Hemma efter en eftermiddag på stan där jag åt yoghurtglass. Det står "fettfri" eller "sockerfri" på skyltarna ovanför smakerna, men jag vet inte om man kan tro på det.

Klockan närmar sig 18.30 och pappa säger att maten är klar. Tar tag i den vita tallriken i porslin, håller den så hårt att mina fingerspetsar börjar skifta i rött. Mina lår går ihop och jag får panik. Lägger ändå upp ett par potatisklyftor, några skivor kött och en grillad majskolv. Sätter mig vid bordet, fyller tallriken med gröna salladsblad för innerst inne vet jag att mängden potatis är för liten. Just därför fyller jag tallriken med sallad, det minskar risken för att dem ska se. Pappa kommer fram och säger åt mig att lägga på mer. Tar en till potatis och går och sätter mig, tillslut slänger mamma på två köttbitar till och pappa ytterligare en potatis medan de fortsätter klaga på mig. DEM HAR INGEN SOM HELST KOLL. Allt dem vill är att jag ska gå upp det jag tappade så snabbt som möjligt. Litar inte på någon. Ingen.

Så mätt att magen värker. All denna mat.

Innan den här dagen har jag i princip ätit aktivt flerkorn eller naturell yoghurt till alla mellanmål i några veckor. Har fått höra från mina föräldrar "snälla, kan du inte ta en glass eller något igen, det kunde du ju förut". Sen idag äter jag en glass, en vanlig glass, för att vara exakt en Magnum. Men inte är dem nöjda? Direkt när jag kommer hem klagar dem på mängden dryck jag häller upp i glaset, klagar på mängden smör vid kvällsmålet, klagar på att jag aldrig äter utöver. Kan ni inte nöja er någon jävla gång. Berättar för dem att jag åt glassen idag och får till svar "men var det utöver? Nej". Jaså, så han vill att jag trycker i mig tre glassar utöver varje dag. Det ät inte det dem menar men jag är så less på deras ord som inte betyder något för mig. Allt är bara så irriterande och det känns som om dem inte lyssnar på mig för en jävla sekund.

Haft en bra dag annars.

Rädd. Ensam. Trött. Rädd.

Säger att det är bra. Kastar i mig det dubbla kvällsmålet innan jag springer in på mitt rum. Under det ljusrosa täcket ligger jag tills syret är helt slut. Vill bara skrika ut allt det onda, skrika hur jävla hemskt allting är. Jag börjar gymnasiet på måndag, säger till alla hur jävla pepp jag är. Men vad är sanningen egentligen, vem ljuger jag för? Jag är så rädd. JAG VET INTE ENS VAD JAG VILL. Spendera hela hösten/vintern på avdelningen igen, bråka om mat och skrika av ångest eller om jag vill gå gymnasiet. Låter helt stört, men det är sant. Jag vet inte. Tankarna snurrar och jag kväver mitt gråt med duntäcket. På måndag börjar jag heltid, sen får vi se hur det utvecklar sig.

Springer upp för trappen med pappa efter, skriker att alla har fel och att det inte är som dem säger. Kastar mig i vår nya grå soffa, som är något för hård. Han står bredvid mig och frågar gång på gång om vi måste börja om nu, om vi har tagit ett steg till ett halvår tillbaka i tiden. Mitt ansikte som är helt stelt av alla tårar knöglar ihop sig och samtidigt som jag gråter skjuter jag fram ett ändå starkt nej.

Nu är det morgon igen. Hade bestämt att dagen skulle bli bra idag men självklart kritiserar han mig vid frukost, säger att jag tar för lite och att mängden inte är okej, så är karusellen igång igen. Springer ut till hallen i panik, han kommer efter och vi står där och pratskriker innan det brister för mig och jag sätter mig ner och vrålar allt jag kan komma på. Släpad tillbaka till köket och där sitter min lillebror ihopsjunken. Tårar rinner för hans kind och han känner att det som är nu liknar den värsta perioden i hans liv. Fan för mig.

Jag är hemma igen. Jobbade sista arbetspasset idag, 09-16, sen tog jag båten från Visby vid 19.10. Ligger nu i min säng och det är så skönt att vara hemma.

Nu är det skärpning med allt. Från och med i morgon ska jag äta exakt allt igen.

Den tår som länge legat och tryckt släpps ut. Den rinner sakta ner för min kind och drar med sig mascaran som jag inte orkat tvätta bort.

