Det är jobbigt... Jag tänker för mycket. Allt tänkande omvandlas sedan till ångest, och jag får panik. Jag känner mig så misslyckad. Jag klarar ingenting längre. Att jag inte är tillräckligt bra är orden som gång på gång ekar genom mitt huvud.

Bara för att jag inte gillar mig själv kan jag inte tro på när folk säger att de faktiskt gillar mig och vill vara med mig. Det går liksom inte ihop. Varför skulle någon vilja spendera lite av sin tid tillsammans med mig? Åh, jag är bara i vägen för allt och alla. Varför finns jag ens..? Men hur kul är det att umgås med någon som avskyr sig själv egentligen? Jag tycker mycket mer om att vara tillsammans med människor som ärligt kan säga "Fyfan vad jag ser bra ut idag!", eller "Åh vad jag bara älskar mitt hår!". Så coolt med människor som vågar säga så, vara ärliga. Stör mig dock mycket på folk som säger "Vad ful jag är idag.." och så vidare fast dem egentligen tycker tvärtom. Alltså säger dem så bara för att få uppmärksamhet.

Kom ihåg: Ingen kommer älska dig ifall du inte älskar dig själv!