Allt kändes så bra alldeles nyss. Då kände jag mig lite smått stolt över att jag faktiskt klarade blåbärspajen. Allt vänder så fort och det är obeskrivligt läskigt. Jag var inte värd den. Jag förtjänade inte den där biten paj. Den var god, men jag är inte bra nog för att få tycka saker smakar gott.

Ångesten har hunnit ikapp och jag känner hur den sakta men säkert försöker trycka sig in mer. Är rädd för att inte kunna hantera det som händer ifall det blir illa. Jag vill inte. Jag är rädd för mörkret och allt som det för med sig. När det är natt och allt blir mörkt är jag så ensam. Då har jag ingen att prata med när det blir för jobbigt, ingen som kan avleda mina tankar.

 

Är orolig för i morgon... Min mamma och lillebror ska iväg tidigt på morgonen och pappa jobbar vilket betyder att jag ska vara ensam på morgonen. Vi har inte ens pratat om hur vi ska göra med frukosten. Förväntar alla sig att jag ska gå upp och äta en full frukost nu bara sådär? Helt själv. Tror alla att jag är frisk nu och att jag mår toppen bara för att jag åt pajen utan att gråta och skrika hysteriskt? Är det kanske så det är? Jag klarar inte att gå upp och äta en stor frukost alldeles själv redan, det går inte. Hur mycket jag än skulle vilja så skulle det inte fungera. Tankarna snurrar redan om hur jag ska fuska på bästa sätt. Herregud, jag vill så gärna äta! Att det måste vara så svårt... Jag ska fundera på det. Äta eller inte? Tacksam för lite hjälp så fort som möjligt. En liten kommentar kan faktiskt rädda mig, få mig ur dessa tankar. Tack för att ni läser, ni är fina.