Ligger på golvet, fingrarna river i kanten på den blå mattan. Kyckling och ris till middag. En rätt jag lärt mig att hantera för ett bra tag sen, men varför blir det så sinnessjukt jobbigt nu? Gör några situps, som blir till några fler och ännu några till. TA MIG HÄRIFRÅN SNÄLLA JAG ORKAR INTE MER VILL INTE HA DET SÅHÄR IGEN.

Allt jag ätit under dagen klottras ner på den skrynkliga pappret som ligger på mitt nattduksbord. Nu har jag allt framför mig, så vidrig. Stirrar mig blind på mackor, kassler, gräddsås x2 och ris. UT OCH SPRING DITT ÄCKEL LIGG INTE BARA HÄR. Andas. Klockan är tolv, du ska inte ut nu. VADÅ INTE UT SÅ KLART DU SKA.

Hej! Längesen nu.

Vikten de senaste veckorna har inte gått så bra. Förra veckan hade jag gått ner 0,8kg på 7 dagar, alltså en vecka för er som inte greppade det. I morgon är det nytt besök på SCÄ för både samtal och vägning. Har jag inte gått upp nu kommer jag tvärt få sluta träna eller ta en Calshake (vill inte igen).

Vi står i köket när mamma tar upp ämnet att jag måste börja visa vilja. Vadå visa vilja? Är hon seriös? Jag gör fan allt jag kan. Jag måste tydligen våga mig på nya livsmedel. Jaså, så helt plötsligt räknas inte glassen jag åt för några dagar sen, pizzan jag åt i helgen osv. Tack. Jag skriker tills min röst brister och övergår till falsett. Det var en daglig företeelse förut. Mamma skriker tillbaka och jag säger något elakt som får henne att gråta. Stampar upp för trappan i trä som leder till övervåningen där mitt rum ligger. Fönster är öppna och dörren till balkongen står på glänt. Ändå skriker jag och hulkar mig av all gråt som försöker komma ut. Det brister och jag ligger i sängen och skakar.

Förstår dem inte att jag faktiskt vill må bra och att jag inte vill ha det såhär? Jag har hållt upp en fasad länge nu, men smärtan inom mig finns kvar. Ändå mår jag bättre av att låtsas må bättre än vad jag gör. Tolka det inte fel, för jag mår MYCKET bättre nu än förut och vissa dagar är jag på topp. Men när jag lämnas ensam släpps det onda som bor i min kropp fram. Hela jag skriker inombords men ingen hör.

Skriver bara här när jag inte mår bra märker jag, men ni får stå ut.

Den här dagen har inte varit speciellt bra även om jag tillbringade förmiddagen i skolan och var en sväng på gymmet under kvällen. Hade nämligen två möten på SCÄ i eftermiddags. Ett med R, vilket var bra och givande som vanligt, sen ett med M (läkaren från avdelningen) som var betydligt jobbigare. Vikten hade gått ner ytterligare, för tredje veckan i rad dessutom. Så fått ytterligare tillägg på matschemat. Ikväll åt jag trippel mellanmål, så groteskt att jag spyr. Kan knappt andas.

Eftersom att vågen visade minus tänkte mamma förbjuda mig att åka och träna. Så eftermiddagen bestod av bråk och skrik tills jag slutligen kom iväg till gymmet. Förstår mig inte på henne. Så jävla sur, men känner mig dum också för slog henne väldigt hårt... Nu ska jag sova bort den värsta mättnaden. Godnatt.

Vet faktiskt inte varför jag börjat uppdatera här igen. Eller, ska jag vara ärlig så har jag saknat er så galet mycket. Visserligen har jag ny blogg nu med två underbara personer, men det är ändå inte riktigt samma som den här. Min gamla blogg som förvarar så många minnen. Alla fina läsare också, som de flesta förmodligen följde med till min nya, men ja. Ni har följt mig här så länge och jag har saknat er som sagt.

Den här dagen har varit relativt bra. Spelade lite basket med två av mina bästavänner efter skolan, sen mötte jag upp Hanna och vi åkte hem till henne. Perfekt väder också.

Hade två möten på Scä idag. Ett med min fantastiska terapeut och ett med min läkare från avdelningen. Vägdes också och vågen visade minus. Nu har jag fått ytterligare tillägg på matschemat vilket känns sådär.

