Ytterligare ett dygn har passerat, och det gör ont inom mig. Ytterligare ett dygn har jag slösat bort utan att ta ett enda kliv mot det friska. Ytterligare ett dygn då mina tankar enbart kretsat runt sjuka saker. Jag börjar tvivla på mig själv, kanske kommer jag inte klara mig genom det här. Just nu känns allt alldeles för jobbigt. Hela kvällen har jag spenderat gråtandes i fåtöljen i hopp om att tillslut slippa Calshaken. Allt panikande gav varken från eller till, inte slapp jag dricka den i alla fall. Samtidigt som tårarna rann ner för mina kinder drack jag den. Lite mer än två timmar passerade innan den var slut. När glaset äntligen var tomt låste jag in mig i badrummet och grät en stund på golvet i min ensamhet. Jag är så jävla misslyckad. Låste sedan upp och sprang ner för att ta bort det sista sminket som runnit ner för mina kinder. Pappa kom då efter för att prata med mig, jag bröt återigen ihop. Låg där på mattan och grät, gav upp hoppet på livet. Väl uppe på mitt rum kom pappa efter igen. Jag låg under mitt täcke och hoppades på att få försvinna och han satt på mitt golv. Pappa sa en massa saker som jag inte riktigt regristerade på grund av att jag var allt för upptagen av mina egna tankar. Han pratade ett bra tag innan jag märkte att han faktiskt också grät. Han satt på mitt golv och grät, önskade gång på gång att allt kunde bli som förr. Stackars min fina familj som fick en sån misslyckad dotter. Fyfan för mig.