Allt handlar om att börja acceptera sig själv för den man är. Jag är jag, och det kommer jag alltid att vara och det har jag alltid varit. Även fast jag förändras så är det fortfarande jag.
Jag har märkt att det inte fungerar att hålla på såhär längre. Att jag hela tiden klankar ner på mig själv och gråter över hur värdelös jag är. Ingen är värdelös, inte ens jag även fast det känns så ibland. Jag måste börja tycka om mig själv mer, det borde ni också göra. Min behandlare K har många gånger sagt till mig att jag måste bli min egen bästis. Det finns ingen man spenderar så mycket tid med som sig själv, och skulle det inte vara trevligare att umgås med dig själv ifall du blev behandlad väl? Det skulle jag tycka i alla fall. Inte skulle jag säga till mina kompisar att de var för feta för att ens visa sig, att de inte var värda maten som serverades, att de var vidriga och äckliga, att jag äcklades av dem och att folk stirrade på dem för att de var så fula... Nej det skulle jag inte. Så varför har jag rätt att skada mig själv på det sättet? Det är som att bli mobbad, fast mobbad av sig själv om ni förstår. Jag ska sluta med det, försöka i alla fall.

Jag trodde att det förra inlägget var det sista som skulle skrivas här men nu är jag tillbaka, haha.