Det är gemensam vila nu och ångesten kryper hela vägen ut i fötterna. Känslan är så obehaglig.

Morgonen var väldigt instabil. Försökte rymma från avdelningen två gånger. Låg och skrek på golvet och sprang ner för alla trappor i bara strumpor. Jag hatar det här stället. Att jag försökte rymma berodde på att jag hade gått upp i vikt, fick då panik och kände att jag bara behövde fly.

I dag ska jag på permission. Kommer bli skönt och jag hoppas på att jag klarar det bättre den här gången än förra. Ska verkligen försöka. Om inte minst för min fina lillebrors skull.