I alla fall, jag fattar inte hur mycket ångest det kan ge mig att kliva upp på våningen där jag bodde förut. Känner mig så himla dålig som är utskriven, vill bara tillbaka. Världens sämsta Anorektiker är jag. När jag kliver in på avdelningen möts jag av en tjej som springer genom korridoren med tårarna rinnandes ner för kinderna. På något sätt längtar jag tillbaka. Vet att det var jag som sprang där för bara ett litet tag sen. Jag vill att det ska vara jag som blir jagad, vill att det är jag som blir ihälld flytande Theralen när man bara skriker av ångest, vill att det ska vara jag som kastar tallriken fylld av fettig sås på golvet. Vill tillbaka, vet att det är fel men kan inte tänka på något annat för tillfället.

Vet att jag inte uppdaterar här längre och vet att bara ett fåtal personer kikar in. Men nu behöver jag verkligen er, behöver skriva av mig.

Jag är en vilsen själ som svävar någonstans i intet. Allt känns så meningslöst och jag känner mig så fel idag. Kvällen har varit som om jag vore tillbaka på ruta 1 igen. Bara massa bråk, skrik och tårar. Nu ligger jag på mitt rum ensam med randiga kinder. Det är Valborg ikväll, ja valborg. Alla tonåringar är ute och festar, medan jag som också är 16år har spenderat kvällen ensam. Hela dagen har varit jobbig... Orkar inte mer nu. Är så trött, mina ögon svider. Ska försöka sova, hoppas på en bättre dag i morgon.

Har du någon aning om vad du vill gå på gymnasiet sen?

Jag är fortfarande helt förvirrad, för jag vill gå allting på många skolor. Kan låta konstigt, men vill så mycket. Nu är jag nog mest inne på att gå Ekonomi med inriktning Juridik men problemet är att den linjen inte finns på den skola jag vill gå på. Så troligen kommer det sluta med att jag börjar Sam-media på Fredrika, även om det inte är det jag vill.

Vad är ditt BMI?

Kan meddela att jag ligger på BMI 18 nu, högsta på snart två år.

Hur länge har du gått hos mobila?

Ditt lägsta BMI under hela sjukdomsperioden?

Hur mycket har du kvar att gå upp i vikt?

Favoritklädesbutiker?

Länder du varit i?

Jag går inte hos mobila längre. Började där i december 2011 och gick där i lite drygt ett halvt år, sen började jag hos scäs barnmottagning där jag gick i 7 månader innan jag flyttades till slutenvården.

13,8 är det lägsta BMI jag haft. Har gått upp i princip all vikt jag en gång tappade nu, men har ca 4 kg kvar till min målvikt.

Jag älskar kläder, så gillar att kolla runt i diverse olika butiker. Salt har mycket fint.

Jag har varit i Thailand många gånger, tappat räkningen på hur många dock. Sen har jag varit i Spanien ett par gånger, Österrike osv.

Varför är du så bäst? / Din hemliga beundrare (du vet vem, hehehehe)

För att du är bäst!

Hejsan Tove.

Jag har en fråga om du blivit kompis med någon på behandlingen du är på?

Ska du gå dagvård sen?

KRAM

Några av de som är inlagda nu samtidigt som mig har jag fått väldigt bra kontakt med. Sen har jag även lärt känna massor av olika personer under mina år som sjuk, så kallade internet-kompisar.

Hur var det när du va mindre gillade du osv eller har du alltid haft tankar om mat osv? Hur var du annars när du va liten hade du mkt vänner isf? Ngn bästis?

Jag hade en relativt problemfri uppväxt. Många fina vänner och en bra familj, inget jag kan klaga på. Tankar om mat hade jag inte, jag var heller inte fixerad vid utseende. När jag var liten var jag väldigt social även om jag i vissa sammanhang kunde bli blyg. Bästis hade jag också.

Vad föredrar du, regn eller snö?

Vilken är din favoritfärg?

Vad ser du mest fram emot?

Har du någon utmaning som du vill berätta om på gång?

Jag älskar snön precis i början, men nu måste jag erkänna att jag är jävligt trött på den. Snälla vita äckel försvinn. Fast föredrar nog ändå snö, fast helst sol.

Min favorit färg är nog röd, om jag inte får säga vit förstås.

Jag ser mest fram emot att få börja träna mycket igen, att umgås mer med kompisar, rädda det

sociala livet och resa.

Den mest konkreta utmaning jag har är ju fikan med dig och de andra två från avdelningen. Till er andra så kan jag berätta att jag och tre tjejer jag lärt känna på avdelningen planerat in en utmaningsfika i maj. Faktum är att jag ser fram emot det också.

