Att se min egen spegelbild gör bara ont. Jag fattar inte att man kan äcklas av och hata en människa så mycket som jag gör med mig själv. Paniken som uppstår när jag hela tiden märker att det inte längre är något problem att få låren att nudda varandra ifall jag pressar ihop går inte att beskriva. Det är rent hat mot mig själv. Jag kan inte låta bli att sakna de dagar då låren inte kunde nudda varandra, det spelade ingen roll hur mycket jag pressade. Nu är det inte längre svårt, inte något problem alls.

Jag måste acceptera mig själv säger alla. Får kommentarer om att jag visst är fin och liknande. Jag tar åt mig, det gör jag och faktum är att det ibland kan kännas bättre. Visst, jag kan acceptera mig själv även fast jag hatar mig över allt annat, och såklart att jag kan leva i den här kroppen men jag vet inte ifall jag vill. Acceptera var nog en liten överdrift också, för det gör jag inte. Jag accepterar inte mig själv ännu. Men en dag så...