag känner att livet kommer allt närmare.

Haft permission nu under kvällen och det är som sagt så skönt att vara hemma. Middagen gick väldigt bra och nu är jag proppmätt efter mitt stora kvällsmål som gick hyfsat bra. Redan i morgon åker jag tillbaka till avdelningen men behövde verkligen komma hem ett tag.

I en hög på golvet ligger jag och skriker i panik. Skriker att jag inte vill leva och skriker att jag kommer dö. Fångad av hopplösheten dras jag in i ångestens mörka sal och när paniken når sin topp är jag övertygad om att mina sista minuter är komna.

Personal springer ut och in, avlöser varandra och försöker hälla i mig flytande Theralen. Jag är okontaktbar och fortsätter bara skrika i ren panik, jag kan inte kontrollera mig själv.

Att dessa ångestattacker börjar anlända med en allt högre frekvens skrämmer mig. Jag kan inte beskriva hur det känns. Såhär har det aldrig varit förut... Men kanske är det för att jag nu för första gångerna utmanar tankarna och bryter destruktiva mönster som ångesten blir så pass stark? Vad tror ni? Jag vet inte. Min kväll har i alla fall varit fin.

Med huvudet nedtryckt i kudden slår tanken mig att det faktiskt är i den här sängen jag legat vaken långt in på nätterna och tränat tills tårarna runnit. Det är den i den här sängen jag vaksamt lyssnat efter försteg utanför. Det är den här sängen som har slitningar efter alla situps.

Men nu, jag bara ligger här. Jag tränar inte för jag har lyckats bryta dessa tvång. Ärligt talat är jag stolt över mig själv. Även om människorna runt omkring mig inte märker dessa framsteg så kan jag ge mig en extra klapp på axeln för det. Jag ska bli fri och det känns så jäkla skönt att äntligen ha fattat det beslutet.

Det är med kroppen fylld av oro som jag trycker ner det handtaget till den vita dörren som leder in till mitt hus. Permission. Ordet ekar gång på gång genom mitt huvud, men jag kan inte förstå varför det låter så främmande.

Jag vill så gärna att det här ska gå bra, men Anorexin skriker på mig. Rösterna är så starka. Jag viker ihop mig på golvet och trycker mig till väggen. Jag vill inte mer. Med blicken fäst i golvet springer jag upp för trappen och vidare in till mitt rum. Ja, mitt rum. En märklig känsla får mig att tappa greppet om verkligheten. Istället låter jag tankarna sväva iväg.

Vikten togs direkt efter frukosten i morse och vågen visade att jag vägde 0,3kg mer än vad jag gjorde för exakt en vecka sen. Det känns tungt men samtidigt trodde jag att jag skulle gått upp mer med det matschema jag har nu.

Förmiddagen har gått rätt så snabbt, hunnit med både ett läkarsamtal och en promenad. På samtalet bestämdes det att jag ska få andra konsekvenser när jag inte äter upp på den utsatta tiden, det vill säga 20min. Går jag över tiden dras mina promenader in. Blev väldigt upprörd när min läkare berättade det och är fortfarande väldigt sur. Det börjar i morgon.

Finaste dagen på väldigt länge. Stämningen här på avdelningen är så bra och de andra tjejerna som bor här är så fina. Vi har verkligen kommit nära varandra de senaste dagarna.

I eftermiddags träffade jag en barndomsvän på stan. Vi gick i lite butiker och pratade om gamla minnen. Alltid lika kul. Det här är också första dagen på länge jag kan känna att jag gjort framsteg, faktum är att det känns för jäkla bra. Trodde aldrig det, men det är sanningen. Jag hoppas på att morgondagen blir lika bra och att motivationen håller i sig.

#vägningimorgonochjagärnervös

Känslan av att mina lår växer sig allt större för varje sekund som passerar är så påtaglig att ingen kan övertyga mig om att det inte stämmer. Frågan är bara hur många centimeter i omkrets mer måttbandet skulle visa.

Han bredvid mig på bussen tuggar i sig en Snicker och bläddrar i sin bok fylld av rader med bokstäver jag inte orkar ägna tid åt. Livrädd för att andas in kalorier håller jag andan så gott som det går. Ska det vara såhär? Är det såhär mitt liv kommer vara? Mer än så var jag kanske inte värd.

För varje gång jag svalde en tugga sa jag till mig själv, "jag gör det för New York, London och Portugal". Det gjorde det lite lättare för stunden.

