Jag längtar. Fast längtan är tom, jag vet inte var jag längtar. Kanske längtar jag till friheten, eller sjukdomen, sommaren, träningen, hungern, döden. Ja, tänk om det är döden denna längtan leder mig. Jag vill inte dö ännu, tror jag. Jag är inte beredd att dö än. Har så mycket i livet jag inte upplevt ännu, saker som jag drömt om länge. Alldeles för länge. Jag frågar mig själv friheten verkligen kommer vara värt allt detta slit. Kommer det vara det? Jag gråter mig till söms om kvällarna, vaknar med en klump i magen varje morgon, har ångest och till och med panikångest ibland på nätterna. Tro mig, jag vet vad panikångest är. Det är inget jag bara säger. Det var mycket lättare innan jag började gå emot sjukdomen, nästan lite spännande varje morgon man vaknade. Spännande på ett konstigt sätt. Fast det var ändå inte bra, jag mådde inte bra. Men fan så mycket bättre än det här. Jag hoppas verkligen att det friska kommer vara värt allt det här. Jag ska ta mig dit, det spelar ingen roll ifall det är nästa vecka eller nästa år, men dit ska jag. Kämpakämpakämpa. Vi ska klara det.