Att bli fri från ätstörningar är inte lätt. Det krävs betydligt mycket mer vilja, mod och styrka än vad många tror. Alla som lever med Anorexi eller någon annan slags ätstörning kan ta sig ur det, man måste bara bestämma sig. Att ta steget och våga vilja bli frisk är nog det svåraste, klarar man väl det så är man en bra bit på väg. För att svälta sig själv krävs det en otrolig styrka, jag tycker att alla vi ätstörda borde vända den styrkan till något positivt istället. Använda styrkan och kraften till att försöka hitta oss själva igen. Själv vill jag självklart bli frisk innerst inne, men allt för ofta tappar jag motivationen helt. Vid dessa tillfällen kretsar mina tankar runt saker en frisk människa aldrig ägnar en seriös sekund åt. Jag tänker att det kanske ändå är tryggare där jag står nu. Men när jag tänker efter och låter den riktiga Tove komma fram så vet jag egentligen att det inte stämmer. Ingenting är tryggt här. Jag vet inte hur många kvällar och nätter jag spenderat i fosterställning under täcket gråtande och full av självhat. Morgonen efter mina ångestfyllda nätter frågar jag mig själv ifall det verkligen är såhär en 15årig tjejs liv ska vara.

Nu ska jag bli frisk! Ja, jag ska faktiskt bli det. Jag orkar inte ligga såhär på mitten längre. Att nästan se normal ut men ändå ha alla sjuka tankar kvar. Ja, ska sluta göra helt onödiga saker som gör att jag fortfarande sitter fast här i anorexins helvete. Jag offrade allt jag hade för att ta kontrollen, känna mig vacker och bli perfekt. Men nu börjar jag inse att jag kanske offrade allt jag hade för ingenting. Allt jag strävade efter var perfektion, men jag fick aldrig känna på en gnutta av det. Att vara lycklig och må bra betyder faktiskt mer än att vara så smal att folk vänder blickarna efter en på stan. Ja, när jag vägde som minst var det faktiskt så. Folk vände sig om och granskade mig noga innan de vände bort blicken igen.