Det är nämligen så att jag har tre resor detta år som väntar, om jag blir utskriven och mår bättre vill säga. En shoppingresa med min moster till London, en tripp till Portugal med familjen och ytterligare en shoppingresa fast till New York med mamma. Längtar så, det får mig att kämpa vidare. För som det är nu kan vi inte resa någonstans.

Lunchen idag var riktigt tuff men med resorna i tanken gick det tillslut.

Är hemma på nattpermission nu. Det innebär att jag sover hemma inatt men åker tillbaka redan i morgon bitti. Bara mamma och jag är hemma just nu, vi har faktiskt haft en ganska trevlig kväll som till större delen bestått av tv-tittande.

Hela dagen har egentligen varit väldigt bra även om middagen var galet jobbig. Fick en rejäl ångestattack efter, bara skrek och slogs för mitt liv. Vissa från personalen på avdelningen är så himla himla bra.

Kycklingfilé fylld med basilika och couscouspytt med morötter, linser, bönor och andra grönsaker.

Är det någon som är intresserad av ett länkbyte? Om är det bara att kommentera eller maila mig på [email protected]

Ha det bäst!

Samtidigt som mina skrik ekar genom korridoren trycker jag mig så hårt jag kan mot väggen för att känna någon form av stabil trygghet. Helt övertygad om att jag kommer dö skriker jag på hjälp gång på gång. Allt runt omkring är ett virrvarr, registrerar inte vad som händer omkring mig. När jag landar något så när i rummet igen är det första jag hör någon som säger åt mig att vakna.

Ångesten går ner och jag lyckas landa i verkligheten, åtminstone nära. Att försöka tänka genom det som hänt är svårt. Sakerna jag kastat omkring mig ligger sönderslagna på golvet och jag förstår ingenting. Mina skrik spelas upp i mitt huvud åter igen men tror inte jag förstår att det faktisk är min röst som skärt genom hela byggnaden.

Två clementiner, yoghurt, havrefras och en macka med smör och skinka. Mätt.

Middagen gick väldigt bra. Kyckling och ris serverades och jag åt upp allt utan nästan något tjafs.

Nu precis har jag och mamma varit ute på en kvarts promenad i det iskalla vädret. Sitter nu under bordet med ryggen mot elementet för att värma mig. Ikväll har alla andra åkt på permission igen, så nu är mamma och jag ensamma på avdelningen igen. Tror att vi sätter på en film eller något liknande efter kvällsmålet. Blir så trött av min medicin, men hoppas att jag orkar hålla mig vaken en liten stund.
#kännermigsomenfyraåringsominteorkarvarauppepåkvällen

På läkarsamtalet idag bestämdes det att jag nu måste dricka en Calshake utöver matschemat varje dag. Jag börjar redan i morgon till frukost.

Det känns hemskt att den är tillbaka eftersom det är något jag har otroligt svårt för. Drack en varje dag i våras, kommer ni ihåg? Jag var överlycklig när jag fick sluta med den, men nu är jag tillbaka på ruta 1 känns det som. Jag fasar redan för frukosten men försöker intala mig själv att det ska gå bra, att jag dricker den för att det ska bli bättre. När jag sitter där med den framför mig måste jag bara bestämma mig för att klara det, annars går det inte. Vill jag, så kan jag, det är jag övertygad om.

Morgonen började med vägning. Vågen visade att jag hade tappat 700 gram på en vecka. Ska jag vara ärlig vet jag inte hur det gick till, känner mig lite lätt chockad. Egentligen borde jag vara upprörd eftersom jag så gärna vill åka hem, men en känsla av nöjdhet har ändå slagit ro inom mig.

Frukosten i morse gick sådär. Fick i mig allt men vi bråkade relativt mycket. Efter förmiddagsmelliset ska mamma och jag traska ner till labbet och ta nya prover. Håller tummarna för att allt ser bra ut den här gången. Har även två samtal i eftermiddag. Ett med min läkare och ett med min behandlare. Så dagen kommer nog flyta på. Ha det bäst!

Orden för hur kvällen varit räcker inte till. Middagen var extremt jobbig. Förde liv i matsalen så fördes till mitt rum för att slutföra måltiden där. Efter att jag lugnat ner mig lite fick jag i mig all mat, men sen kom ångesten igen. Tankarna kretsade kring hur svag och värdelös jag var, bilder på portionen kopplades upp i mitt huvud gång på gång. Jag skrek rakt ut av ångest. Vandrade omkring i rummet och vrålade åt personal och mina föräldrar. Tillslut låg jag i fosterställnimg mitt på golvet och skrek desperat. Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva hur det känns, man går bara sönder.

