Jag saknar det som jag just nu kämpar mig bort från. Bilderna ovan togs någon gång i höstas under en av mina bakdagar. Jag älskade att baka fettiga och kaloririka saker som jag sedan kunde bjuda andra på, och även kolla när dem åt det. Hemskt egentligen, men det fanns inte en chans att jag skulle stoppa något av det jag bakade i mig. Jag skulle ju bli smal.

 

Alla dessa dagar då jag vaknade och svimmade så fort jag ställde mig upp, alla dessa dagar då jag frusit så jag skakat, alla dessa dagar fyllda av lögner och träning. Jag saknar det. Jag vet att det är konstigt att förstå för vissa som aldrig drabbats själva, men jag saknar det som var mitt helvete.

 

Idag på bussen hem från min kompis träffade jag en annan gammal vän. Vi pratade en stund och sedan sa hon att jag blivit så söt igen, att jag hade fått tillbaka mina kinder. Det är en gullig kommentar egentligen som jag borde tagit positivt och uppskattat, men faktum är att den skadade mer än den värmde. Den skadade mer än vad hon någonsin kunde inbilla sig. Självklart sa jag tack och log, men det gjorde så ont inom mig. Jag vill inte ha kinder.