Jag är så rädd, rädd för allt och ingenting. Kvällen har varit hemsk, värsta kvällen på länge. Haft panik. Efter middagen fick jag sådär ont i magen, nästan kramper. Inte haft det på väldigt länge... Då gick jag upp på mitt rum, låg där ända tills det blev dags för kvällsmål. Då brast allt. Mamma kom in och sa att Calshaken och mackan var färdiga och att jag skulle komma ut. Började gråta. Grät och panikade i ca 20min innan pappa kom in och bokstavligen drog upp mig ur sängen. Tårarna forsade ner och sminket rann längs mina kinder. Sen kom ångesten. Skakade, grät, sparkades, slogs, dunkade huvudet i väggen, rev i panik på väggarna och skrek lite till. Kallade mamma för idiot.

Mina föräldrar förstår verkligen inte det här med ångest. Och jag har så svårt för att säga att jag har just ångest. Nu har pappa precis varit här inne i mitt rum och pratat med mig. Vet ni vad han sa? "Har du några fler cirkuskonster du vill visa upp innan du går och lägger dig?". Alltså seriöst. Cirkuskonster..? Han menade min ångest-attack då jag typ hoppade upp och ner i sängen liggandes i fosterställning. Han ville inte heller tro på mig när jag sa att jag inte kan kontrollera mig själv när det blir sådär. Åh, herre. Vill inte prata med mina föräldrar, funderar seriöst på att rymma istället. Rymma från verkligheten ett tag. Fast jag vet att det inte fungerar. Allt är bara svart nu. Är så jävla rädd för att det är natt nu också. Längtar inte ens tills det blir morgon. Dör hellre än att leva det här livet. Jag måste bli glad, jag måste.