Att kämpa hela vägen till friheten kommer göra ont. Det kommer göra helt otroligt ont. Varje dag tvivlar jag på ifall det verkligen är värt allt det här, värt all ångest, värt all smärta. Jag hoppas att jag en dag kommer kunna titta tillbaka i mina dagböcker och i den här bloggen, kunna se att det faktiskt var värt det. De stunder då jag får känna på livet, då jag är glad och skrattar känns allt så mycket lättare, då vet jag varför jag kämpar. Jag vill bli fri. Jag vill upptäcka världen och leva. Inte leva som jag gör nu och har gjort i över ett år, för det är inget liv. Jag vill leva på riktigt. Jag känner några tjejer som själva varit djupt nere i träsket men lyckats kämpa sig hela vägen upp. Idag fattar dem inte varför de la ner så mycket tid på ingenting. Slösade bort dagar, veckor, månader, år för absolut ingenting. Dem uppmuntarar mig hela tiden att fortsätta den långa vandringen, just för att livet kommer bli så mycket mer. Livet har så mycket mer att bjuda på. Varför ska jag inte lita på dem? De har ju faktiskt själva gått genom samma sak och vet därför vad de snackar om. Så starkt jobbat av alla er som blivit fria och idag lever ett liv utan ätstörningar, helt grymt imponerad utav er! En dag ska jag också tillhöra den gruppen. Gruppen av människor som lyckats ta sig ur skiten.

 

Nästa år har jag och mina kompisar länge planerat att vi ska åka utomlands tillsammans. Åka till kanske Portugal eller Spanien och vara borta en vecka, en vecka helt själva utan föräldrar. Fatta vilken upplevelse det skulle vara. En resa med kompisarna, massa skratt, god mat och en rad olika erfarenheter att ta med sig vidare. Men tänk ifall jag får stanna hemma och krama om dem andra innan de ger sig av. Tänk om det blir så? Nej, så får det bara inte bli. Jag ska med, jag ska vara som dem. Jag ska leva. Det gäller bara att jag vågar ta det där steget som jag länge pratat om. Jag tror faktiskt att jag är så redo som jag kan bli nu. Så varför inte satsa allt redan nu? Det är definitivt inte för tidigt.