För bara några månader sedan hade jag aldrig kunnat tro att jag skulle sitta här idag och skriva. Jag trodde inte att jag skulle leva länge till. I julas var jag ganska så ledsen, jag var helt inställt på att det var den sista julaftonen jag skulle få fira. Men samtidigt kändes det skönt, allt skulle ta slut snart och jag skulle inte finnas mer. Jag trodde inte heller att jag skulle få fylla 15år, men nu kan jag till och med tro att jag kanske blir 16. Varje kväll kramade jag mina nära och kära godnatt extra hårt, helt beroende på att jag inte visste om vi någonsin skulle ses igen. I mina förlegade gamla dagböker kan jag läsa sida efter sida om att allt snart kommer vara slut för mig. Allt kommer bli så mycket bättre för både mig och alla jag känner. Även ifall folk sa att de älskade mig så visste jag att allt bara var lögner. Egentligen önskade alla samma sak som jag, att jag bara skulle försvinna. Då skulle lyckan för alla vara enorm.

Idag vet jag att jag kommer slå upp ögonen i morgon igen, dagen efter det och kanske till och med ytterligare några dagar. Jag kan inte påstå att jag lever livet fullt ut, för det gör jag absolut inte. Men en dag ska jag göra det. Den dagen då jag mår bra och är lycklig, då ska jag bara leva och vara som en vanlig tonåring. Märker ni..? Jag kan se framåt.

Det är sommar snart, och jag vill vara med. Så med att jag känner att jag är en del av allt. För jag är inte beredd at dö än, inte än.