Här inne känns det som att livet utanför är på paus. Med blicken ner på innergården sitter jag på fönsterbläcket i mitt rum. Det är tyst nu, det jag kan höra hur värmen kommer från elementen i korridoren. Jag kan även höra några röster längst ner i korridoren växla ett par ord med varandra.

Att jag missar livet utanför dessa röda väggar är det ingen tvekan om. Om jag kunde pausa allt utanför skulle jag göra det direkt. Jag vill inte missa allt som tonåren innebär, jag vill inte det.

Efter middagen tog mamma och jag tunnelbanan till centralen för att gå kvällspromenaden inne i stan och samtidigt kolla i lite butiker.

Vi hade en fin stund tycker jag. Vi kunde prata utan att tänka på mat eller bråka om mat, det kändes riktigt bra. Väl tillbaka på avdelningen åt jag kvällsmål, macka med smör o ost och tropisk juice.

Tänkte även svara på några frågor. Lämnar man mat på tallriken, det vill säga vägrar äta, så ska det ersättas med näringsdryck. Dricker man inte näringsdrycken heller, blir man tillslut sondmatad om man vägrar vid för många tillfällen. Angående min tid här vet jag tyvärr inte hur länge det dröjer innan jag blir utskriven. Skulle vara så skönt att veta det.

Dagen har bestått av i princip ingenting utom ett par ångestattacker, några möten, måltider och lite kortspelande. En kort promenad har jag även tagit tillsammans med pappa.

Lunchen gick inget vidare. Ångesten var väldigt hög och fick inte i mig allt. Jaja, nya tag vid middagen snart då det serveras grönsakspaj. Det ska gå bra.

Alldeles nyss kom mamma och bytte av pappa och just nu sitter hon på ett möte med min läkare. Vad jag ska göra vet jag inte haha. Livet är ju så galet händelserikt här. Finns så många aktiviteter (ironi. Läs: stirra ut genom fönster, gå fram och tillbaka i korridoren, kolla vad det blir för mat. Etc.) Kul va? Är ni inte avundsjuka? Skoja. Nej, uh, jag vill verkligen åka hem nu.

Tjejen i rummet bredvid har vrålat av ångest hela morgonen. Saker har åkt i golvet och personal har försökt stoppa henne. Det gör mig så illa till mods. Hon som igår satt med mig på golvet i vardagsrummet och spelade spel har nu legat på sitt golv och skrikit. Tanken på att det var jag som skrek igår gör mig illamående.

Nu är det snart lunch. Oxbringa med rotmos. Aldrig ätit något av det förut men det känns väldigt jobbigt. I vilket fall ska maten ner, någon annan väg finns inte.

Har som sagt haft permission idag även om jag var tvungen att äta lunch på scä. Dagen har varit väldigt fin.

I eftermiddags åkte jag hem till en av mina allra bästa vänner. Var bara där en kort stund men vi hade det väldigt bra, något jag verkligen behövde.

Jag har fått i mig precis alla måltider också även om kvällen både inleddes och avslutades med bråk. Det är så skönt att vara hemma, äta mina föräldrars mat, sova i min egen säng, duscha i min egen dusch. Ja, jag tror ni förstår känslan.

(Till dig som kommenterade mitt senaste inlägg: Det är mycket troligt att du såg mig på Hornsgatan för några dagar sen! Vill inte ens tänka på hur jag såg ut, ew, men ja. Kul att du kände igen mig i alla fall!)

Även om det är otroligt skrämmande känns det också väldigt bra.

Nu har jag beslutat mig för att bli frisk på riktigt. Nu eller aldrig. Det infinner sig en nervös känsla i mig, jag måste börja min resa mot det friska livet på riktigt någon gång. Jag är trött på att kämpa emot alla för att hålla kvar i anorexins hand, det räcker. Nu ska jag istället ta i min familjs och mina vänners händer som faktiskt betyder något på riktigt för mig och gå i deras riktning.

Det kommer bli väldigt tungt, det är jag medveten om, men samtidigt kommer det bli tuffare att leva såhär livet ut. Jag ska ta stöd av människor runt om kring mig för att klara det här. Nu börjar min resa.

