Nu är det berättarstund men jag orkar inte lyssna. Hennes röst ekar någonstans i mitt bakhuvud men jag hör inte ett ord. Jag andas. Tror jag. Fast jag hoppas att jag slutar snart, för jag vill inte leva mer.

En kommentar som "bra kämpat" kan verkligen få allt att rasa. Hata är ett starkt ord, så ska inte använda det, men ogillar min behandlare så otroligt mycket. Vill så gärna byta, skulle kännas så bra men varken orkar eller vågar ta tag i det. Lunchen innebar en massa ångest och det slutade med att jag låg i fosterställnimg på golvet, som vanligt, och skrek åt allt och alla som försökte närma sig. I takt med att mina skrik blev högre blev också skriken i mitt huvud allt högre tills jag trodde jag skulle dö. Jag vet att det är fel, men ska jag vara ärlig hoppades jag även på att dö.