Känslan av att veta vem jag var och vem jag ville bli kom till mig härom dagen. Allt kändes så mycket lättare då, jag visste vad jag strävade efter och varför jag kämpade. Jag ska försöka hitta tillbaka till det igen. Faktiskt tror jag att det spelar stor roll ifall man vet vad man vill och varför man kämpar.

 

Många gånger när jag gråtit och haft panik över exempelvis en glass har min pappa frågat mig vad det är som jag är rädd för. Jag har aldrig riktigt kunnat svara på den frågan, för jag vet inte. Rädslan stoppar mig för att våga ta alla steg som tillslut kommer leda till det fria, men jag vet inte vad jag ä rädd för.

- Att bli fet. Ja, det är såklart en stor rädsla men ändå så vet jag att jag inte går upp massor utav en glass nu.

- Att må bra och bli frisk. Den rädslan är större än den innan. Jag är rädd för att må bra, jag är rädd för att inte känna ångest mer...det kan låta hur konstigt som helst, men det är sant.

- Att bli normal. Ja, det är jag enormt rädd för. Att vara normal, att vara precis som alla andra. Vem blir jag då? Ytterligare en i mängden som ingen lägger märke till? En tråkig, vanlig tjej?