Det är med kroppen fylld av oro som jag trycker ner det handtaget till den vita dörren som leder in till mitt hus. Permission. Ordet ekar gång på gång genom mitt huvud, men jag kan inte förstå varför det låter så främmande.

Jag vill så gärna att det här ska gå bra, men Anorexin skriker på mig. Rösterna är så starka. Jag viker ihop mig på golvet och trycker mig till väggen. Jag vill inte mer. Med blicken fäst i golvet springer jag upp för trappen och vidare in till mitt rum. Ja, mitt rum. En märklig känsla får mig att tappa greppet om verkligheten. Istället låter jag tankarna sväva iväg.