Brukar du läsa någon bok?

Vad har du för iPhone skal?

Hur skulle du vilja att ditt liv såg ut om 10 år?

Ha det bra oxh kämpa på !!

Jag läser aldrig, men ska börja. Snart. Fast så säger jag alltid, sen blir det aldrig av. Jag äger bara två skal till min Iphone, ett vitt och ett glittrigt.

Om tio år vill jag givetvis vara helt frisk. Jag vill ha hunnit med att gå ut gymnasiet med bra betyg, vara iväg på en långresa tillsammans med en nära vän, plugga några år på universitet, skaffa världens finaste pojkvän och leva. Om tio år är mitt liv perfekt, det lovar jag.

 Vad ser du fram emot att göra när du blir frisk? Vad motiverar dig i nuläget?

Berätta om en dag du minns! <3

Styrkekramar.

Jag ser fram emot att börja gymnasiet, sommarjobba och resa till Portugal, London och New York. Det som motiverar mig är att tänka på framtiden, tänka på vad jag går miste om genom att vara instängd på ett sjukhus. Jag vill inte bo här hela mitt liv, jag vill inte hamna på vuxenavdelningen efter att ha firat min artonårsdag.

En dag jag minns, hm. Vet inte om jag ska ta en positiv eller negativ dag, men tror jag tar en positiv. För lite pepp behövs här i bloggen. Det var en dag i våras, en dag då jag för första gången skulle träffa min bestie. Fanny alltså. Vi hade skrivit med varandra väldigt länge, men tillslut bestämde vi träff. Jag kommer ihåg hur nervös jag var innan, men det gick så bra! Det kändes som om vi hade känt varandra längre än vad vi egentligen hade. Den dagen speade vi minigolf i Tanto, åt glass och gick en promenad längs vattnet. Super mys.

Vad är din favoritmat?

Jag älskar riktigt stark thaimat. Givetvis inte för stark. Senaste gången i Thailand bad jag om en extra, extra stark gryta. Kan säga att jag fick ångra mig, för grät nästan och kunde knappt andas. Inte värt, haha.

Vad väger du?
Vad är din målvikt?
Vad vägde du som minst?
Vad vägde du som mest?

Jag kom upp till 50 förra veckan, känns hemskt men samtidigt var det ett nödvändigt steg. Så förvirrande, förstår inte själv. Inte kan jag väl krympa? Som minst vägde jag 38,8. Som mest vägde jag 54, fast det var innan jag blev sjuk. Målvikten är någonstans runt 54, så jag har inte så lång bit kvar nu.

Hur lång är du?

Jag har alltid trott att jag var 168, det är vad alla hela tiden sagt till mig, men nu är jag tydligen bara 166. Förstår ingenting, så förvirrande. Jag kan väl inte krympa?

 #härkommerlitestödfrågor
Vad vill du göra i sommar?
Favoritmaooot?
Hur vill du att ditt liv ska se ut om 1 år?
Vad anser du om justin bieber?

#Tacksåmycketdetbehövdejag

I alla fall, i sommar vill jag må helt bra. Jag vill sommarjobba på ett mysigt fik, resa utomlands och umgås med människor jag mår bra av, det vill säga mina kompisar. Om ett år hoppas jag innerligt att jag blivit friskförklarad, hoppashoppas. Kanske ett stort steg, men skulle vara överlycklig. Då ska jag göra allt som tonåringar ska göra, festa, ha kul, shoppa, fika osv. Inte bara ligga inne och deppa.

Justin Bieber… Hm, har inget emot honom men är inget fan. Han är väl söt I guess.

 Är det något särskilt som har påverkat dig mycket i ditt liv (förutom anorexin) ?
Vilka länder/ städer/ platser vill du besöka?
Om du kunde äta vad som helst under en dag utan att anorexin styrde, vad skulle du välja då?
Vad skulle du vilja jobba med i framtiden?

Inget jag kan komma på faktiskt, tyvärr. Jag skulle gärna vilja veta, kanske skulle anledningen till att jag från första början fick anorexi komma fram genom det också.

Om jag var helt fri från anorexin, bara en dag, då skulle jag inleda dagen med en brunch bestående av mackor med goda pålägg, juice, yoghurt, frukt och amerikanska pannkakor . Sen på eftermiddagen skulle jag gå ut och fika med en fin vän, välja det jag var sugen på och bara njuta. Till middag skulle jag nog beställa en pizza med skinka och ost, en vesuvio alltså. Även dricka cola till den. Skulle avsluta kvällen med godis. Alla dessa saker saknar jag något enormt, för att inte nämna rostade mackor och oboy. Haha. Oj, nu blev Ana arg. Men drömma får väl alla?

