Tårarna har strömmat ner för mina kinder hela morgonen, jag orkar inte mer nu. Allt är kaos och jag vet inte vad jag ska ta mig till. Snart är det sommarlov, tiden bara fyger ur mina händer men jag kan inte göra något åt det. Ytterligare en termin har jag slösat bort på grund av anorexin. Jag slukas av mina egna tankar, jag befinner mig så långt bort man kan komma. Jag vill komma tillbaka men tror att jag är alldeles för rädd. Jag är för feg helt enkelt. Jag vill inte vara den jag är just nu, men rädslan för vem jag kommer bli gör att jag hellre stannar kvar i den jag är. Jag är olycklig. Ja, olycklig är rätt ord. Finner ingen glädje i något jag gör eller något som händer. Jag vet att det till stor del beror på min bristande koncentrationsförmåga men ändå. Gång på gång frågar jag mig själv hur länge man orkar. Står och stampar på samma ställe och har gjort det alldeles för länge nu. Måste ta mig vidare, jag måste våga ta steget ut i det okända. Det kommer vara bland det absolut läskigast jag har gjort, men jag har inget annat val längre. Måste våga prova friheten. Värre än såhär kan det väl ändå inte bli?