Det är gemensam vila nu och ångesten kryper hela vägen ut i fötterna. Känslan är så obehaglig.

Morgonen var väldigt instabil. Försökte rymma från avdelningen två gånger. Låg och skrek på golvet och sprang ner för alla trappor i bara strumpor. Jag hatar det här stället. Att jag försökte rymma berodde på att jag hade gått upp i vikt, fick då panik och kände att jag bara behövde fly.

I dag ska jag på permission. Kommer bli skönt och jag hoppas på att jag klarar det bättre den här gången än förra. Ska verkligen försöka. Om inte minst för min fina lillebrors skull.

Permissionen som skulle vara framtill tisdag lunch avbröts redan efter några timmar och nu är jag tillbaka på avdelningen.

Det gick verkligen inte hemma. Bröt i hop på en gång och hela min kropp fylldes med ångest. Jag skrek och grät om allt möjligt. Mina föräldrar tog beslutet att vi var tvungna att åka tillbaka till scä redan idag. Ville så gärna vara hemma men det funkar bara inte än. Får försöka snart igen.

Det är lustigt hur mycket ångest som kan sitta i väggarna

Lunchen var riktigt jobbig men gjorde mitt absolut bästa och fick i mig allt, utom några bönor. Det som serverades idag var wok med grönsaker och biff, till det ris. Varje gaffel fylld med mat tog emot, men jag tänkte bara på att tugga och svälja.

I eftermiddag ska mamma och jag ta tunnelbanan in till city och gå i lite butiker. Tror det blir mys, behöver komma härifrån. Rikta tankarna någon annanstans liksom. I morgon vid den här tiden far jag hem ett par dagar på permission! Ska bli så skönt även om det är ångestladdat också.

Middagen igår gick inget vidare och tyvärr inte lunchen idag heller. Jag vet inte vad jag gör men tankarna är så fruktansvärt starka när jag sitter där med en stor tallrik mat framför mig.

I går hade jag besök från en tjej i min Multifamily grupp, och idag var ytterligare en familj från Multi och besökte oss. Superkul tycker jag eftersom det är väldigt fina tjejer som jag saknat. Nu sitter jag i vardagsrummet och väntar på att vilan ska ta slut. Det liksom kryper i kroppen på mig men jag fördriver tiden genom att skriva här. Strax efter 13 ska jag gå ner och möta ett par av mina bästa vänner från skolan. De har med sig lite foton jag kan sätta på min vägg. Hoppas på en fin eftermiddag.

Maten har inte gått alls bra idag, bara massa konflikter och stora gräl. Det resulterade i ett långt allvarligt läkarsamtal med "denhårdaochsträngadansken". Om ni varit inlagda här tror jag ni vet vem jag menar.

Just nu står jag vid mitt vanliga fönster i korridoren, det vill säga det längst ner vid läkarrummet. Varför jag står här vet jag inte riktigt men orkar inte vara med pappa. Snart är det middag i alla fall, nu måste det gå annars är konsekvenserna stora. Jag ska fixa det.

Om en kvart är det lunch, i väntan vandrar jag nervöst omkring i korridoren. Grönsakssoppa och smörgås är det som serveras idag, samma som första dagen jag kom. Idag måste jag klara det, annars vet jag inte vad som händer.

I eftermiddag har jag läkarsamtal och senare kommer pappa hit och byter av mamma. Roligare än så blir det inte idag. Men har faktiskt haft besök både i går eftermiddag och i förmiddags. I morgon kommer förhoppningsvis några av mina kompisar förbi en stund också.

Är tillbaka på avdelningen nu. Just nu sitter jag i vardagsrummet och kollar på tv, alla måltider för dagen är avklarade och det känns väldigt skönt. Dessutom gick middagen bra.

Längtar tills i morgon, för då får jag besök av en fin vän. Vi ska prata, ta en promenad och sen ska jag givetvis visa runt henne här jag bor nu.

Jaha, nu är det 2013. Det känns lite splittrat. Självklart är det skönt att man kan se det som en ny start, med förra året var mitt nyårslöfte att jag skulle bli friskförklarad under 2012.

Gårdagen var otroligt mysig ändå. Vi träffade tre andra familjer, samma som vi alltid firar nyår med. Alla andra barn är betydligt yngre än mig, men det var ändå mysigt. Men nästa år tror jag att jag ska fira nyår tillsammans med mina kompisar.