I framtiden vet jag inte riktigt vad jag vill jobba med, något viktigt bara.

Är "k" och "r" samma som jag hade på sca/löwet för 10-11 år sedan? "R" (a....d, manlig) och "K" (e....n, kvinnlig) och herregud, ja, resten.. fråga hur länge dom jobbat där :) M, ssk, mörk, är hon kvar? Gud, det var hundra år sedan jag var där som 12-13 åring och dom hade inte ens börjat lägenhetsbehandling då! Var nog den sista som hade familjeplatsen på löwet... Eller näst sista. Men än är jag inte frisk, tyvärr. Långt ifrån.. funderar på att söka till scä igen men vågar inte. Är rädd att det är för mycket fokus på vikten och fysiskt. Jag har levt såhär från och till (mest till) i princip tio år. Och nu är väl inte vikten nån höjdare, men jag behöver inte den sortens hjälp för den vägrar jag bara och min problematik är alldeles för komplex för att sådan behandling ska funka...måste ta det i min takt, och det kan alla runt omkring mig inkl. läkare, terapeuter osv, skriva under på... därför vågar jag inte söka... Hjälp.

R är definitivt samma, K tror jag dock inte är det. Kallades det löwet förut?

Jag tycker verkligen du ska söka hjälp. Vilken klinik du ska vända dig till får du välja själv, men hjälp behöver du, det är ingen tvekan om. Du har varit sjuk väldigt länge vilket jag tycker är sorgligt. Du måste bestämma dig för att bli fri, en gång för alla. Kram och lycka till!

Känner du någon gång extrema skuldkänslor över att ha matvägrat eller fuskat? Jag får otroliga skuldkänslor men alla kansk int får det, skulle va lit intressant o veta:)

Skuldkänslor är något jag lider mycket av. Vissa kvällar har jag gråtit mig till söms, senast igår, för jag inser hur illa jag faktiskt gör alla dem jag älskar. Så jobbigt.

Favorit film?
Vad är din favoriträtt?
Vad heter din behandlare?
Vad finns det att göra på avdelningen?
Är du fortfarande bra vän med Fanny?
Favoritämne i skolan?
Fortsätta kämpa, du klarar det!!

Den bästa film jag sett är nog Seven, otroligt bra. Min favoriträtt är thaimat.

Vet inte om jag får säga deras namn såhär egentligen, men min terapeut får kallas R. Och mina behandlare S och M. R är lätt bäst.På avdelningen finns inte så mycket att göra egentligen. Jag gör ungefär samma sak som man gjorde på fritids, haha. Bygger pärlplattor, spelar spel, bygger pussel, målar osv. Sen umgås jag relativt mycket med några andra tjejer på avdelningen, vilket är kul.

Fanny är som sagt en av mina bästa vänner. Har inget direkt favoritämne i skolan, gillar mycket. Däremot hatar jag fysik, bokstavligen. Förstår ingenting. Men gillar att skriva.

Vad hade du tänkt söka in till på gymnasiet?:)

Läs tidigare fråga!

Bästa Kent-låten?
Har du någonsin blivit rädd för dig själv, över att ha tappat kontrollen och över att du utsatt dig själv för sådan fara?
Var handlar du helst, eller mest, kläder?

Isis&Bast.

Rädd för mig själv har jag blivit många gånger. Mest för att jag inte riktigt kunnat kontrollera mina handlingar. Det är som att man arbetar som slav för Ana, man lyssnar och följer hennes ord slaviskt. Gör man inte det blir ångesten istället så stark att man tror att döden är närmare än någonsin. Tragiskt men sant.

När du började gå ner mycket i vikt, var det någon av dina skolkompisar som reagerade och gjorde någonting åt det då?

Jag har pratat med några kompisar nu i efterhand och då har de berättat att de misstänkte att något inte stod rätt till, men de vågade aldrig ifrågasätta saken. Hade dem frågat hade jag ändå bara förnekat. Däremot kom flera lärare till mig och berättade att flera elever var oroliga över min viktnedgång. Fick även en hel del kommentarer från killarna i årskursen över mig. När det var som värst och vikten som lägst ropade de ”Anorexia jävel” efter mig när jag gick av bussen och liknande. Då hade jag inte fått hjälp än.

