Hemma från Scä nu. Idag träffade jag min behandlare K ensam, precis som bestämt. Dock var vi tvugna att avbryta mötet tidigare för att jag inte gick att prata med. Allt var kaos i mitt huvud, jag hörde inte ens vad hon sa. Jag förmådde mig inte ens till att möta hennes blick då hon pratade. Som jag trodde var det vägning idag igen, vågen visade 0,5kg uppåt på två veckor vilket känns hemskt.

När jag passerade ut genom dörrarna till Scä steg ångesten allt högre. Fick hjärtklappning och kände mig yr, trots det fortsatte jag att gå en bit. Bara en liten bit längre ner på gatan klarade jag inte av att stå upp längre. Jag bröt ihop intill väggen till Scä:s byggnad. Satt där en liten stund tills en 30-årig tjej kom fram och fråga hur det var. Hon tog mig i handen och reste mig upp. Inte för att hon läser det här, men tack ändå. Jag vill inte vara mig själv längre. Hur kan man vara så svag att man bryter ihop och inte klarar av att stå upp? Orkar inte mer. Jag vill bara försvinna, eller om jag fick vara fin skulle jag kunna tänka mig att leva. Ett litet tag till åtminstone.