Hej. Jag tänkte inleda med att be om ursäkt för allt jag förstört. Be om ursäkt för alla elaka saker jag vräkt ur mig, som att jag hatar er, att ni inte förstår ett skit eller att ni förstör mitt liv. Förlåt. Ska också be om ursäkt för att jag inte blev den typ av dotter man stolt kan visa upp inför vänner på middagar och likanande. Förlåt.

Ni gör ett grymt jobb egentligen när jag tänker efter. Om ni inte hade funnits vid min sida hade jag nog inte funnits nu heller. Det är svårt att tänka så men jag måste.

 

Ni säger hela tiden att ni förstår, att det får ta den tid det tar för mig att bli frisk, att ni aldrig kommer ge er, att ni kommer kämpa för mig tills er egen död, och så vidare. Men... ofta säger ni ju också "Jaha, är det såhär du vill ha det resten av livet, fine" och liknande.  Fast ni vet ju också egentligen att det inte är så, jag vill inte ha det såhär. Jag är bara rädd för förändring, det är det ni inte kan förstå. Ni förstår inte den sjuka ångesten inför mat och vikt. Ni förstår inte rädslan för att må bra. Ni förstår inte, tyvärr. Ni vill att jag ska berätta om hur jag känner över allt och så, men jag kan inte. Jag vet inte riktigt hur allt är ens, och om jag nu skulle hitta ord på det skulle ni ändå inte förstå. Så det är ingen idé. Förlåt igen. Jag skulle kunna fylla hur många papper som helst med bara ordet "förlåt", men det skulle ändå inte räcka till. Ett förlåt kan inte rädda allt det jag gjort mot er. Tack ändå, tack för att ni finns.