Imorse klockan 09.00 började mitt möte på Scä. Idag var jag där själv och hade bara samtal med min ena behandlare K. Jag är där varannan gång själv och varannan gång tillsammans med mina föräldrar. Att vi valt att lägga upp det så beror på att jag inte öppnar munnen när mina föräldrar är med. Allt jag får ur mig då är "Mhmm" och "Vet inte". När jag är själv går det lite bättre i alla fall. Idag pratade vi mest om att ja behövde börja äta snabbare. 40 minuter på huvudmålen och 1 timme och 30 minuter på Calshaken var inte okej tider enligt henne. Länge diskuterade vi hur vi skulle göra, men vi kom inte fram till något speciellt. Jag vägrade alla alternativ, men jag var speciellt emot att mina föräldrar ska börja lägga upp tuggor till mig och att jag enbart får tugga varje tugga 15 gånger. Just nu har jag tvångstankar på tuggandet, måste tugga allt 53 gånger exakt. Men jag är alldeles för rädd för att förändra, rädslan stoppar mig. Det sjuka är att jag inte vet vad jag är rädd för, men det skulle inte gå.
Vi pratade även en del om mina förbjudna saker som jag ännu inte vågat prova, pizza och läsk exempelvis. K tyckte att jag, hon och G skulle gå ut och äta lunch någon dag, alltså på restaurang. Hon ville att vi skulle äta pizza. Jag vill verkligen inte, och ifall vi bokar en tid för det tror jag inte att jag kommer dyka upp. Pizza är bland det mest förbjudna någonsin för mig. Men det är också en sak man måste komma över å andra sidan, får se hur jag gör.





För er som undrar och aldrig har varit på Scä så ser det ut såhär i mobila-teamets väntrum. I alla fall om man sitter där jag sitter, i soffan. Jag sitter alltid på samma ställe, i härnet av soffan som är närmast dörren. Är den platsen upptagen får jag typ panik, då står jag upp och trampar istället. De andra stolarna är sjukt obekväma enligt mig, och sen så är jag en vanemänniska. Känner mig inte trygg på någon annan plats heller.