Jag tog allting för givet, det var något fel på mig

Bilderna är från ganska tidigt i höstas när vi var på Färna Herrgård och firade mammas mosters 70-årsdag. Vi hade precis kommit hem från Barcelona där jag knappt hade ätit alls. Nu började folk kommentera min vikt på allvar. Kommer ihåg att min moster tog tag i mina jeans direkt när vi kom och sa, "Hörru, ska inte dem här sitta tight?". Jag svarade med ett lätt skratt och drog mig sedan undan. Redan här hade anorexin ett väldigt hårt grepp om mig, hade gått ner ca 10kg, alltså bara 5kg kvar tills då jag vägde om minst. Jag frös ständigt, började använda täckjacka tidigt in på hösten då folk fortfarande gick i collagetröjor till skolan, hade alltid tjocka tröjor under också. Mina händer var iskalla men när folk påpekade det svarade jag oftast att jag precis varit på toa och tvättat händerna med kallt vatten.
 
Dygnet här på Färna var det värsta på länge. Mina föräldrar hade nämligen börjat misstänka mina problem och hade därför stenkoll på mig. För att dem inte skulle tycka att mitt beteende var sjukt försökte jag äta allt som serverades. Åt tre rätters middag, toast till förrätt, kyckling med ris till varmrätt och glass med frukt till efterrätt. Jag ångrade att jag valde barnmenyn när jag såg att de vuxna fick mycket mindre mat... Ångesten var så stark, låste in mig i i det stora badrummet inne i vår svit och satt där länge och bara skakade. Var övertygad om att jag gått upp allt jag tappat och lite till.

Kommentarer
Postat av: Anonym

Har en fråga, men först: Vilken fin blogg du har, superfin verkligen! :) Nu till frågan, jag har själv haft/har problem med tankar om vikt och liknande och när det var som värst för ca tre år sedan och jag tillslut hade nått min "målvikt" så blev jag inte glad som jag brukade bli när jag gått ner utan väldigt rädd, rädd för att ha tappat kontrollen och rädd för att ha en väldigt ohälsosam vikt. Denna rädsla försvann dock nästan direkt och ca två dagar senare var jag tvärtom glad att jag vägde så lite. Så jag undrar, har du upplevt detta någon gång?

Fortsätt kämpa, ju längre du kommer uppåt desto lättare blir det att fortsätta!

2012-07-11 @ 11:37:55

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback