Är hemma från Scä nu, har varit det ett tag nu men ändå. Mötet var ett helvete rent ut sagt. Eller har varit på värre möten men det var ändå väldigt jobbigt... Först satt vi och pratade allihopa tillsammans med annat folk från slutenvården och från barn och ungdomsmottagningen. Jag kommer snart sakta men säkert lämna mobila och börja på barn och ungdom istället. Känns rätt så bra fast ändå lite läskigt. Hon som jag förmodligen kommer få som behandlare där var även utblildad psykolog vilket kändes otroligt skönt. Här på mobila kommer jag liksom inte längre. Visst, de har hjälpt mig att gå upp en massa kilon men inte mår jag psykist bättre? Nej. Ibland kanske men jag vill kunna må bättre. Därför tror jag definitivt att jag behöver mer hjälp med mina sjuka tankar. KLarar nämligen inte av att hantera tanarna på egen hand ännu. Behandlaren verkade ändå bra, hon hade lite stirriga ögon men antar at det är något jag får stå ut med haha. Angående slutenvården bestämde vi inget speciellt. Som vi tidigare sagt få vi se hur läget ser ut efter sommaren, då ska inläggning diskuteras igen om det inte blivit bättre.

När dem gick var det dags för vägning och puls. Jag och K gick ner till läkarrummet medan resten (mamma, pappa, min andra behandlare och min läkare) satt kvar i rummet och pratade vidare. Väl nere i läkarrummet spred sig paniken i min kropp, tänkte på vad vågen skulle visa. Klev ändå upp på vågen och den visade faktiskt att jag gått ner 3hg. Alltså -0,3kg?! Pulsen var bra och vi gick upp till de andra igen.

Där upp blev alla lite halvt panikslagna när vi berättae att jag tappat i vikt sen förra gången. Anorexin njöt, men kände ändå att det var en för liten viktnedgång. Kunde ju varit mer. Fick med mig 20 nya Calshakes hem, mindre kul. Måste fortsätta drick minst en om dagen nu när vi åker utomlands. Dödödö. Var så taggad på att åka utomlands i 3 veckor för bara någon dag sen. Nu känns det inte alls roligt längre... Jag hade tänkt att denna resa skulle bli ett stort kliv mot det friska. Jag skulle äta glass varje dag och verkligen försöka njuta av livet. Nu går det inte längre, allt känns svart. En resa med calshakes, det fungerar inte. Jag dör hellre faktiskt. Hoppet har dragits ur mig. Jag skulle ju må bra, men fick inte ens chansen.