I en hög på golvet ligger jag och skriker i panik. Skriker att jag inte vill leva och skriker att jag kommer dö. Fångad av hopplösheten dras jag in i ångestens mörka sal och när paniken når sin topp är jag övertygad om att mina sista minuter är komna.

Personal springer ut och in, avlöser varandra och försöker hälla i mig flytande Theralen. Jag är okontaktbar och fortsätter bara skrika i ren panik, jag kan inte kontrollera mig själv.

Att dessa ångestattacker börjar anlända med en allt högre frekvens skrämmer mig. Jag kan inte beskriva hur det känns. Såhär har det aldrig varit förut... Men kanske är det för att jag nu för första gångerna utmanar tankarna och bryter destruktiva mönster som ångesten blir så pass stark? Vad tror ni? Jag vet inte. Min kväll har i alla fall varit fin.