Tiden går så fort. Jag kan inte förstå att jag varit sjuk i över ett och ett halvt år. Jag drömmer om att fly, men jag har inte styrkan till att komma iväg. Om jag hade haft vingar skulle jag varit borta för länge sen. Jag drömmer om kraften till att våga, men den infinner sig inte i min kropp. Jag drömmer om styrkan till att hoppas, men det känns för svårt. Kanske ska jag bli till vatten? Om det nu gick. Då kunde jag vara så gott som osynlig tills jag torkade bort. Jag kanske redan är som vatten förresten. Genomskinligt grå. Då finns det åtminstone hopp om att kunna försvinna, slippa tänka och slippa känna.