Har du någon gång självskadat?

Kan inte påstå att jag självskadat faktiskt, har aldrig skärt mig eller så. Däremot har jag nypt och rivit mig själv ett antal gånger då den psykiska smärtan gjort för ont.

Jag har ingen fråga men vill bara säga att du verkar vara en himla fin person! Kram

Tack så mycket! Kram

 Hur gammal är du?
Var bor du?
Vilka behandlare och läkare har/har du haft på SCÄ?
Har du några syskon?
Vilka bloggar läser du?
Kram :)

Jag är 16 år, fyllde den 8e februari. Jag bor i Vendelsö som ligger strax utanför Stockholm. Har en lillebror som är 12 år. När det kommer till bloggar läser jag väldigt blandat. Modebloggar och andra bloggar som drivs av ätstörda mest.

Vill inte nämna deras namn i bloggen, men har haft K, G,N, H, A, R, S och M

Varför är du så fin?
Varför är du så underbar?
Varför är du så stark?
Varför har du anorexia?

Varför lyssnar du på anorexin?
Hur mår du?

Haha, tack. Anledningen till att jag har anorexia har jag faktiskt inte kommit fram till än. Just nu försöker jag att inte lyssna på anorexin, men det är så jäkla svårt.

Kan inte du göra ett videoinlägg? Skulle vara så kul att se dig! Eller om du inte vill visa dig eller något kan du väl lägga ut en video där du visar ditt rum på avdelnigen? Och kanske koridoren och så? :) SNÄLLAAAA

Gjorde ett för din skull, haha. Kram

Ditt favorit djur?
Din favorit rätt?
Vad vill du göra när du blir frisk?
När var du som mest sjuk?

Mitt favoritdjur är nog hund, men gillar lejon också. De är fascinerande. Min favoriträtt är thaimat. När jag blir frisk vill jag resa massor, åh vad jag längtar! Jag var som mest sjuk hösten och vintern 2011.

Kom på två till. Hur länge har du vart på avdelningen å vet du hur länge du ska vara kvar? :)

I morgon har jag varit på avdelningen i exakt 9 veckor, men tyvärr vet jag inte hur länge till jag behöver stanna. Tror dock inte att det blir så länge till eftersom jag verkligen vill därifrån nu och gör mitt bästa.

Ni som varit sjuka i flera år har förmodligen fått ätstörningen som en del av identiteten, vilket är sorgligt. Man ska inte kunna identifiera sig själv med en ätstörning. Desto längre du väntar med att söka hjälp desto svårare kommer det bli att ta sig ur helvetet. För att kunna bli fri måste man bestämma sig. Det innebär inte att man bestämmer sig halvt och velar någonstans på mitten, man måste vara fast besluten. Egentligen finns det bara en väg att vandra, på skylten dit står ordet livet. Vägen dit är ohyggligt krånglig och massor av stenar ligger ivägen. Men ingen har någonsin sagt att livet kommer vara en vals på roser. Livet är en stenfri väg, men jag vet att vi alla har kraften inom oss för att ta oss förbi alla hinder.

 Ibland kan det kännas som om inget förstår. Som om alla tror att allt är ett skådespel, tro mig, jag har befunnit mig i den situationen allt för många gånger. Men jag förstår er, jag gör det. Alla berättelser om er själva som ni mailar in gör mig bara ännu mer medveten om att vi kan klara det här tillsammans. För vissa tar det längre tid att bli fri från en ätstörning jämfört med vad det tar för vissa andra. Men det är okej, alla är vi olika. Bara man bestämmer sig så kommer man klara det. Så länge man lever i bubblan om att lycka är att ha ångest, att man mår bra när man mår som sämst, har man fortfarande en lång bit kvar. Men, tillslut vänder det och man inser vad man missar. Det är som att vända tillbaka ett vattenglas åt rätt håll, fast vattnet kommer hänga med tilbaka.

 Så alla, ni ska veta att jag tror på er. Fortsätt gärna maila mig, det gör mig så glad. Kram.

Här kommer första delen av svaren på frågestunden, i ett videoinlägg. Vet att jag låter väldigt konstig, hoppas att jag inte låter så i verkligheten haha. Annars vill jag bara säga att jag är ironisk på flera ställen, men det kommer inte riktigt fram i videon, lol. Ha det bäst. Resten av svaren kommer i morgon.