Att vara död eller att leva utan känslor är väl ändå samma sak? Jag lyder alla röster i mitt huvud. Rösterna och tankarna slukar mina dagar och upprepar ständigt alla fel jag gör. Hur mycket bättre jag skulle kunna vara. Jag ljuger om allt. Men just nu undrar jag ifall lögnerna ändå är bättre än sanningen. Alla vill veta vad jag känner, men ingenting känns.

Jag drömmer mardrömmar om att jag kommer sitta fast här för alltid, ändå är jag livrädd för att släppa anorexin och komma härifrån. Det här är jag, men ändå känner jag knappt igen mig själv nu. Jag vill vara tunn som luft. Jag vill nästan inte finnas, i princip osynlig men ändå inte. Jag vill vara perfekt. Ja, det är det jag eftersträvar. Perfektion. Fast just nu är jag så långt från perfektion man kan komma. Egentligen finns det inte ens något begrepp som heter perfekt. Alla är bra, det vet jag.