Jag imponeras olika personer. Folk som vågar stå för sin åsikt, folk med bra självkänsla, folk som bryr sig om andra eller folk som är sig själva och går sin egen väg. Jag tycker det är häftigt med människor som vågar vara sig själva. Visst, jag är mig själv, det är inte så. Men alldeles för ofta tvivlar jag på mina egna beslut och låter då mer än gärna någon annan fatta det åt mig. Jag imponeras av mina vänner som fortfarande står vid min sida trots att jag beter mig som om...jag vet inte vad. Alla mina vänner är bäst.

Människor som tappat bort sig själva men sedan funnit sig igen inspirerar mig något enormt. Jag vill också tillhöra den kategorin. Så många som varit "borttappade" länge har hittat den motivation och styrka som krävs för att ta sig tillbaka, och det imponeras jag av.